Existensen förefaller
alltför enkel och blind.
Meningen sveper varmt om mig,
men ter sig som en vind.
Stannar ej tills jag får vila,
nej, som en hast den måste ila.
Därav tåren på min kind.

Och utan dig är bara tomhet.
Ytligt, stumt känns livet här.
Jag ber dig: kom med hopp och kärlek,
mer tro än den som är.
I fästet ditt där sanning flödar,
där meningen all tomhet dödar...
Jag vill vara där.

Våren 2001

Ensamhet är en hunger efter närhet. Jag längtar efter någon att krama. Inte av någon som kommer att gå hem till sin familj efteråt eller som jag kommer att höra av veckan därpå. Nej, jag längtar efter någon som kan tillhöra mig och som jag kan tillhöra. Någon att höra ihop med, så att avstånd i tid och rum liksom inte ändrar på det. Någon jag tänker mest på, som tänker mest på mig och som jag vet tänker mest på mig och som vet att jag tänker mest på den.
 
Går det verkligen? Ska det verkligen vara så svårt? Eller behöver jag ensamheten för att ägna mig åt mig själv mer? Jag säger som Brittan: ”Someday I’ll understand in God’s whole plan and what He’s done to me”. Nog för att jag tror att Gud i överlag gjort mest behagliga saker för mig (det jag tillåtit i alla fall). Men det här kan vara ett slags plågsamt väntrum på The One. Kan bara instämma i den pompöst mäktiga balladen av Elton John: ”And all I ever needed was the one, like freedom feels where wild horses run. When stars collide like you and I, no shadows block the sun. You’re all I ever needed. Oh baby, you’re the one.”
 
Undrar just vad det kan vara för speciell typ som passar ihop med mig. Han måste nog vara rätt speciell men jag gillar ju udda typer. Haha… Nä, over and out.

Vill bara säga att det är en otroligt vacker fullmåne därute i natt. När jag körde hem över Bergsviksbron speglades skenet i vattnet och bildade en glittrande silvergata. Det enda som saknades var skuggprofilen av ett par som såg på varandra och höll varandras händer, som på en smörigt romantisk affisch. Jag hade gärna stannat och beundrat mästerverket om inte det inneburit en trafikfara...

I don’t really know you
Your picture’s blurred before my eyes
Because you always hide
And put on a disguise
No, please don’t start crying
It hurts me when you do
‘Cause I can see the load you bear
Does not belong to you
 
And now you harm
And judge yourself
Harsh thoughts,
They tear you down
 
But there’s nothing in this world
That can take you from his love
And I dare to say, yes I dare to say
That you’re his princess
 
You shut your eyes and tears fall down
A victim of your sorrow
You dwell upon the memories
Won’t think about tomorrow
But there’s someone there beside you
Who suffers even more
‘Cause he knows who you really are
And loves you still, for sure
 
Now, please don’t harm
And judge yourself
My love,
Don’t let them tear you down
 
‘Cause there’s nothing in this world
That can take you from his love
And I dare to say, yes I dare to say
That you’re his princess
 
You’re the daughter of a king
I know you’ll live and fight
Another dawn is coming
Though you might not see the light...


April 2003

I don’t have gold
I don’t have silver
I just might say:
There’s not much for you to see
But what I have
Is far more precious
Than what this world
Will ever claim to be
 
‘Cause I have Jesus
I have Jesus
 
And I don’t have
Qualifications
Like a wretch
I was saved by grace
But what I do have
Is an eternity
Oh, spent
In his embrace
 
‘Cause I have Jesus
I have Jesus
 
We don’t have gold
Don’t have silver
We just might say:
There’s not much for you to see
But what we have
Is far more precious
Than what this world
Will ever claim to be
 
We have Jesus

I was nineteen years old, locked the door to my room
Didn’t want anyone to see my grief and my gloom
You see, mummy and daddy, they didn’t understand
Needed someone, oh someone to reach for my hand
So broken by the thoughts in my head
My whole body was freezing as I went to bed
 
Take my burdens away
Take my burdens away
Take my burdens away
Take my burdens away
 
Waiting for sleep but I’m trying in vain
Meet myself in the mirror and my image of pain
Oh, is this really me I see? Guess sad eyes never lie
They never tell no fairytale ‘bout how it feels inside
The only hope I have is that you’ll hear me when I pray
Oh God, won’t you wipe all these tears away?
 
Take my burdens away...
 
Jesus, I call out your name
Jesus, come with your flame
Jesus, and light up the dark
Jesus, and give me a new start


November 2002

Korset
där Jesus gav sitt liv
det är min glädje
och min ära

Korset
kärlekens sköna symbol
det är för alltid
sången i mitt liv

(SOL - 95)


Detta är precis det mysterium, som jag på något sätt har fått blivit delaktig i. Sug på varje ord i ovanstående rader. Allt jag vill göra är att upprepa dem och försöka förklara, men helst av allt önskar jag att det inte skulle behövas. Jag kan bara säga att jag har all min glädje i vad Jesus gjort och gör för mig. Jag älskar det han har gjort, sedan jag följde hans ord om att be honom komma in i mitt liv. För alltid, för alltid kommer jag att hålla fast vid det här och aldrig släppa det. Jag kan inte. Han har förvandlat mitt liv för alltid. Han är min skatt.

När jag tänker på korset där Jesus plågades, vet jag bara att det på något sätt var för mig. Det är hans kärlek till mig jag ser. För som det är sagt: det var inte spikarna som höll fast honom där. Det var hans kärlek till oss. Detta är Guds erbjudande: varje människa som vill ta emot Jesus ska aldrig gå under utan ha evigt liv. Detta eviga liv börjar HÄR och NU, tillsammans med Jesus! Det är ett nytt liv med den helige Ande. Ett nytt liv i kärlek, förlåtelse och hopp. En vandring tillsammans med universums kärleksfulle skapare. Ett liv som ger frid, trygghet och visshet om vem man är. Sann frihet inom Guds omsorg.

Jag önskar bara att jag skulle mer och mer ge Gud inflytande i mitt liv. Själv har jag svårt att släppa kontrollen. Det är vad jag behöver mer och mer, för att Gud ska kunna ge mig allt han vill ge. Om jag bara går min egen väg, bestämmer han inte över mig, därför att han gett mig frihet. Den friheten vill han dock att jag ska använda till att vara med honom och göra gott. Att vara kristen är därför en vandring med Gud, som hela tiden fortsätter. Inget sker automatiskt, utan han lockar mig steg för steg att gå med honom.

Människor ifrågasätter ofta Guds existens därför att de ser så mycket ondska här i världen. De har helt förbisett det ansvar under frihet skaparen gav oss redan från första dagen. Han har gett oss livet och allt han ville var att vi skulle vara hans vänner genom att följa hans sanna och goda bud. Vi skulle ta hand om jordens natur och djur. Han har hela tiden talat om att vi ska vara kärleksfulla mot varandra. Det är grunden för hela lagen och budskapen från Guds profeter, som finns i bibeln. "ÄLSKA MIG! ÄLSKA VARANDRA!"

Gud har gjort allt för att visa att han står emot allt ont, utom att ta ifrån oss vår fria vilja alternativt ta bort oss människor (för vem är egentligen så 100 % kärleksfull som Gud faktiskt vill?). Han vill att vi ska kunna välja kärlek av fri vilja och han vill att vi ska leva. Ändå tror människor på något sätt att Gud ska göra på något annat sätt. De förstår inte sitt eget ansvar och sin egen delaktighet i den själviskhet och ondska som förpestar vår värld. De förstår inte att den enda orsak till att vi lever, trots allt vi förstör, är att Gud vill ge oss chansen att inse vår själviskhet, be om förlåtelse och kunna räddas ombord på "förlåtelsens båt", innan stormen kommer. Den stormen är Guds rättvisa, som kommer att göra slut på vår värld där människor lider och göra allting nytt.

Vi som känner Gud i dag, kan se fram emot hans rättvisa därför att vi vet att vi är förlåtna på grund av Jesus verk på korset. Jag tror nämligen att varje människa är skapad för att leva för evigt i en god värld med Gud. Det är Guds tanke med oss och den tänker han fullborda när tiden är inne. Tills dess längtar han bara att få ta trasiga, syndiga och behövande människor ombord på "förlåtelsens båt", där vi är trygga för att hans kärlek bär oss över allt. Till och med över vår egen brist.

OK, det kan låta grymt överdrivet, men i mina mentala förberedelser inför Londonvistelsen har engelskan börjat hälsa på även i mina tankar. Det beror nog mycket på den engelska kommunikationen jag varit involverad i på sistone, bl.a. i e-postväg. Det har varit en hel del, faktiskt. I går frågade jag t.ex. min praktikhandledare, som heter David, för tredje gången om han hade kollat upp om jag täcks av en försäkring som betalar de omkostnader för skadad egendom på arbetsplatsen, som jag riskerar åstadkomma:

“By the way, have you checked with the finance director about the insurance situation for me at the office regarding material damage?”
 
 
”I have spoken to our Finance Director, Richard Green, about insurance.  We have an all risks insurance policy which covers us for accidental damage, so there is no need for you to worry.  Of course if you deliberately started smashing everything up with a sledgehammer or with industrial demolition equipment or nuclear weapons, you wouldn't be covered, but I haven't seen any evidence in your references and correspondence to suggest that this is a likely eventuality!  In any case, we would probably want to try to encourage you to stop before you destroyed too much!  Let me know if you need any further clarification or reassurance.”
 
Jag bara älskar det faktum att han vågar skämta. Hur gammal kan karln vara? Jag vet inte riktigt, men det är så roligt att kunna se fram emot en arbetskamrat med humor. I söndags ringde han på mobilen och jag svarade utan att ens kolla upp numret, för det hade redan gått så många signaler. Det ringde, jag sprang in i hallen, slet upp mobilen ur väskan och flåsade: ”Hej, de e Sofia!”. Då hördes en röst i andra änden som sa: ”Hello Sofia. This is David Mon-teath from London calling.” med stor noggrannhet i uttalet. Överraskad och med en ökande hjärtaktivitet blev min reaktion: ”Oooh, helluuu David!"...

Jag gillar den där brittiska accenten. Det är som en god karamell på tungan, som man bara rullar runt kors och tvärs! Hoppas jag lär mig att behärska den skapligt också! Bara att lära sig att säga "nåu" i stället för "nåo" åt "no" (="nej")... Och sån't. Jag skäms nästan över att säga det, men jag ska baske mig stå för det! Jag har inte många hobbys och detta ska bli riktigt intressant att fila på!