Britney Spears har blivit något av ett skämt för många. Hon har gjort misstag men rampljuset har förstärkt dem till max. Det finns många människor där ute som gjort likartade misstag men som inte blir föraktade av hela världen för det. Väger berömmelsen upp det? Jag såg en dokumentär om henne i går kväll som gav en bild av vem människan är. Hon är nog en ganska spontan, frihetsälskande, estetisk, dramatisk, duktig tjej som tagit sig långt på det hon gör. Att hon sedan har fallit för fel personer och gjort klavertramp är det ingen tvekan om, även om jag inte har tillräcklig koll för att formulera dem här.

En sak som hon avskydde var hennes kontrollerade liv och det faktum att hon inte kan gå någonstans utan att få folk efter sig. Jag kan sympatisera med henne. Jag tål knappt när äldre och ohyfsade eller tanklösa människor bara stirrar på mig som fågelholkar när jag är ute på stan. Jag vet inte varför de gör det. Ibland ignorerar jag dem men ibland lyfter jag på blicken och stirrar tillbaka, varpå de fäster blicken någon annanstans efter ca två sekunder.

När jag befann mig i en offentlig lokal i veckan var det en man som oförskämt stirrade på mig när jag kom in och satte mig. Jag ville bara slippa vetskapen om att någon iakttar mig så jag tittade tillbaka och sa "hej". Han svarade hej och fortsatte stirra. Då insåg jag att han inte var som andra, och i ögonblicket han höje sin röst till någon annan förstod jag att han var utvecklingsstörd. Ibland funkar det alltså inte att titta tillbaka och bemöta dem.

Varför stirrar de? Är det för att de tycker att jag är snygg, eller för att jag verkar vara ett märkligt original? Eller stirrar folk lika mycket på alla? Förmodligen. En del av oss kanske inte har något emot alla nyfikna och undersökande blickar där de går. Men jag tycker att det hör till takt och ton att inte stirra på folk. Jag försöker själv undvika det och varje gång jag går förbi en likasinnad blir jag smått förnöjd och över piteborna igen. Jag stirrar högst tre sekunder och sedan vänder jag bort blicken. Tre sekunder tar jag, inte mer. Jag har inte rätt till mer. Det är som en snabbt stigande mätare som varnar för att när den nått över tre sekunder är det inte en alldaglig uppmärksamhet längre. Det finns en viss gräns för vad som är privat, och när man stirrar på någon i över tre sekunder är det som att man passerar den gränsen.


Fast inte om den som blir stirrad på tjänar pengar på det. Varför folk stirrar på Brittan är det ingen tvekan om. Och hon verkar njuta av det just nu, för karriärens skull. Men det ska inte vara kul att bli förföljd av Paparazzis dagarna i ända. Om jag vore som hon skulle jag anlita en att ta alla mina bilder och sedan vara en mardröm för alla andra. Som Spindelmannen alltså.

Hoppas bara att folk inser att hon är en människa. Hon är inget skämt. Låt henne sota för sina misstag och börja om på ny kula. Jag skulle kunna säga något om hennes ständiga anspelningar på sex, men det är så förutsägbart att jag inte ens ids nämna det. Jag hoppas det går bra för henne på riktigt, även om jag ska tillägga att jag aldrig har varit särskilt förtjust i hennes låtar. Om det är något som är ett skämt är det hennes nya "Womanizer". Vilken smörja.