... när kärleken är rådande.

Jag har funderat av och an på det som står i Bibeln om relationen mellan man och kvinna. Framförallt den som går att skönja i Paulus brev. Jag vill så gärna förstå. Vad som är rätt, och vad som är kulturellt betingat. Jag vill destillera ut andemeningen ur sammanhanget. Det går. Och det är framförallt nödvändigt.

Paulus skriver att kvinnan ska underordna sig. Å andra sidan skrev han vid ett tillfälle att vi ska underordna oss varandra i kärlek. Och att mannen ska älska sin hustru så som Kristus älskade kyrkan och utgav sitt liv för den. Tacka Gud för att han plitade ner de raderna också.

Kärleken avväpnar nämligen alla slags försök till självhävdelse. Jesus sa till sina lärjungar i Johannesevangeliet: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” När hans alltför mänskliga följeslagare började tvista om vem av dem som var störst, sa han ”den som är störst bland er ska vara de andras tjänare”. Sedan demonstrerade han sin storhet genom att böja sig ner och tvätta deras smutsiga fötter inför den sista måltiden. Finalen på hans uppdrag var att ge sitt liv för att ta på sig vår skuld, våra brott, våra misslyckanden, vår synd.

Det kan bara inte gå fel om vi verkligen älskar varandra. Jag ställer mig själv en fråga: varför är det ett problem för mig, att jag ska underordna mig någon som älskar och tjänar mig osjälviskt? Vart tog maktkampen vägen? Löstes inte den upp i kärlekens förtärande eld? Vill vi blunda för det, för att vår självhävdelses rädsla är större än den riskabla kärleken? Jag står snopen och svarslös. Är inte problematiken med underordnande ogrundad när kärleken finns med i bilden?

Svaret är ja. Problemen heter själviskhet och misstro.