Det har gått så mycket tid sedan jag skrev här sist.

Eller ska jag säga, det har gått tankar, känslor, ord och handlingar. Det har gått liv, rörelse och reaktioner. Det som gått är livets myller i en aldrig avstannande färd. De som gått är vi. Och på färden vi gått hoppas jag att jag börjat lära mig något mer om att leva.

Det finns så mycket som skulle kunna göra både dig och mig ledsna. Jag blir ledsen över min otillräcklighet. Min första tanke när jag vaknade i morse var varför jag i hela friden var uppe på internet i natt istället för att försöka somna tidigare så att den här dagen inte behövde tyngas ner av en molande huvudvärk och påverka mina beslut om vad jag skulle orka hitta på i dag.

Visst lät den där otillräckligheten väldigt snäll och oskyldig? Men du tror väl inte för en sekund att mitt liv är fyllt av sådana där harmlösa små misstag? Som om jag på något sätt inte visste av någon värre form av svaghet. Som om jag vore skapt med ett godare hjärta eller som om jag vore starkare än du.

Jag sitter inlindad i ett grönt täcke en söndagmorgon med huvudvärken som en ovälkommen hyresgäst bakom min panna och skriver. Du kan undra varför jag vill att du ska läsa. Jag tror jag vill att just du ska veta att du inte är ensam. Du är inte ensam om att inte alltid kunna. Fast ibland ser jag inte det. Det finns perioder i mitt liv då jag faktiskt känner mig skyddad och rätt ombonad. I de stunderna gör jag ofta misstaget att inbilla mig att de som talar om sin svaghet bara inte vill försöka lyckas tillräckligt. Men jag vaknar alltid upp efteråt.

Så vi går vägen fram. Ibland tar du kraftfyllda glädjeskutt som Pippi Långstrump. Ibland kutar jag som en, tja, egentligen mer som en grävling eller nå't, fast jag försöker kuta för allt jag kan i alla fall. Ibland smyger du på hjärtdunkande helspänn. Ibland har jag dålig hållning där jag går. Ibland kryper vi så att gruset och den torkade leran skrapar och tränger in i våra jeansknän och säger att det är oundvikligt. Ibland faller jag. Då behöver jag någon som ser mig och vill hjälpa mig upp. Någon som söker förstå det som finns bakom de letande ögonen och sträcker ut sin hand. Någon som har varit där. Någon som förstår att det är just därför vi går här tillsammans.