Existensen förefaller
alltför enkel och blind.
Meningen sveper varmt om mig,
men ter sig som en vind.
Stannar ej tills jag får vila,
nej, som en hast den måste ila.
Därav tåren på min kind.

Och utan dig är bara tomhet.
Ytligt, stumt känns livet här.
Jag ber dig: kom med hopp och kärlek,
mer tro än den som är.
I fästet ditt där sanning flödar,
där meningen all tomhet dödar...
Jag vill vara där.

Våren 2001