Jag var på smygpremiären av Batman - The Dark Knight i natt. Jag ger den 4 av 5 turbaner.

Den toppar IMDB:s lista hittills, vilket var intressant att veta innan jag såg den. Tydligen tycker många alltså att den är asbra, så att säga. Jag tycker den var spännande. Aldrig en död stund. Mot slutet slöt jag ögonen för jag var så ohyggligt trött, men det var liksom svårt att sova då filmens action pangade och svischade på duken när den omutlige Batman scannade igenom en skyskrapa för att hitta den obeskrivligt onde Jokern. Den var mörk eftersom att Gotham ju är som en bovarnas boning med knappt någon pålitlig tjänsteman. En ond värld alltså. Men den hittade inte ända in i mitt hjärta eftersom att jag gillar filmer som har lite mer stillhet, sorg och humor också. Den här var riktigt hård. Och för att vara i den här genren var den rysligt bra.


Jokern var det starkaste intrycket. Hans ansikte och röst etsade sig fast. Han var den karismatiske djävulen, vilkens bakgrund var okänd för i filmen berättade han två olika historier om hur hans mungipor sprättats upp. Nu var han dock i ett tillstånd som den klarsynte butlern Alfred antydde med orden: "Some men just want to watch the world burn". Heath Ledger (som jag först såg som hunken i high school-komedin och den hopplösa tjejfilmen 10 Things I Hate About You) spelade honom men han hann aldrig få några lovord av världen för sin skådespelarinsats. Han dog av en överdos av sina preskriberade droger 22 januari i år. Något säger mig att han hämtade inspiration till sin rollfigur Jokern från det mörker han hade inuti som drogerna skulle dämpa. Jag tycker att det är så sorgligt. Mina tankar går till Heath Ledger just nu.