Inte först och främst att det låter gulligt, faktiskt. Det har en djupare innebörd: jag älskar honom som kallas "lejonet av Juda stam" i Upp 5:5. Han är mitt hjärtas skatt, Jesus Kristus. Inte för att någon sagt det till mig. Nej, det började med att hans underbara kärlek bara fyllde mitt hjärta så den flödade över, en söndagsmorgon hösten 1999. Har svårt att skriva om det kortfattat, för jag vill försöka beskriva det mer. Sedan dess har jag inte kunnat släppa honom och jag är så glad över det.

I skrivandets stund var det en och en halv vecka se'n jag såg den tecknade versionen av "Häxan och lejonet" av CS Lewis. Hela bokserien om landet Narnia, som "Häxan och lejonet" är en del av, är en analogi av det kristna budskapet. Lejonet heter Aslan och är en till synes frånvarande kung över ett land som har förpestats av en ond häxa. I slutet offrar han sig i en förrädares ställe och låter häxan bli hans plågoande in i döden. När häxan och hennes allierade tror att de har vunnit genom hans död, uppstår han igen och har vunnit tillbaka förrädaren från häxans makt. Så segrar han och häxan blir till stoft under hans stora tassar. Det sägs många bra saker om Aslan, bland annat: "visst är han farlig, men han är god!".