(Först publicerat 11 mars 2007)

Jag har sett på TV rätt mycket på sistone från sjuklingsoffan hemma i Bersika. Grymt inspirerande att se Kristina Axén Olin (vice partiordförande i Moderaterna) i ett kort föredrag och en intervju på den internationella kvinnodagen. Säga vad man vill om alla hennes åsikter i olika sakfrågor (vilka jag inte alls är insatt i). Hon hade mycket klokt att säga om hennes liv som mamma och politiker, med både äkthet, självkänsla och ödmjukhet.

En annan dam vars argumentationsteknik jag beundrar storligen - det är ibland en ren njutning för mig att höra henne - är Maria Abrahamsson (ledarskribent i Svenska Dagbladet). Hon är en uppmuntran för min dröm om att få vara ett språkrör för det jag tror på i samhället.

Inget ont om kvinnor vilkas enda ambition är att sköta om hemmet, givetvis. Jag är uppväxt hemma med en allestädes närvarande bullmamma som skötte om dagbarn och det vore tråkigt om ingen ville arbeta heltid i hemmet.

Faktum kvarstår, dock: de kvinnor som syns och hörs i samhället är en frisk fläkt för oss andra som vill göra samma sak. Det går inte att understryka tillräckligt hur viktigt det är för oss att ha förebilder som, på ett direkt sätt, genomför förändringar även på ett bredare samhällsplan.

Jag kan tyvärr inte skriva det här utan att förargas över de personer som på olika sätt inte samarbetar med oss, just därför att vi är kvinnor. Deras gensvar kan vara alltifrån förlöjligande till ett klart uttryck för okunskap som ibland tar tar sig uttryck i demonisering/svartmåleri. Demoniseringen är nog svårast av allt att bekämpa - tanken att kvinnor som vill höras och synas skulle drivas av något ont. Kanske en person som bär de tankarna lättast avväpnas med en oväntad vänlig gest, som till exempel en kram? Förnedrande kanske, ja, men förmodligen ganska effektivt.