Det intryck jag tror att många har fått är att Jonas Gardell hade ansökt om tillstånd att filma i kyrkan, fått det avslaget och gormat om att det måste haft att göra med hans sexuella läggning. Det var ju minst sagt en förvrängd återberättelse av händelseförloppet.

Jag håller inte med Gardell om allt han säger eller skriver. Men jag tycker att det är beklagansvärt att så många kristna sväljer negativa utsagor om honom utan att bemöda sig om att kolla upp hans egen sida av saken.

Gardell berättar om den ansökan som han och hans grupp via SVT gjorde, om att få filma i Vatikanmuséet, Souvernirbutiker på vatikanområdet, Sixtinska kapellet och slutligen i Peterskyrkan. Han tillbakavisar anklagelserna från Roland Poirier Martinsson, journalist på SvD med orden:

"Det var alltså inte först och främst kyrkorummet som vi ville in och filma i utan i museum och marknadsstånd som låg inne i Vatikanen. ... Vi fick först höra att tillståndet beviljats och ett par dagar senare drogs det in med motiveringen att jag personligen inte var önskvärd. Varför skulle vi inte vilja veta varför?

Vatikanens representant motiverade det indragna tillståndet med meningen, enligt vår italienska researcher (översatt från italienska): att 'Gardell säger saker som inte är bra för kyrkan'. Det är ingen antydning från min sida utan ett konstaterande. Vidare har jag aldrig 'antytt' att det indragna tillståndet har med min 'livstil' att göra (vilket jag antar är ditt fördomsfulla sätt att skriva att jag är homosexuell på). Tvärtom har jag tydligt svarat nej varje gång jag fått den frågan från en journalist."

Anders och jag spikade ett datum för vårt bröllop för ca två månader sedan. Det är nu knappt en månad kvar tills vi gifter oss. Först ville jag ha allt så enkelt som möjligt. Vi skulle lägga ner så lite energi som möjligt på det. Men nu har det blivit andra bullar. Jag har nämligen upptäckt hur sjukt roligt det är att fixa bröllopssaker.

Men det är stressigt! I skrivandets stund känner jag mig nervös. Jag har svårt att somna på nätterna för jag har liksom ett bildspel i huvudet av brudsmycken, ingången i kyrkan, festlokalens dekorationer, vilka man ska kontakta härnäst och mentala anteckningar om praktiska göromål etc. Det är mycket med det. Jobbigt men kul. Anders tycker också det är kul. Men likt många andra män tar han det mer lugnt. Hans sömn störs nog inte av detta mer än att han eventuellt riskerar att vakna till när jag ligger och vrider på mig och harklar mig på natten.

Det sista jag vill är att ha stressigt intill slutet. Därför försöker vi få klart det mesta så snart som möjligt. Och jag tror att det lyckas. Jag oroar mig dock lite för hemtentan som jag ska göra samma vecka som bröllopet. Den är tänkt att uppta fem dagar - måndag till fredag. Jag fattar inte hur jag ska klara det. Men jag måste. Andas...

Nu måste det vara plugget och bröllopet som gäller en månad framåt. Så mitt sociala liv går för tillfället på sparlåga. Det känns grymt trist. Jag tror jag vet vad jag vill ge bort för julklappar i år. Hoppas bara jag hinner fixa dem...

Bröllopsbestyren handlar ju om en enda sak: att fira att vi officiellt, i juridisk och social mening blir man och hustru. :) Det är en dröm som går i uppfyllelse att detta händer, måste bara försöka hinna njuta...

Om en timme ska jag till frissan (min kusin Siw, även känd från Piterevyn) och testa frisyren! Sedan ska jag till Sara och prata smink! Joy! :) Uj, måste skynda att klä på mig, sitter i morgonrock... Trevlig helg på er alla!

Hej alla.

Jag skriver här för att visa att jag inte fullkomligt struntar i att mina bloggposter lyser med sin frånvaro. Det är tråkigt, men det är mycket nu. Roliga saker förvisso, men fortfarande måste jag ju prioritera. Det är ju nämligen så att Anders och jag ska gifta oss i december och planeringen drog igång för inte så längesedan. Sedan har jag plugget. Nytestamentlig grekiska är inte som andra kurser! Jag underskattade svårigheten i att lära sig en massa böjningsmönster utantill.

Men det positiva är att jag håller på att skaffa mer kött på benen inom exegetik så att jag så småningom kan fortsätta arbetet med att ta reda på hur det står till med de eviga frågorna i Nya Testamentet. Målet är att kunna läsa NT på grekiska hyfsat lätt och ledigt. Kaxigt va? ;)

Nu har jag slängt ihop detta lite snabbt men kontentan är att jag fortfarande tänker fortsätta blogga fastän jag kommer att uppdatera med ojämna mellanrum på obestämd tid.

Hoppas ni alla har det bra och att ni kommer ihåg att inkassera den extra timmen vi får i natt när vi upphör med sommartiden!

Kött som är KRAV-märkt betyder att djuren haft det bättre än inom den djurindustri som jag skrev om nyss. Jag har läst om det sedan jag skrev det förra inlägget så därför blir det ett nytt. De har de ju inte perfekt men i alla fall bättre än de andra. Synd bara att det bara är 1 % av alla grisar som föds upp i Sverige som blivit behandlade enligt KRAV-märkets standard.

Detta inlägg blev långt, men jag skriver ju så sällan så ni kan ju läsa ett stycke i veckan :)

Jag vet att detta är en moralpredikan som känns obekväm för många, inklusive mig själv. Det är ju jobbigt att reflektera över något som man inte vill veta av, men jag vill gärna dela med mig mina personliga åsikter om djurindustrin. Och med den menar jag inte en fåraherdes flock i något u-land utan verkligen den hypereffektiva industrin som hålls igång med maskiner i väst.

Jag är rädd för att publicera detta med tanke på vilken handlingssvag stackare jag känner mig som. Och så alla som är snabba på att döma och tror att jag är vilseledd och överkänslig. Det är jobbigt att känna sig missförstådd. Men det kan jag ta. Det är egentligen inte så farligt som jag tänker mig. Kanske någon läser detta och får en tankeställare. Hoppas det.

Jag är en allätare, som de flesta västerlänningar. Men när jag var 19-20 år åt jag inga djur som går på ben utan jag åt fisk, ägg och mejeriprodukter förutom kost från växtriket. Jag uteslöt att äta kor, grisar, kycklingar och en del andra djur som jag annars hade blivit uppvuxen med att äta. Varför? Därför att jag ville ta avstånd från sättet som djuren behandlas på i storindustrin. På köpet åt jag inte älg eller ren heller som hade blivit dödade i skogen. Det bara följde med.

Sedan jag började om med att äta kött har jag inte brytt mig om detta särskilt mycket. Men nu har tveksamheten inför djurindustrin väckts igen. När jag ser hur djuren behandlas, så kan jag inte annat än att se att det inte är rätt. Det är en sak att ingå i den naturliga näringskedjan i det vilda, där köttätare dödar varandra för att få mat. Men det är en helt annan sak med den gigantiska globala djurindustrin som vi har skapat. Vi föder upp massor av djur, behandlar dem som råmaterial och dödar dem i maskiner på löpande band. Grisar och kor hade inte varit så abnormt många om inte vi hade massproducerat dem. Fördelen att de är så många är att de håller landskapen mer öppna, men nackdelarna är tyvärr många fler. Djurskyddsföreningar kämpar på och det är bra, men fortfarande är djurhållningen ytterst bristfällig även i Europa och USA. Tyvärr är idyllen med fria betande kor ganska sällsynt. Sveriges Mjölkbönder jobbar just nu aktivt för att ta bort kravet på att de ska få gå och beta och här kan du läsa vidare om hur icke-idylliskt kor, tjurar och kalvar tyvärr har det i Sverige i dag. I går på TV 4-nyheterna handlade det om hur vissa kycklingar skållas levande för att maskinernas knivblad inte skär av dem halsen ordentligt innan dess.

Under gudstjänsten i dag bad vi denna bön tillsammans:

Gud,
med hela din skapelse ropar vi
efter den frihet som Kristus lovat.
Tack för att du låter stumma tala,
rätar krökta ryggar,
och ger oss hälsa och kraft.
Befria oss till kropp och själ
genom din heliga Ande,
nu och alltid och i evighet.
Amen.

Medan jag bad kände jag hur rösten vek sig och ögonen tårades för bilderna jag såg i huvudet kom från videon nedan (varning, om du kollar riskerar du att känna omtanke om andra djur än våra egna husdjur). En del av klippen visades på nyheterna i går som exempel på hur Kronfågel behandlar kycklingar. Det är en video av en typisk Djurens Rätt-vegan. Men även om man inte skriver under på alla argument som t.ex. veganer ger för att bry sig om djuren, så betyder det inte att djurindustrin är rättfärdig och att vi kan strunta i hur djuren behandlas.

Jag delar inte hela den livsåskådning som organisationen Djurens Rätt står för när de säger att djur under inga omständigheter ska kunna nyttjas. Men man behöver inte vara en vegan eller ha någon särskild filosofi om djur och människor för att inse att djurindustrin i det skick den är i dag inte är rättfärdig. Man behöver bara använda sina ögon och sitt hjärta. Djurindustrin skapar olika problem för både människor, djur och natur. För faktum är ju också att vi kan bekämpa många problem i världen med att äta mindre kött. Både miljöproblem och fattigdom. Det känns väldigt tråkigt att många förlöjligar detta. Det är svårt att leva etiskt och naturligt och ändå vara en del av det västerländska samhället. Vi konsumerar så mycket som vi inte har koll på, vi förstör miljön med onödigt bilåkande etc. Men jämfört med att alltid cykla eller gå, eller att leva väldigt snålt på olika sätt är det praktiskt att bara kunna lägga en tofubit i matkorgen istället för mald köttfärs. Det är faktiskt jättelätt att göra det och ändå leva i vårt samhälle.

Som det är nu så kan jag tänka mig att äta djur som jag själv skulle kunna döda. Jag skulle i och för sig inte göra det med glädje utan i så fall om jag kände att köttet var värt dödandet. Jag skulle t.ex. om jag verkligen ville äta kött kunna följa med ut i skogen och skjuta en älg. Det är åtminstone inget hymlande med det. Dessutom har älgen fått leva ett någorlunda lyckligt och naturligt liv i skogen. Jag skulle på samma sätt kunna slå ihjäl en fisk om jag verkligen ville äta den. Men jag känner att det är en annan sak att äta ett djur vars liv och död jag aldrig hade kunnat delta i själv därför att jag tycker att det är så vidrigt. Djurindustrin är på intet sätt ett slags "nödvändigt ont" i vår värld. Det är en industri som vi själva skapat och vi kan sakta avveckla den och vända oss till bättre alternativ. Jag ser inte framför mig att vi kan förändra allt, men vi kan göra något ändå. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något, så sant som det är sagt.

Att börja avveckla mitt stöd av djurindustrin som den ser ut i dag är något som jag kan göra för alla underbara varelser och vår underbara natur. Jag tänker börja med att lära mig mer om vegetarisk kost och prova äta mer sån't gott. Ska nog börja med att se efter i mina vegetariska kokböcker :)

Ja, så här tänker jag och jag vill dela med mig för att fler kan gott reflektera mer över detta och kanske till och med förändra något.

I förra inlägget skrev jag om att skriva till Gud. Det är ju jättebra på sitt sätt. Men det finns en till väldigt användbar taktik om man vill få hjälp med sina många och ibland väldigt förvirrande tankar. Det är ett råd som är så vanligt förekommande att det nästan blivit en klyscha: prata med någon – det brukar hjälpa.

Det gjorde jag i dag. Personen ifråga är inte en närstående eller en i familjen och en viss sådan distans tror jag är bra ibland. Jag har hört att det är bra att prata om tankar som man bär på och som kan göra en vilsen. Jag förstår inte riktigt hur, men på något sätt kändes det bättre sedan. Ingen lösning erbjöds i samtalet. Det behövs så ofta bara ett rum att få spilla ut det man bär på och någon som delar det rummet. Det utspillda finns ju ändå kvar inom en, men på ett annat sätt. Det har liksom förändrats och hamnat i en ny och kanske mer strukturerad ordning.

Vi kan inte klara av mycket själva. Vi behöver alltid varandra därför att vi är sådana; vi är skapta sådana. Jag känner mig som en äkta människa. Tänk att vi alla kan bidra till en lite bättre värld bara genom att kanske visa vår osäkerhet för någon och på så sätt bekräfta det vi alla visste: vi är inte ensamma. Någon har sagt att en delad glädje ger mycket gemenskap, med delade svårigheter och en delad kamp gör att vi människor blir ännu tajtare. Jag tror att det stämmer.

På den senaste tiden har jag kommit att tänka på en hel del. Ofta har tanken på att lägga upp det på bloggen flugit förbi också. Men jag har tänkt att jag kanske ska låta tankarna komma på pränt fast inte offenligt. Där blir de ändå ansade till oigenkännlighet. De blir redigerade och putsade för att passa offentlighetens ljus.

I går kväll fick jag ett råd av min älskade Anders som jag tror jag ska ta. Jag ska skriva till Gud. Och är det inte det bästa? Inför Gud behöver jag inte redigera. Tvärtom - Gud vill att jag är så ärlig som möjligt. Och vad kan vara bättre än att sätta det på pränt? Tankar kan flyga omkring, men bokstäverna kanske får mig att se tydligare. Kaos och förvirring hör mörkret till. Struktur och insikt är redskap från Gud.

Jag har fina vänner som fört bönedagbok väldigt länge. Det är nog en enorm fördel att kunna gå tillbaka och se det man har skrivit. Man ser tydligare vad Gud har gjort sedan man skrev. För vi glömmer ofta alla gånger som Gud har förändrat en situation som vi lämnat i Hans händer. Så ett råd jag både vill ta själv och ge vidare är att prova skriva till Gud, speciellt om det känns som en svår situation och du har svårt att koncentrera dig på att be.

Nu var det längesedan jag skrev här! Tiden går verkligen fort. En kort uppdatering:

Jag har skrivit den tråkigaste tentan någonsin. Den handlade om religionssociologi och religionspedagogik. Tentatiden var kvällen innan och under själva nationaldagen. Toppentid alltså.

Jag har predikat i dag igen på EFS. Temat var vårt dop. Jag började så smått att förbereda mig för en vecka sedan men det gick lite trögt. I går kväll kände jag mig helt oförmögen att frambringa något att säga i predikstolen. Men vid midnatt rasslade det bara till och inspirationen kom, som en skänk från ovan. Underbart. Jag fick något att säga och tydligen var det rätt okej också. Puh.

Min lilla brorsdotter med tillhörande föräldrar var på besök i helgen. Hon är elva månader och jag har bara lust att äta upp henne som vanligt.

Har börjat plugga om religion, fundamentalism och våld. Ska läsa den kursen på 15 hp i sommar. Väldigt intressant ämne som jag tror att jag kommer att ha nytta av framöver.

Sedan har det hänt en del annat tjafs. Jag och Anders har ätit middag ute på Sjöbodan i kvällsolen. Det var superskönt och vi var nästan ensamma där. Rekommenderas. Namnet till trots rekommenderar jag även det jag åt: "Diablo Djävulvsstek".

Jag tänker fortsätta med bloggen och kyrkohistorien. Men det är som att jag har gjort det till ett så stort projekt att det är segt att komma igång med det.

Nu blir det att snart bege sig till Storstrand och höra på Indigo. Kul :) Jag ska nog börja twittra om lägesrapporter istället. Verkar ju praktiskt! Det blir nästa steg på bloggen! Men tills dess, ha det så gott!

Jag har uppdaterat bloggen oftare än vanligt på sistone, men den takten kan jag inte upprätthålla i längden och ändå skriva intressanta blogginlägg. Om du vill läsa min blogg utan att behöva gå in här förgäves en massa gånger i onödan, så klicka på "följ bloggen" längst uppe i menyn här till höger.

Dessutom är det sommar och då hade jag tänkt ligga på latsidan mer än vanligt och vara ute och lapa sol.

Nu ska jag ta itu med dagens bestyr. Plugga, städa och göra glass med Ahlgrens bilar-smak tills Anders kommer hem halv elva i kväll. En aning sent att börja komma igång kanske. Fast jag klagar inte på aktivitetsnivån jag håller för närvarande. Jag har både betalat räkningar och spelat tennis i dag. Det var fjärde gången den här veckan. Äntligen kände jag i dag att min gamla forehand börjar komma tillbaka. Det gäller att ställa sig i rätt position innan svunget, så man kan ha rak och spänd arm. Slut på dagens tennislektion.

Om jag får gjort det jag tänkt göra i dag förtjänar jag all glass jag orkar.

EDIT: Det må hända att bloggen inte kommer att uppdateras alltför ofta, men givetvis ska jag inte göra alla fans av apokatastasis besvikna. Min serie om kyrkohistoria kommer att fortsätta!

Jag ska här börja skriva mer om kristen universalism. Det finns tre utgångspunkter: kyrkohistorien, Bibeln och filosofi om Guds allsmäktighet, fri vilja etc. Jag ska skriva utifrån alla dessa punkter. Men jag börjar med några inlägg om kyrkohistorien. Aldrig förr har väl kyrkohistoria varit så spännande?

Så fort jag börjar prata om att Jesus är världens frälsare, att allting till slut kommer att ordna sig för hela Guds skapelse, eller att jag tror på vad man skulle kunna kalla en kristen universalism så får jag en känsla av att jag är i en minoritet. Och det är jag ju. Det finns alldeles för många olika kristna samfund världen över med olika teologiska inriktningar. Inget samfund inkluderar kristen universalism som officiell troslära. Så är läget i dag. Att ha en avvikande uppfattning får mig att känna mig udda. Konstig. Suspekt. Avvikande. Heterodox.

Men då påminner jag mig själv om att jag troligen skulle ha tillhört majoriteten av kristna om jag hade levat under de första fem århundradena av vår tideräkning.

Den store kyrkohistorikern prof. Norman Geisler skriver (min översättning):
“Tron på den inneboende förmågan till förbättring i alla rationella varelser, och den begränsade varaktigheten av framtida straff var så generell, till och med i väst, och bland Origenes motståndare, att den verkar totalt oberoende av hans teologiska system.” (Eccles. Hist., 1-212).

Märkligt nog säger de på withallyourmind.net att Geisler talar om kristen universalism när han säger (min översättning):

"Med få undantag (som Origenes) är det svårt att hitta viktiga kyrkofäder under århundradena fram till och genom reformationen, som omfamnade denna oortodoxa lära."

Det är förvirrande. Men det första citatet väger tyngre, eftersom att Geisler uttryckligen förklarar vilken dogm han pratar om. Dessutom anges källhänvisning om man vill kolla upp det själv - och det är viktigt att kunna göra det! I det andra citatet framgår det inte av Geisler vilken oortodox lära som det handlar om. Ingen källhänvisning anges så man kan inte kontrollera vad det egentligen gäller. Om det inte gäller apokatastasis i allmänhet utan någon annan oortodox variant av troslära som Origenes stod för så skulle dock bitarna falla på plats. Det skulle också stämma överens med övriga bitar.

För "The Encyclopedia of Religious Knowledge" (1908) av Schaff-Herzog säger nämligen i volym 12, på sidan 96 (min översättning):

“Under de första fem eller sex århundradena av kristendomen fanns det sex stora teologiska skolor, bland vilka fyra (Alexandria, Antiokia, Caesarea, och Edessa, eller Nisibis) stod för universalism, en (Efesos) accepterade villkorlig odödlighet; en (Kartago eller Rom) lärde ut ändlösa straff för de onda. Andra teologiska skolor omnämns som grundade av universalister, men deras doktriner i det här ämnet känner vi inte till.”

Spännande va? Stay tuned! ;)

Simon Jonsson som är pastor i Kustkyrkan skrev ett inlägg om socialstyrelsens uttalande om aborter pga kön. Detta väckte mina tankar om abortfrågan.

Hur lätt är det att vara konsekvent i abortdebatten? Många svenskar tycker att ett embryo bara är en cellklump och att abort därför är en mänsklig rättighet för en förälder. Andra tycker att ett människoliv är lika mycket värt oavsett hur intelligent eller utvecklat det är och att abort är samma sak som att mörda en annan människa.

Själv tycker jag inte att abort bara är ett borttagande av en cellklump. Jag kan tänka mig att många som gjort abort också håller med i sin ångerfyllda saknad efter en ofödd son eller dotter i efterhand. Samtidigt är det svårt att vara konsekvent i det verkliga livet. Man kan få välja mellan ont och eventuellt mindre ont, istället för mellan ont och gott. Det kan bli en ytterst svår fråga i en viss livssituation, som många andra frågor i etikens snårskog.

Men om abort är mord under alla omständigheter, utan undantag, då blir ju den logiska följden att abort också straffas på samma sätt som mord. Kan ni tänka er? Eller hur tänker ni kring det?

I det förra inlägget beskrev jag det där med att följa den heliga Andens ledning som en lydnad. Känns ju säkert som att alla förstår vad jag menar - inte.

Usch, vad jag känner mig som en utsvävad karismatisk kristen nu. Alltså det jag är rädd att mina icke-kristna läsare tror att jag är. Fastän jag såklart inte är det. Jag kan ju alltid tänka på hur jag är rädd att mina karismatiska kristna vänner tänker om mig, så känner jag mig lite mer som KG Hammar. Så där ja, balansen återställd.

Men hur som helst. Jag börjar undra om det är så klokt av mig att använda ett ord som jag vet att 90 % av Sveriges befolkning tolkar annorlunda än jag har tänkt det. Lydnad är ju ett ord som inte används till vardags annat än i agilitysammanhang, eller i väldigt negativa sammanhang. Personligen tänker jag på att någon går på knä med strupen blottad och kanske får ett koppel runt halsen.

EDIT: Kanske bara är mina sjuka associationer, men det bjuder jag på. :)

Credos vision är att göra Jesus, känd, trodd, lydd och älskad. LYDD. Jag smakar på ordet. Vi tänker sällan på något kärleksfullt när vi hör lydnad, lyda och lydd. Och det är viktigt att det gör det, för vår relation med Gud ska vara kärleksfull och mogen. Den ska inte kännas som att vi är bångstyrigt boskap som ska brännmärkas och föras fram i hårdför lydnad, eller att vi är slädhundar som piskas framåt över Kanadas bistra snövidder. Absolut inte, aldrig, no way! Målet i relationen med Gud är frivillig kärlek och inget annat.

Men ordet lydnad kan faktiskt också användas som ett uttryck för kärlek till någon man älskar. T.ex. Gud, om det är så. Ibland är man villig att ge sig själv så pass mycket åt någon man litar på, att det är det enda rätta ordet. Det förutsätter verkligen att den som man lyder inte är någon förtryckare utan snarare någon som älskar och vill hjälpa en på bästa sätt även när man inte lyder likt en hund på agilityträning.

Den fina betydelsen av ordet har jag lärt mig. Det var därför jag valde det. Ville bara förtydliga det.

Lydnad. Har ni hört det i något kyrkligt/kristet/andligt sammanhang? Hur tänker ni kring det ordet? Vad associerar ni det till? Kan det skada någon annans tillit till Gud att använda det när man pratar om en relation med Gud?

Hela den här grejen är lite pinsam att ta upp, men jag postar det ändå mot bättre vetande...

Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. - Jesus (Joh. 4:34).

Det finns nog inget som fyller och mättar en själ så mycket som att känna den helige Andes ledning och följa den. Det spelar ingen roll vad det gäller att avstå ifrån. Vad än det är, så är lydnaden mättande, uppfyllande och välgörande, medan olydnaden skapar tomhet, illamående och hunger.

Att leva nära Gud är liksom allt man verkligen behöver, inser man då. Och Jesus sa att den som finner Guds rike verkligen har funnit en skatt som är mer värd än någon annan: Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern (Matt 13:44).

Vad är då Guds rike på jorden? Guds rike är inom er, sa Jesus (Luk. 17:21). Paulus menade att Guds rike är ... rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden (Rom. 14:17).

Detta är verkligen en hemlighet som bara måste upplevas. Den kan inte förstås med ord, den kan inte argumenteras om. Det bara är en verklighet. Guds rike är osynligt och inte av denna världen.

Jag tror verkligen att det finns inget som drar en mot Gud så mycket som kärlek. Jag tror att alla som upplever den helige Andes ledning får nog ofta i uppgift att sprida glädje och kärlek till andra, så att de också vill känna Gud. Och Gud vill ge helig Ande åt alla som ber honom (Luk 11:13).

Det betyder också att Gud älskar att ge helig Ande och kärlek och förlåtelse till alla som inte tycker att de kan ta emot honom i sina liv. Vi tror så lätt att vi inte kan närma oss Gud för att vi är för dåliga och vi passar inte in. Men Gud fullkomligt älskar att ta emot oss som vi är och få fylla oss med sin Ande och börja förvandla oss. Det är måhända hyckleriet i kyrkan, eller så kanske bara förutfattade meningar om kristna, som ger det intrycket att man inte klarar av att vara kristen för att man är så dålig.

Att jag säger det här visar inte att det är något speciellt med mig. Tvärtom, jag är en människa som alla andra. Däremot har jag hittat något speciellt, som är min skatt, och det är Guds rike... Det rike som Jesus sa att han är kung i. Jag vill verkligen bara ha mer av det, för tro mig, det här skriver jag i en av mina bästa stunder. Annars känns det ofta svårt, trögt och oroligt. Men jag har fått smak på himlen och jag följer spåret dit. Likt Pluto som följer det osande spåret av en nybakad äppelpaj.