"Idol 2005" - förnedrings-TV?
Först vill jag bara säga att jag både dras till det och finner tanken förnedrande. (Inte för att jag dras till det för att det är förnedrande!) Det vore verkligen en utmaning att försöka tillfredsställa jurymedlemmarna... Men vad då tillfredsställa? Det enda som går hem är väl att försöka vara sig själv, eller? Tänk bara på en superstjärna som Madonna. Eh, vänta nu. Jag är ingen Madonna-expert, men är inte hemligheten med henne att hon lyckas sälja sig själv gång på gång genom att förnyas? Hon är som en produkt som ständigt uppdateras för att hänga med i svängarna. Snacka om att tillfredsställa konsumenter. Fast hon kanske hamnade efter för några krökar se'n.
Hur som helst. Det vore intressant att se om man lyckades tränga sig in i ramen för vad de söker. Ärligt talat vet jag inte om jag skulle lyckas. Jag vet att jag kan på mitt sätt, men kanske inte på deras sätt. Därför kan jag bli lite arg av tanken på det även om jag aldrig försökt. Nej nej, jag vill inte ens bli "Idol 2005" egentligen. Jag var sugen på utmaningen i ungefär två sekunder, märker jag nu... Jag känner mig redan lite avståndstagande gentemot ovanstående funderingar...
Något som man dock blir påmind om, med oförstående fascination, är att det finns människor som tydligen är totalt omedvetna om sin egen brist vad gäller musikalitet. Totalt. Deras tondövhet är ju inte deras fel, men där borde ju familj och vänner åtminstone kunna agera försvar, innan bollen får rulla ända in i mål och de står och måste bli förnedrade i TV för sina orealistiska drömmar. Fy skäms på er alla, som vägrar berätta sanningen.
Trots risken att bli förnedrad tror jag ändå att man ska köra sitt eget race om man vill det (fast det är nog en bra idé att fråga efter feedback från pålitliga källor). Detta var förresten ett grymt politiskt korrekt dagboksinlägg. Det känns som att jag säger sån't de flesta redan vet. Hm. Men jag har på känn att nå't som är politiskt o-korrekt kan vänta runt hörnet! :)
Håller med om ovanstående. Med uppriktighet och ärlighet i syfte att ej alls såra, men hellre ge insikt i saker och ting, tror jag vi skulle ha kommit mycket längre här i världen. I stället går vi omkring och tittar i backen, självupptagna, fåfänga och helt enkelt rädda för att göra bort oss inför andra.
Ett exempel: Jag skulle nog kunna gå omkring på stan med en lapp på ryggen där det står "IDIOT", utan att en enda person kommer fram och berättar att jag nog borde ta av mig den. Mentaliteten är i stället: "Vilken klant. Tur att jag inte har en lapp på ryggen." Ofta skrattar folk också inombords åt spektaklet. Om någon mot förmodan gör en insats och går fram till stackaren, blir detta snarare motarbetat än uppmuntrat. "Sköt dig själv och skit i andra är mentaliteten."
Ärlighet skulle kunna hjälpa många. Bättre en minimal förnedring i nuet, än en total förnedring i framtiden, kanske med sänkt självförtroende till botten som följd. Eller?
Jag tycker att du har rätt i det du säger. Vad vi däremot får bevisat gång på gång, tyvärr, är att människor sätter högre värde på sitt eget än vår gemensamma värld. För många av oss finns en gräns för vårt engagemang och det är när det börjar ske på för stor bekostnad av oss själva. Att vi är så egocentriska är nog det grundläggande problem som i princip alla andra problem härrör ur på ett eller annat sätt. Säg det brott som inte beror på att man vill rädda sitt eget skinn, eller att man inte tänker på andra på samma sätt som man tänker på sig själv?
Förresten, visst är det du, brorsan? :)
