Vad baserar vi våra åsikter på egentligen? Varför tycker vi som vi gör? Jo, vi baserar våra personliga åsikter på vad som populärt kallas vår livsåskådning. Och denna fråga torde vara den rimligaste startpunkten: Varför kom tid, materia och energi till? Det är ju där allt börjar. Kom med på detta spår i tankevärlden en stund ;-)

Det finns ett par vanliga svarsalternativ:

1) Det fanns/finns (minst) ett (övernaturligt) (och evigt) väsen som skapade allt.

2) Det fanns ingen anledning. Allt är bara tillfällighet och slump.

Alternativ ett förhindrar vår godtyckliga makt över människovärdet. Människovärdet blir inte något vi hittat på själva, som alltså kan tas tillbaka av oss själva. Vi har inte makten över det, utan vi förvaltar snarare värdet av allt. Denna uppfattning ger ett mandat att falla tillbaka på när man lägger sig i hur andra lever. Ytterst sett anser jag inte att det är min personliga åsikt, utan grunden ligger i något högre än mig själv.

De flesta väljer att anse att människor har ett okränkbart värde. Men vilka åsikter om människors värde och etik kan man egentligen koppla till alternativ två? Man kunde faktiskt lika gärna tycka att vi inte är värda någonting, just därför att allt ändå bara är en tillfällighet. Det är som med konst, vars värde verkligen ligger i betraktarens ögon och öron. Man måste acceptera att andra har en annan smak, hur konstigt det än kan te sig. Det skulle ju vara ett hemskt översitteri att lagstifta emot Povel Ramels visor. På samma sätt skulle man inte heller, om man ska vara konsekvent, kunna lagstifta mot förtryck av olika slag. Även om just du personligen mår illa av tanken på att våldta ett barn - vem är det som säger att en annan inte får göra det? Varför skulle du försöka påtvinga någon annan dina personliga åsikter? Varför är de mer värda än någon annans? Varför ska man värna om livet då livet i sig är värdelöst och bara tilldelas ett värde i betraktarens ögon? Om en annan betraktare finner det värdelöst - vem är du att lägga dig i? Har du ensamrätt på livet?

Det är meningen att det ska vara obekvämt att reflektera över detta. Det finns inga självklarheter om de inte har någon grund. I alla fall inte om man är intresserad av sanningen.

Fotnot: Vissa försöker få alternativ ett att komma till samma punkt som nummer två eftersom att detta eviga väsen måste ha skapats liksom jorden i sådana fall. De förstår inte skillnaden mellan tanken på ett evigt väsen och tanken på vår jord. Men de är ju så olika till sin definition att deras möjligheter att existera självständigt givetvis är fundamentalt olika, eller hur?

I Maria Schottenius artikel i DN den 27 februari 2007 förfasar hon sig över kristna som är abortmotståndare. Hon tror att det växer fram ett nytt hot i landet, en farlig kristen fundamentalism, därför att det finns ledare inom kristenheten som är emot abort. Och vi andra skulle ju bara haka på.

Ska man gå ut med att känna sig kränkt någon gång så är det vid sådana här tillfällen jag som kristen skulle ta chansen. Tro det eller ej, men jag formulerar mina egna åsikter, precis som de flesta andra som inte är hjärntvättade. Kristen eller inte - vi väljer de källor vi finner tillförlitliga. Det vore ju schysst om Schottenius då kunde se mig för den individ jag är och se mina åsikter som autentiska även om vi tycker olika. Och mina åsikter i abortfrågan skiljer sig utan tvivel märkbart från hennes.

Förmågan att kunna föra livet vidare är obeskrivbart underbar. Kvinnor får bära livet inom sig själva, i form av ett sårbart litet ägg som förenas med en spermie. Föreningen blir ett embryo, ett foster och en människa mogen att andas samma luft som oss andra. Det är något att vara väldigt tacksam för. Det är livets goda ordning att vi som är stora har blivit tilldelade att ta hand om de som är små och sårbara. Någon som finns inne i en kvinnas mage är inte så utvecklad att den kan protestera eller skrika, men det är ett liv - ett liv som ska värnas och tas om hand på bästa sätt ändå.

Livet räknar med att vi ska vara goda och ansvarsfulla. Bara det att vi har den gröna jorden, vi har de söta vattnen, vi har de vackra bergen och alla små blommor och träd, som är så sköra och sårbara och tysta vittnar om detta. Och ännu mer att vi har djuren som lever i all sin artrikedom i sin egen överflödande värld. Hela den här jorden, som inte förändras utan bara är som den är, ligger under människors välvilja. Våra moraliska vägval påverkar naturen, djuren, andra människor och även små foster som ännu inte kunnat uttala ett ord.

Det är mot bakgrund av insikten om vilken dyrbar och skör gåva som lagts i våra händer, som talet i abortdebatten känns så urbota dumt och egofixerat. Det handlar där om individens bestämmanderätt över livet. Visst - men har inte livet blivit oss givet för att vi skulle ta hand om det på bästa sätt? Har vi inte alla ett ansvar att så långt det går att göra denna stora gåva rättvisa? Att jag säger att livet är en gåva handlar inte om att jag tror på Gud Fadern som är skaparen av allt gott. Oavsett vilken tro man bekänner sig till eller hur lite man tycker sig tro, är livet man fått inget annat än en gåva. Varför är det en gåva? Därför att man inte förtjänat det. Och livet har en avsändare - känd eller okänd - för livet kommer någonstans ifrån. Fundera på den ett tag.

Men åter till det stora problemet: polariseringen mellan oss som vill värna om livet och de människor som av en eller annan anledning finner sitt ansvar för tungt att bära. Ofrivilligt gravida som vill slippa föda barn är inga skurkar. Vem vet vad alla de har varit med om? De behöver tonvis av sympati. Om en kvinna går in på en vårdcentral och säger att hon är gravid bör den första prioriteringen vara att lyssna på hur hon har det och samtidigt värna om livet inom henne med största aktsamhet. En abort kan inte vara något annat än olycklig utifrån det sköra livets perspektiv. Samtidigt måste vi förstå och visa medkänsla för yngre tonåringar som, i enlighet med den "uppfostran" som erbjuds i dag, via föräldrar och massmedia, haft haft sex och kondomen spruckit. Vi måste visa medkänsla och gråta med våldtäktsoffer vilkas människovärde blivit fullständigt överkört. Och så vidare.

Det allra bästa vore om folk inte hade sex om de inte hade för avsikt att älska varandra och leva tillsammans - och att de använde dubbla preventivmedel om de inte ville ha barn. Det näst bästa vore om man kunde föda fram alla barn och sedan adoptera bort dem. Det tredje och sämsta alternativet är att ta bort ett barn innan det föds. Men fogat till det ska finnas förlåtelse och förståelse. Nu tänker jag givetvis på våldtäktsoffer i första hand, men även den som själv är offer för sina egna moraliska snedsteg och inte vill möta konsekvenserna.

Handen på hjärtat - vem är beredd att alltid ta konsekvenserna av sina val och aldrig behöva förlåtelse? Hands up. Men samtidigt - livets förvaltande är något vi aldrig får slarva med. Det är livsviktigt och dödsallvarligt på samma gång. Förlåtelsen är ingen bonus som gör att det känns fint utan en nödvändighet. Det är det sätt vi kan lappa ihop en värld som blev trasig ungefär i samma stund som människan, på begäran av den gamle ormen i Edens lustgård, inbillade sig att hon var Gud.