Sommaren brukade andas ångest över mig.
Hon brukade sjunga om alltings hjälplöshet
genom sin kvällsrodnande himmel
som omslöt de sorgsna, grönklädda träden.

Det var aldrig så smärtsamt att befinna sig i timmarnas förlopp
som när sommarkvällarnas stillsamma skönhet
drog djupa suckar i vemod.

Aftonen la sig tungt på mitt hjärta;
varför vet jag inte,
men hela naturen,
de oskyldigt svällande blomknopparna,
de långa trottoarerna,
de varmt upplysta husväggarna,
allt, var ensamhet.