Jag har börjat läsa "I Lammets tecken" av Magnus Malm. Den handlar om problemen i dagens kristna kyrka i Sverige och tankar kring vad lösningen är. Jag berörs av Malms klarsynthet. Inte för att jag vet om jag håller med honom om allt, men de paralleller han drar från vårt liv till bibelns berättelser kan vara fantastiskt slående.

Malm skriver om vår olyckliga förmåga att vilja skyla över vår svaghet och brist istället för att nå en lösning genom att erkänna den och söka all hjälp från Gud, och visar sedan att detta är ett upprepande mönster ända sedan Gamla Testamentets tid. Vi omges i dag av falska tröstare som blivit experter på att uppmuntra och stödja denna med skygglappar beklädda förljugenhet. Han skriver att Jeremia på GT:s tid

Nu måste jag bara pausa en stund för jag vet vilka känslor av rädsla detta kan röra upp. Vad då, tar inte Gud emot mig som jag är? Svar: visst tar Gud emot oss precis som vi är - men han kan inte ta emot oss om vi inte tar emot honom precis som han är. Det verkar som om alla måste få vara precis som de vill - men Gud? Får han vara den han är? Får Gud vara helig? Får han fördöma allt själviskt, förkrympt, föraktfullt, svartnat, kärlekslöst och fult som vi gör, säger och tänker? Får han vara vår hjälp, vår styrka, vårt allt? Det är där skon klämmer för oss. Frågan är inte om Gud tar emot oss, för det gör han i förbundet genom Jesus Kristus kött och blod (och inte för att vi är tillräckligt oskyldiga). Frågan är om vi tar emot Gud.

Jag tror att vi behöver tillåta Gud att vara den han är - och ta emot honom som vår hjälp och lösning. Vi behöver bekänna att mer kompetens och ansträngning inte kommer att få kyrkan att blomstra. Det behöver inte vara något tvångsmässigt buller och bång utan kanske bara stilla tårar i kyrkbänken under en ärlig bekännelse från predikstolen. Dessa beskrivingar är givetvis bara exempel, men det jag försöker säga är att det inte ännu ska vara ett projekt vi drar igång utan snarare ett nedläggande av alla projekt. En kapitulation. Hur det nu riktigt ska gå till behöver tänkas igenom, för det är inte helt lätt för oss prestationsinriktade individer att bli ett behövande kollektiv. Men det är likafullt det vi behöver. Eller tror vi verkligen att Gud blir otålig med oss om vi blir stilla och besinnar att han är Gud? Tror vi att han liksom skickar tillbaka oss ut i verksamheten och projekten och allt vi försöker göra för att få en lösning och tycker att vi ska sluta slösa vår tid?

En uppmaning till bön efter väckelse ska inte vara ännu ett andligt krav på duktighet. Det är inte något Gud vill att vi ska kunna slå oss för bröstet för efteråt. Nej, det ska vara något som ett trasigt och sårat Guds folk kollektivt ber om i all vår nöd, utan att ens tänka tanken att det gör oss det minsta duktiga. Vi behöver bara ärligt och naket söka Gud i vår andliga fattigdom och egentligen inget mer. Det är i sådana situationer som Gud har gripit in så många gånger förr. Jag tror att han kommer att vilja gripa in på ett påtagligt sätt om vi lär oss av historien och kryper till korset och sätter all vår tillit till Gud ännu en gång. Och när Guds Ande får börja leda, vara mer påtagligt verksam och ge liv åt allt, kommer fler människor att dras till Jesus Kristus.

"Jag är en ropande röst i öknen, ännu ett pekfinger på Guds lamm.
Än finns det rum uti bröllopssalen, än bjudes frälsning i Jesu namn."