Mitt första steg mot att ta emot Jesus var att läsa ett traktat av en evangelist som ska ha varit involverad i trosrörelsen. Denna rörelse är i vissa kretsar betraktad som ett verk av djävulen. Jag kommer ihåg att jag för några år sedan hade en ordväxling över nätet med en gammal man som var oerhört fientligt inställd till trosrörelsen. Han godtog till slut mitt vittnesbörd om hur jag blivit frälst trots att det inleddes med att jag läste detta trosrörelsehäfte. Han skrev något i stil med: "Gud såg nog till att orden du läste träffade rätt i alla fall."

Trosrörelsen, men nyandligheten då? Tänk att vissa menar att utan nyandligheten skulle de aldrig ha kommit till tro på Jesus. Vissa kan se tillbaka på den som en väckarklocka att Gud finns. Jag vet åtminstone ett exempel på det. Inte för att jag gillar nyandligheten ett skvatt faktiskt, men jag måste nog erkänna att i vissa människors liv har den fått vara ett steg närmare Jesus. Det är väl inget konstigt i sig. Gud kan söka reda på människor på de mest udda ställen.

Detta är ett citat från en intervju i Dagen med Harry Månsus:

"En annan 'knäckfråga': Är Jesus enda vägen?

- Jag skulle svara både ja och nej. Jag har sett många människor närma sig kristen tro, och i dag är de präster eller diakoner, men de har startat med Mirakelkursen eller Deepak Chopra och en del av de andra som jag 'skjuter i sank'.

Hos den seriösa delen (inom New Age, min anm.) finns en påtaglig nyfikenhet för kristen tro och mystik menar han, och för många har resan fortsatt mot kristenheten.

- Gud använder många vägar för att föra hem sina förlorade barn, tolvstegsrörelsen, nyandligheten - speciellt den seriösa delen av den - och terapier av olika slag.

- Jag bekänner mig inte till någon annan väg hem än den som vi möter i Jesus Kristus. Men jag sätter mig inte i någon domstol och börjar sortera folk inför den vita tronen. Det lämnar jag till en högre makt."

Det ena kan alltså leda till det andra. Jag har oerhört svårt att säga att det skulle varit bättre om det och det inte hänt ibland. Det är ju bara Gud som vet vad som skulle varit bättre och inte. Tyvärr! ;-) Nä, jag skojar bara.

Det blev en lyckad kväll i går, måste jag säga. Anders, hans kusin Jonas och jag lyssnade först på Amanda Jenssen på stora scenen. Det var henne jag sett fram emot mest att se, för att jag tycker att hon är en så bra sångerska. Hon har feeling så det sjunger om det. Men det var faktiskt inte så kul. Jag gillar inte riktigt stilen på många av låtarna, vilka för mig påminner om typ mjuk jazz från 40- och 50-talet. Nåväl. Efter det delade Anders och jag på en tallrik från Thai Garden med tofu i grön currygryta och friterad kyckling med sweet chilisås och ris. Gott och mycket, fast starkt!

Mange Schmidt var näst på tur, på Babylon-scenen (detta briljanta namn - Babylon har en stark negativ symbolisk betydelse i Bibeln). Han var ganska bra, rätt okej, men inte värd att känna basgången genom mina inre organ, så jag sa högt i Anders öra att jag går bort till Krokodil en stund och väntar där.

Jag gick in på Krokodil och såg en toakö som jag ställde mig i en stund, men efter fem minuter och inget händer med sju personer före mig struntade jag i det. Jaha, vad göra då? Innan jag gick ut passade jag på att titta på grejorna de har på Krokodil, dels som tidsfördriv, dels för att ge dem chansen att sälja något till mig så jag inte bara blir en toasnyltande gäst.

När jag tittade på några kläder och kryddor hörde jag en bekant stämma och jag såg plötsligt bredvid mig - döm om min förvåning - legenden Siw Malmkvist! Hon är på besök i Piteå och hade sjungit på Krokodilscenen tidigare under dagen. Hon var supertrevlig och jag var bara så glad över att få träffa henne. Vilken legend! En av de tydligaste sångerna jag minns från min barndom är faktiskt "Flickor bak i bilen" (1959). Det var en ära att få några ord med en sådan duktig showartist och sångerska. Hon gick självklart med på att plåtas tillsammans med mig också. Så spontan och härlig människa hon verkar vara. När jag gick ut och träffade Anders efteråt kände jag mig faktiskt liksom hög av kicken när jag visade bilden och sa att jag träffat Siw Malmkvist. Jag hoppas hon inte misstycker om jag publicerar den här bilden!
 
Ja, efter det åkte vi karusell. Bilden är tagen uppifrån Flygande mattan. Flygande mattan är för bäbisar. ;-) Jag hade full kontroll över mobilen i handen men jag inser risken att hålla i ett löst föremål i den. När jag ville ta kort med mobilen i en annan karusell sa Anders till mig att stoppa ner den. Det var nog lika bra det. Hur som helst, jag hann inte åka den jag tror är roligast, Star Dancer. Liksom en pendlande snurrande gripklo.


Sedan var det dags för Sabaton. Jag gillar ju Primo Victoria och Panzer Batallion mest, vilka var med i deras repertoar. Helt okej och det var svårt för mig att stå still. Anders och Jonas hade dock inga problem att stå helt stilla största delen av tiden. Synd bara att basljudet är så hemskt högt att det styckar sönder gitarr, keyboard och sång. Ljudet blev bättre när vi ställde oss bakom publiken under sista låten som alla väntat på - Metal Machine.


Sedan kom jag hem och la mig kring 03:30-snåret, alldeles för sent, och vaknade kring tio i morse, och har knappt hunnit göra annat än att gå ner med tvätten och fixa detta inlägg! Så apigt lång tid det tar att skriva blogginlägg! Blä! Måste skynda mig ut! Stale är vid poolen så man får se duktiga skateare och äta grillade hamburgare!!! See you later!

Jag var på smygpremiären av Batman - The Dark Knight i natt. Jag ger den 4 av 5 turbaner.

Den toppar IMDB:s lista hittills, vilket var intressant att veta innan jag såg den. Tydligen tycker många alltså att den är asbra, så att säga. Jag tycker den var spännande. Aldrig en död stund. Mot slutet slöt jag ögonen för jag var så ohyggligt trött, men det var liksom svårt att sova då filmens action pangade och svischade på duken när den omutlige Batman scannade igenom en skyskrapa för att hitta den obeskrivligt onde Jokern. Den var mörk eftersom att Gotham ju är som en bovarnas boning med knappt någon pålitlig tjänsteman. En ond värld alltså. Men den hittade inte ända in i mitt hjärta eftersom att jag gillar filmer som har lite mer stillhet, sorg och humor också. Den här var riktigt hård. Och för att vara i den här genren var den rysligt bra.


Jokern var det starkaste intrycket. Hans ansikte och röst etsade sig fast. Han var den karismatiske djävulen, vilkens bakgrund var okänd för i filmen berättade han två olika historier om hur hans mungipor sprättats upp. Nu var han dock i ett tillstånd som den klarsynte butlern Alfred antydde med orden: "Some men just want to watch the world burn". Heath Ledger (som jag först såg som hunken i high school-komedin och den hopplösa tjejfilmen 10 Things I Hate About You) spelade honom men han hann aldrig få några lovord av världen för sin skådespelarinsats. Han dog av en överdos av sina preskriberade droger 22 januari i år. Något säger mig att han hämtade inspiration till sin rollfigur Jokern från det mörker han hade inuti som drogerna skulle dämpa. Jag tycker att det är så sorgligt. Mina tankar går till Heath Ledger just nu.

Namnet Jesus aldrig mister
Genom tiderna sin glans
Det om evig kärlek vittnar
Som hos ingen annan fanns

Det till uppgift har att samla
Till Guds ständigt öppna famn
Alla mänskor unga, gamla
Detta underbara namn

Namnet Jesus - himlens hälsning
Det mitt hjärtas kärlek vann
I det namnet fann jag frälsning
Ingen annan frälsa kan

(Beabetning av David Welanders originaltext skriven av Per Juliusson, EFS-missionär i Indien)

I fredags kl 22:00 föddes den här lilla flickan. Det är min storebrors första barn och därmed är jag från och med nu faster Sofia. Hon ska heta Hedvig och Sol i mellannamn men förnamnet är inte riktigt bestämt ännu. Hm, vad kan det bli? Välkommen till världen i alla fall, tjejen! Ska bli så kul att hålla dig när ni kommer och hälsar på nästa vecka!

Jag älskar att ha semester! :-) Anders och jag har tre veckor nu, så skönt! Nu sova och hoppas på bra väder i morgon.

(Senast uppdaterad 2008-09-22)

Jag trodde att jag hade så många svar när jag först publicerade den här artikeln. Nu förstår jag bättre. Jag vill framför allt att människor ska må bra. Det är det viktigaste. Många jag känner söker inre frid. Jag behöver det också. Människor mår dåligt på grund av mycket i vårt samhälle. Det kan vara stress, höga krav eller något annat. Många söker sig till träningsformen yoga. De hoppas på att finna något som gör en lugnare, starkare och lyckligare som människa. Det är inte fel att vilja bli det och jag förstår att det är så många som provar sig fram.

Yoga är en träningsform med en andlig aspekt. Eller kanske snarare en andlighet med en fysisk aspekt? Så här beskrivs yoga på alternativmedicin.se: "Ordet yoga är sanskrit och kommer från roten yuj, som betyder såväl att förena som att tämja, behärska ... Yogans syfte är en stegvis harmonisering av människan med målet att nå helhet: en (åter-)integrering av det individuella självet i det kosmiska självet eller all-medvetandet, vilket också kan beskrivas som jagets förening med Gud."

Egentligen bär yoga en stor likhet med kristen andlighet. Det är att vi ska bli ett med Gud. Men jag upplever att det finns en viktig skillnad. Själva tron på en personlig Gud som älskar en. Och jag tror att tron på att Jesus är min frälsare är en livsförvandlande kraft. Det är känslan att jag får vara som ett litet barn som lyfts upp i en stor famn. Där är jag älskad precis som jag är, och då får jag veta här och nu att himlen också är min. Och det tror jag är helt unikt med kristen andlighet. Vi behöver inte göra något för att förtjäna det. Frälsningen är helt och hållet en gåva som vi får upptäcka.

Tänk så många sårade och trasiga människor det finns, som inte vet att de har någon som älskar dem att luta sig mot. De tror att deras enda hopp är att de själva gör rätt saker och tror rätt saker! Även många kristna plågas av denna rädsla. De vill så gärna tro att det finns en Gud som älskar dem fastän de är så fyllda av tvivel. Men de vågar bara räkna med denna Guds hjälp om de lyckas göra goda handlingar, ta tag i sina liv, ha rätt åsikter och tro på rätt dogmer! Och de tror att Gud inte alls bryr sig om hur de känner.

Men denna Gud och denna ångestfyllda verklighet finns inte! Den är ett mänskligt tankefoster. Den sanna Gudens kärlek och frid är en gåva, helt och hållet, helt gratis till alla. Till alla! Fastän du kanske inte tror det just nu är gåvan även till dig. Inget som händer med dig eller som du gör eller tänker kan hindra Guds kärlek.


Jesus sa att han är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på honom ska vara kvar i mörkret. Han sa också att Guds rike är inom oss. Guds rike är som när Gud lever i vårt hjärta. Guds närvaro kallas också för den heliga Anden. När man förvandlas av den heliga Anden kan man märka av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Alltså är en andlig människa fylld av självkänsla i sig själv och medkänsla till andra.

Vi behöver varann för att få veta att vi är älskade. Vi behöver få veta att vi får vara dem vi är. Vi behöver stötta varann att våga lita på vår inre kommunikation med Gud. Självklart ska ingen dominera över någon annan eller komma med någon pekpinne om att "så här är det och du ska bara vara tyst". Vi behöver lita på att Gud låter oss växa i vår egen takt. Vi behöver lyssna, både på vårt eget hjärtas tankar och på varandra. Ärligheten är viktigast. Då kan Guds röst höras tydligare.

Det är vad kristen andlighet är. Jag tror det är en kraft som kan förvandla världen. Om vi bara visste hur mycket Gud älskar oss och vilket hopp om framtiden han vill ge! Då tror jag att också världen skulle se mycket annorlunda ut. Men vi kan ju bara börja med vårt eget liv... Och det tycker jag är spännande! Jag är övertygad om att vi kommer att nå målet!

Fotnot: För den som gillar strechningar och ställningar för att förbättra sitt fysiska välbefinnande kan man kanske ta en titt på ett kristet alternativ till Yoga: PraiseMoves ;-)