Det senaste året i mitt liv har varit händelserikt vilket inte avspeglas i min blogg här. Eller det kanske gör det på ett sätt. Jag sitter vid datorn hela dagarna på jobbet och när jag kommer hem längtar jag efter att få göra annat än att sitta i timmar och nöta i bloggen. Dessutom har jag en bärbar dator så puckelryggen är nära förestående om jag ska sitta här böjd. Jag måste skaffa ett löst tangentbord att koppla in och ställa upp skärmen högre.

Mitt liv är alltså någorlunda ergonomimedvetet. Dessutom brukar jag pussa på min älskling, laga mat, träna och umgås med kompisar. Jag besöker även de flesta söndagsgudstjänster i kyrkan och är med i styrelsen så det blir en del tid där också. Men alla regelbundna veckoaktiviteter är borta. Det känns riktigt skönt att vila när jag vill. Men jag saknar vissa saker. En bönegrupp eller bibelstudiegrupp skulle jag gärna vilja vara med i till hösten.

Min älskling, ja. Jag känner att han fått alldeles för lite plats här. Anders heter han och för mig är han helt enkelt den underbaraste killen som finns! Jag är så glad att vi träffat varann. Tänk att det snart är ett år sedan vi blev tillsammans! Det är så roligt att lära känna honom mer och mer. Jag som tyckte att chansen var så liten att det skulle hända, att jag träffade någon jag tyckte om som tycker om mig... Men nu har det hänt!

Förut kunde jag dras till killar som jag visste inte var så bra. Men Anders är både väldigt bra och jag dras till honom på en massa olika sätt. Tänk! Jag blir så glad när jag tänker på honom. Många av hans egenskaper kan jag imponeras av men en sak som alltid storligen imponerar på mig är sättet hans tålamod och lugn när jag ibland är ledsen eller pessimistisk. Det är vad jag bara smälter för. Hihi :-) Det är en viktig egenskap hos en fin man tycker jag. :-)

Hm, eh, vad mer... :-)

Jag skulle kunna skriva mer om Anders men jag tror att någon blir för generad om jag skriver mer. Kontentan är: mitt liv har på sistone innehållit mindre bloggande och färre veckoaktiviteter. Mitt liv blir i allt högre grad vårt liv och jag tycker om det väldigt mycket.

Jag har läst några bloggar i dag. Det finns människor som är oerhört belästa och kan svänga sig galant i intellektuella diskussioner om kristen tro. Det finns kloka och varma människor som kan ta ner kristen tro till vardagslivet. Det finns människor som är så bra att teckna att det inte finns några ord, det finns roliga människor, människor med självdistans, människor som är nöjda med att skriva om sina egna liv och får läsares kommentarer. De är så duktiga!

Jag vill gärna skriva mer i min blogg, när jag orkar. Men varför ska jag blogga för? Vad vill jag dela med mig av? Nu funderar jag verkligen på riktigt så detta är ingen retorisk fråga. Hm...

Jo, jag vill gärna dela med mig av något positivt* till andra. Ja, det är sant. Det är det som ger mening åt min blogg. Får bara se vad det blir. Så tänker säkert många andra bloggare också. Det är så självklart när jag tänker efter. Helst vill jag att mina närmaste ocn gärna även andra ska läsa och kommentera. Det gör jag så sällan själv att jag i och för sig inte ska ta avsaknad av kommentarer som avsaknad av intresse.

Det här inlägget började på temat komplex och ifrågasättande av mitt eget bloggande men under tiden jag skrev kom jag ur det klägget. Så jag funderade och redigerade och nu blev det så här! Hurra, så bra! :-)

* Detta inkluderar även mina åsikter som jag ju har därför att jag tycker att de är vettiga, tills jag eventuellt byter uppfattning.