Marie skrev en bra kommentar till inlägget om folkmord i Guds namn och mitt svar blev så långt att jag kände för att göra det till en enskild bloggpost istället... Och den följer nu.

Bibeln innehåller underbara citat om kärlek och berättelser om Gud som är lätta att gilla. Men vad betyder det egentligen när man säger att man inte förstår vissa saker Bibeln? Nu tänker jag inte på avancerad symbolik som i Uppenbarelseboken, utan på t.ex. krigen i Gamla Testamentet eller helvetet. Jag har hört det uttrycket förut och det har känts som ett sätt att säga att man inte kan ta till sig allt i Bibeln. För det mesta som Gud gör förklaras faktiskt ganska tydligt. Men det är när man inte förmår definiera sin uppfattning om rättvisa, kärlek och helighet efter Bibelns mått som man får problem.

Jag har haft en underbart fin bild av Jesus, samtidigt som jag inte har förstått vissa saker som verkat grymma eller tokiga i Bibeln. Rättare sagt, jag har inte fått ihop dem med min bild av honom. Men min bild av Jesus kanske inte var helt biblisk?

"Gud är god, det vet jag även om jag inte förstår allt i Bibeln!". Jag håller med. Men om man ska tro att Bibelns Gud är god, då ska man kanske inte säga så utan att fundera vidare. I så fall är Gud god just enligt sina handlingar enligt Bibeln - vilka definierar hans godhet - inte trots dem. Och visst, många saker i Bibeln är ju helt underbara. Men andra saker kan vi bara försvara med det klassiska maktargumentet: It's Gods word, God said it, and that settles it!

Jag förstår nog många av Bibelns utsagor, men jag kanske inte vill tro på alltihopa. Vad som blir konsekvenserna är jag beredd att ta. Jag tror nämligen att Gud förstår. Gud kanske inte förstår enligt vissa ställen Bibeln, vad vet jag, men det är ju just den gudsbilden som jag inte tror på.

EDIT: Jag redigerar friskt i detta inlägg medan jag tänker vidare. Så kom gärna tillbaka och läs igen. Tack till Marie som hjälpte mig med denna tankeprocess.

Jag har kommit in i värsta bloggruschen, som det kan bli efter två-tre inlägg efter varandra. I dag får ni hålla till godo med en väldigt bra låt som både jag och Anders har på vår topp 50 bästa låtar ever-lista. Den har jag lyssnat en hel del på, på sistone. Jag hörde den nog första gången när vi såg 500 Days of Summer hos Jonas och Hanna i vintras.

Spotify: The Temper Trap - Sweet Disposition

Detta känns som ett välbehövligt inlägg på min blogg efter de två dystra!

Vi hade en middagsfest med 50-talstema i helgen hos Jonas & Sara. Vi hade förberett festen med lite sökande efter den bästa 50-talsmusiken, besök på Piteås största second hand Kupan och efterforskning om 50-talsmode gällande både kläder och mat. Nåja, nu låter det grymt seriöst men det var det väl egentligen inte. Jag tog några gamla paltor jag hade hemma och skapade något slags försök till rockabilly-stil.

Mamma hade några anekdoter på lager när jag berättade om festen för henne. Närhelst deras större bröder bad mamma & Ingrid "flecke, gå ne å tjöp nalta glass" gick de små tvillingarna villigt och glatt. Det fanns en efterlängtad glasskiosk vid vägen i Hortlax och bredvid den en populär minigolfbana där storebrödernas och deras fjällor ofta var och spelade minigolf i solen, ätandes gudomlig vanilj- och jordgubbsglass till de smekande tonerna av Piccolissima Serenata av smörsångaren Lars Lönndahl. Jag rekommenderar att ni lyssnar på sången medan ni ser bilderna för den ultimata 50-talsstämningen! Vi spelade den även på vår fest och det var en riktig floor filler. Två par dansade samt jag och Hanna fjant-dansade till.

Vi var några som gjorde oss klara hos Hanna & Jonas innan festen. Jag och Hanna hade störst jobb med våra frisyrer så därför var vi kvar sist medan de andra for till festen i någorlunda tid. Vi kom till festen lagom till att se Anders flippa de sista vegburgarna och Linnea ta ut deras hamburgare ur ugnen. Perfekt! Hamburgaren sägs ju ha gjort sitt intåg i Sverige under 50-talet så vi tyckte att valet av krubb var enkelt.

Efter en trevlig middag försökte vi på "ekonomiskt" (läs: snålt) vis ta oss till Statt i "god" (läs: übertidig) tid för att få komma in utan kostnad. Tji fick vi när vakterna sa att det var insläpp först kl 23 och att det kostade 100 kr. Klockan var då 22:25 så vi drog en spontan rövare och packade snabbt in oss (sju pers, alla utom Anders) i en liten bil och körde galet fort till Challenge Bar som visst skulle vara gratis innan 22:30. Vem som körde ska jag inte avslöja för många av oss vill ju trots allt vara moraliska föredömen. Efter lite plaskande i snön kom vi fram och såg att de hade börjat ta betalt på Challenge(d) Bar också. Vi konfererade ett slag inomhus tills en ordningsvakt vänligt bad oss fara därifrån eller betala. Vi bestämde oss för att fara till Statt. Vi ville ju trots allt se Anders Bagge DJ:a.

Jag gick fram till Bagge vid DJ-bordet och sa att vi hade 50-talsfest. Han bemötte mig väldigt vänligt. Jag frågade även om det skulle bli någon 50-talsmusik framåt kvällen. Han funderade en stund och böjde sig sedan fram och sa att han skulle se vad som kunde göras. Mycket sympatisk man! Dock blev det ingen 50-talsmusik vad vi hörde. Men så for vi också hem vid halv ett, vilket måste betraktas som tidigt. Men då hade vi också dansat gode mycket.

Varför ska mina inlägg bli så långa?

CRED till Hanna för alla bilderna!

Söta Hanna! Vi hjälpte varann att göra ungefär likadana pinup-frisyrer. :D

Jag är så fruktansvärt arg när jag känner mig tvingad att ta upp det här, men jag har ansträngt mig för att delvis skriva utifrån förståelsen av andras perspektiv. Jag kan med en gång säga att jag med hela min varelse protesterar mot konceptet att Gud skulle utrota ett helt folk. Jag måste följa det förstånd och den empati som jag har fått som människa och jag lever som människa.

Är det rätt eller fel med folkmord* i Guds namn? De flesta som läser det här tycker inte ens att det är något att orda om. Ingen skulle ens behöva lägga ner energi på att skriva om något så självklart som att folkmord är fel och att Gud, om "han" finns, inte har med dem att göra. Men om man kallar sig för bibeltroende kristen kan det tyvärr vara långt ifrån självklart om folkmord är rätt eller fel i sig. Olof Edsinger, ett EFS-barn som blivit ordförande för EFS ungdomsförbund Salt, var på EFS i Hortlax för några helger sedan. Hans ärende var just att försvara folkmord i Guds namn - inte i dag, men förr. Förr kunde det vara helt rätt av Gud att utrota ett helt folk: män, kvinnor, barn och till och med djur. Åtminstone några av mina vänner sympatiserar med idén om att Gud måste få utrota folkslag för att Gud är helig!

Varför i all världen skulle de vilja tro på detta? Jo, de vänder och vrider på begreppen och ökar på sin kognitiva dissonans av ett enda skäl: det står i Bibeln att Gud har sagt att han ville det för några tusen år sedan. "Och man MÅSTE ju tro på HELA Bibeln om man vill vara kristen." På den här grunden bygger man vidare med olika förklaringar, så som att judarna var i underläge och kämpade för sin överlevnad. Och låt vara att judarna inte var något mäktigt folk. Men det är fortfarande ingen skillnad på om en mus eller en elefant har ihjäl ett helt samhälle, eller hur? Och egentligen var de väl aldrig så svaga eftersom att skaparen av himmel och jord såg till att handla genom dem? Säkert är det också en del som "tänder" på tanken att Gud måste vara grym och skoningslös ibland, precis som vi någonstans långt inne tycker att det är tufft att stå på samma sida som en hänsynslös och mäktig kraft.

Jag har gråtit och tänkt att detta måste vara spiken i kistan. Jag har länge funderat på om jag verkligen kan vara kristen, med tanke på allt i Bibeln som jag har svårt för. I och med detta kom jag mycket närmare att offra allt, hela min upplevda relation till Jesus, den totala kärleken, alltihopa, därför att jag tänkte att det måste vara båg. Det kan inte finnas en Gud som måste ta till folkutrotningar i sin skapelse för att kunna älska och bevara sin skapelse! Om den guden finns, så får han straffa mig för tid och evighet, men jag kan inte förmå mig till att tro något sådant.

Men måste man så att säga slänga ut barnet med badvattnet och sluta tro på Jesus för att man inte tror på folkmord? Vem säger egentligen att man måste tro på hela Bibeln som kristen? Jesus? Jesus citerar det vi kallar för Gamla Testamentet flera gånger. Han verkade respektera skriften. Han sa också att lagen alltid skulle bestå (vilka delar han syftar på är förstås inte självklart då han förkunnade en lag som inte på alla punkter överensstämmer med den som står i Gamla Testamentet). Men han sa aldrig något om folkutrotningarna som hade ägt rum i hans Guds namn (om Fadern verkligen motsvarar GT:s gudsbild är väl dock inte helt självklart). Ska det betraktas som ett samtycke eller ett avståndstagande? Ett samtycke borde det ju räknas som, egentligen. Men han kan ha sagt något om det som inte evangelierna tog med också, förstås. Och kristna har ju ända sedan Paulus utvecklat en alldeles särskild metod för att sålla i det som Gud sa i Gamla Testamentet. Vissa saker tror vi på, andra inte. Och det som vi inte kan förstå, det låter vi bli att tänka på och det är ju fiffigt. Jag är förvirrad. Det finns inga säkra svar.

Allt handlar som bekant om tro och tro måste grunda sig i hjärtat - i viljan. Vad vill jag? Tja, inte vill jag tro på folkmord som en nödvändig lösning för Gud. Folkmord i Guds namn låter som ett solklart fall av bronsålderskrigsföring och primitiv gudsbild. Inte en allvetande Guds nödvändiga plan. Och samtidigt vill jag tro på Jesus. Jag har som kristen alltid sett Jesus som det ultimata exemplet på helighet, kärlek och rättfärdighet. Jag vägrar "få ihop det" genom att kalla folkmord för helighet. Det återstår bara en sak: att med gott samvete deklarera att jag inte delar Olof Edsingers bibelsyn. Bara för att det står "och Herren sa" eller att välsignelser eller förbannelser tillskrivs Gud i Bibeln, behöver inte det betyda att det är sant. Ingen kan väl på allvar tro att Gud skickade björnar för att döda några småungar som retade en profet? Just ja, Guds helighet, så var det ja... Nä, ursäkta, men någon måtta får det vara.

"Men nu gör du ju dig själv till Gud!" Eh, näe, jag funderar över min gudsbild vilket är en helt annan sak. Att säga så tjänar dock som ett sätt att skrämma bort folk från kritisk reflektion. Just ordet "kritisk" har haft (och har?) en negativ laddning i ett visst frikyrkligt sammanhang. Man skulle ju driva ut "kritikandar" ur folk... Nä, tacka vet jag en sund kritik.

Jag har ett förslag till Olof Edsinger och alla som delar hans syn på Guds folkmord: det som du inte vill tro att Gud någonsin skulle vilja göra mot dig och dina barn, det ska du inte tro att Gud vill göra mot din nästa och hennes barn. Fattar du? Värdesätt andras bebisar lika mycket som din egen!

Nu skickar jag det här även om jag inte vet om jag har sagt allt jag vill säga. Det här har fasen tagit hela dagen och nu ska Anders och jag ut i ett ärende.

* Jag använder uttrycken folkmord och folkutrotning som synonymer därför att jag anser givetvis båda vara lika moraliskt förkastliga.

Att befalla dödandet av små barn - ett uttryck för Guds helighet?

Jag trodde aldrig att jag skulle citera Tony Montana i positiva ordalag, men here goes: "all I have in this world is my balls and my word". Ironiskt nog har jag inga "balls", inte några egna i alla fall. Men som det står skrivet: mannens kropp till hör kvinnan och vice versa. Utan balls and word, alltså mod och integritet är en människa inte mycket mer än en mus, som Jonatan Lejonhjärta sa.

Jag skulle vilja vara ännu mer öppen med mina åsikter, mitt tvivel, jag vill vara ärlig. Men det känns svårt. Jag har varit kristen i 10 år och någonstans på vägen hände något. Jag vet inte när, men efter ett antal kyrkobesök, efter bibelskola, tjänstgöring i en utländsk kyrka, och vänskapsband med några av de mest högaktade ekumeniska kristna i sta'n så blev det inte längre så tillåtet att vara osäker på var jag står. Det känns som om för mycket står på spel. Som om jag byggt upp mitt liv kring att tro och tycka på ett visst sätt. Annars förlorar jag min identitet och min livsbana.

Men jag är jag. Döda mig den dagen när jag blir en kristen hycklare. Om jag blir en sådan som inte vill säga sanningen om mig själv, för att upprätthålla en bedrägligt välpolerad yta. Allt är inte väl. All is not well. Döda mig den dagen. Eller förresten, försök prata med mig först så får vi väl se hur trög jag är.

Men jag vill inte göra någon annan illa. Tron fungerar som en trygghet i tillvaron, trots att den också har sin börda. Som en fast punkt. "Om än allting annat sviker, så sviker inte Jesus", typ. Den tryggheten vill inte jag rubba för någon, för det vore som att slita nallen ur ett gråtande barns små händer. Jag skulle aldrig kunna med det. Men tillkännager i alla fall att jag tvivlar. Jag gör det av två anledningar. Den ena är att de som tvivlar måste få veta att de inte är ensamma, för det är en hjälp att dela varandras bördor. Den andra är att jag aldrig har varit särskilt förtjust i att låtsas. Jag tror på ärlighet.

Jag har Salem Al Fakirs låt på hjärnan också, passande nog!

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

Anders och jag spikade ett datum för vårt bröllop för ca två månader sedan. Det är nu knappt en månad kvar tills vi gifter oss. Först ville jag ha allt så enkelt som möjligt. Vi skulle lägga ner så lite energi som möjligt på det. Men nu har det blivit andra bullar. Jag har nämligen upptäckt hur sjukt roligt det är att fixa bröllopssaker.

Men det är stressigt! I skrivandets stund känner jag mig nervös. Jag har svårt att somna på nätterna för jag har liksom ett bildspel i huvudet av brudsmycken, ingången i kyrkan, festlokalens dekorationer, vilka man ska kontakta härnäst och mentala anteckningar om praktiska göromål etc. Det är mycket med det. Jobbigt men kul. Anders tycker också det är kul. Men likt många andra män tar han det mer lugnt. Hans sömn störs nog inte av detta mer än att han eventuellt riskerar att vakna till när jag ligger och vrider på mig och harklar mig på natten.

Det sista jag vill är att ha stressigt intill slutet. Därför försöker vi få klart det mesta så snart som möjligt. Och jag tror att det lyckas. Jag oroar mig dock lite för hemtentan som jag ska göra samma vecka som bröllopet. Den är tänkt att uppta fem dagar - måndag till fredag. Jag fattar inte hur jag ska klara det. Men jag måste. Andas...

Nu måste det vara plugget och bröllopet som gäller en månad framåt. Så mitt sociala liv går för tillfället på sparlåga. Det känns grymt trist. Jag tror jag vet vad jag vill ge bort för julklappar i år. Hoppas bara jag hinner fixa dem...

Bröllopsbestyren handlar ju om en enda sak: att fira att vi officiellt, i juridisk och social mening blir man och hustru. :) Det är en dröm som går i uppfyllelse att detta händer, måste bara försöka hinna njuta...

Om en timme ska jag till frissan (min kusin Siw, även känd från Piterevyn) och testa frisyren! Sedan ska jag till Sara och prata smink! Joy! :) Uj, måste skynda att klä på mig, sitter i morgonrock... Trevlig helg på er alla!

Detta är inledningen som jag kommer att hålla i morgon under elvagudstjänsten i stadskyrkan:

Gud älskar dig. Det kan kanske vara så att du har gått i kyrkan länge och tror att det är något som du inte längre behöver höra. Men min erfarenhet är att ju längre vi varit i kyrkan, ju större blir risken att vi blir blinda inför vad som är viktigt och vad som är oviktigt.

Därför vill jag ta upp en av de viktigaste sakerna i livet. Vissheten om att Gud älskar just dig. Det är det som gör det möjligt att vara en kristen. Ibland tror jag dock att det är svårt att lita på. Det tror jag beror på åtminstone två saker.

Vi är ju så dåliga på att göra det vi ska. Det är det första skälet till att vi har svårt att tro att Gud älskar oss. Vi känner oss dåliga och ovärdiga. Men det paradoxala budskapet i Bibeln är att vi är just dåliga på att göra det vi ska, men att Gud inte älskar oss mindre för det. Just en sådan som du, som kanske känner dig helt kall och död inuti alltför ofta. Som gör allt annat än att genuint älska Gud och dina medmänniskor. Just en sådan som du kom Jesus för att rädda, upprätta och ge nytt liv. När han dog på korset så tog han på sig dina misslyckanden. Bibeln berättar om att han tog på sig vår synd. Det är en sanning som står sig och som behöver komma ut i samhället i dag. Alla bär vi på skuld. Men det fantastiska är att Gud älskar oss ändå.

Det andra skälet att vi tvivlar på Guds kärlek till oss är när vi inte verkligen lär känna Gud själva utan vi lyssnar på andra människor. Jag har hört predikningar där människor har velat ge en bild av den äkta Jesus istället för den som vi kanske tror att han är. Men där måste vi vara försiktiga. Vi måste alltid främst lyssna inåt och känna efter om det stämmer överens med herdens röst. Jesus sa att han var den gode herden och att hans får känner igen hans röst. Det är hans röst vi ska lyssna på och han talar i våra hjärtan genom sin heliga Ande. Han vet vad vi behöver i rätt tid. Han för oss framåt, leder oss till platser där vi kan vila och hjälper oss att växa och bli starka. Genom Bibeln får vi veta mycket viktigt om Gud, men jag tror att Gud behöver leda oss när vi läser. Därför är det viktigt att be om Andens vägledning även där. Bara genom att lära känna Gud personligen kan vi veta hur god och kärleksfull han är. Det är något som vi aldrig ska låta människors ord om Gud ta bort.

Gud älskar dig. Det är det viktigaste att veta.