Fastän jag måste läsa i snigelfart ibland, för att orden inte verkar fastna hos mig, så är boken i religionspsykologi intressant. Och den är provocerande för att den bryter ner de psykologiska bitarna av min vardagliga tro. Den presenterar forskning som söker svar på frågor som t.ex. hur man får och fortsätter ha en religiös tro och den psykologiska aspekten av bön. Men speciellt provocerande är det att läsa om hur människor far illa pga människofientliga idéer. Usch, det vrider sig i magen på mig när jag läser om kvinnoförtryck och fundamentalistiskt tänkande. Och jag tänker på att rädsla tyvärr kan vara en stark drivkraft till att tro.

Jag tänker på hur det är i vissa sammanhang, t.ex. den gången när ledarskapet sa att alla "kritikandar" skulle drivas ut från besökarna i en viss församling. Då blev de nog rädda att bejaka sina egna känslor och tankar. Eller när folk berättar för andra om sin tro för att de tror att de annars hamnar i ett evigt pinande helvete. Var går gränsen mellan sund och osund tro?

Jag tror att man kan ha en mycket skrämmande syn på människan och världen utan att för den skull må dåligt. Man låter helt enkelt bli att konfronteras med det negativa därför att man är så säker på att man själv har sitt på det torra. Man behöver liksom inte gå under i Armageddon. Eller så är man faktiskt rädd för att man inte har den rätta tron eller är en tillräckligt "levande kristen" själv. Om det vill sig illa kan man bli psykiskt sjuk av detta. Men man trycker undan det skrämmande med "men det är inte meningen att vi ska förstå", eller "Gud är rättvis men jag vet inte hur".

Det är en sak att erkänna att man inte vet vad Gud har i tankarna, men det jag menade ovan är inte bara att göra det. Nej, det är att egentligen veta exakt vad traditionen säger: att alla som inte haft en rätt tro kommer MED RÄTTA att lida helvetets alla kval i evigheters evighet. Men samtidigt vill man inte veta av att se det i vitögat. Det är att försöka sopa sin egentliga tro under mattan. Jag är faktiskt stolt över att jag inte gör det. Var ärlig mot dig själv du också. Pallar du verkligen med att tro på det du gör?

Mina kära kristna vänner, är alla människor så onda att de förtjänar att lida i helvetets plåga utan slut, som straff? Inte bara det, VILL de göra det för att de hatar Gud så mycket? Låter det inte som en sjuk, verklighetsfrämmande människosyn baserad på lögn och rädsla?

Jag frågar inte för att få svar, jag frågar för att väcka tankar. Svaren kan ni behålla. Jag vet att jag inte kan övertyga dem jag riktar frågorna mot genom en vädjan till deras hjärtan. Det är bara bibeln som gäller. Jag vet, för att jag varit där själv. Det började med en existentiell kris och slutade med ett bibelstudium. Och jag fann en sanning om Guds aldrig sinande omsorg och kärlek, om Guds plan om försoning med hela världen, om en Jesus som verkligen är världens frälsare.

Om du verkligen är intresserad av att veta mer om min tro, så kan jag hänvisa till en hel del skriftligt jättebra och läsvärt material som kan vara kul att läsa. Jag är däremot inte så sugen på att diskutera för att försöka ge stöd för någonting som den andra egentligen inte vill tro på. Det är oftast tyvärr ett slöseri med tid. Men väcka funderingar hos dem och så ett frö kan jag ju alltid ;-)

Den här låten berör mig i magen och hjärtat:

Nu ska jag promenixa i väg till Jeanette och Jonas och se slutet av Idol! :-) Ta hand om er!