Ensamhet är en hunger efter närhet. Jag längtar efter någon att krama. Inte av någon som kommer att gå hem till sin familj efteråt eller som jag kommer att höra av veckan därpå. Nej, jag längtar efter någon som kan tillhöra mig och som jag kan tillhöra. Någon att höra ihop med, så att avstånd i tid och rum liksom inte ändrar på det. Någon jag tänker mest på, som tänker mest på mig och som jag vet tänker mest på mig och som vet att jag tänker mest på den.
 
Går det verkligen? Ska det verkligen vara så svårt? Eller behöver jag ensamheten för att ägna mig åt mig själv mer? Jag säger som Brittan: ”Someday I’ll understand in God’s whole plan and what He’s done to me”. Nog för att jag tror att Gud i överlag gjort mest behagliga saker för mig (det jag tillåtit i alla fall). Men det här kan vara ett slags plågsamt väntrum på The One. Kan bara instämma i den pompöst mäktiga balladen av Elton John: ”And all I ever needed was the one, like freedom feels where wild horses run. When stars collide like you and I, no shadows block the sun. You’re all I ever needed. Oh baby, you’re the one.”
 
Undrar just vad det kan vara för speciell typ som passar ihop med mig. Han måste nog vara rätt speciell men jag gillar ju udda typer. Haha… Nä, over and out.

Vill bara säga att det är en otroligt vacker fullmåne därute i natt. När jag körde hem över Bergsviksbron speglades skenet i vattnet och bildade en glittrande silvergata. Det enda som saknades var skuggprofilen av ett par som såg på varandra och höll varandras händer, som på en smörigt romantisk affisch. Jag hade gärna stannat och beundrat mästerverket om inte det inneburit en trafikfara...