Jag bjöd med Anders på föreställningen "Hur fan kunde Liza Marklund få en gatsten i Piteå?" i går kväll, med Niclas Wikström och Åsa Persson. Det var den extra extraföreställningen och alltså den sista i raden av tre.

Föreställningen var bortom min förväntan. Kanske inte bättre, men annorlunda. Jag blev faktiskt väldigt förvånad över innehållet. Jag hade förväntat mig lite alldagligt snack och skämt om fördomar och jantelagen med en massa roliga anekdoter. Och visst fyrade de av några lustiga sådana. Det roligaste tyckte jag var när Niclas sa att hans pappa var en sådan pessimist att till och med när han skrattade gick mungiporna neråt. Även Åsas framförande av "Killen på macken, han sträcker på nacken"-sången var grymt bra och kul.

Men där fanns också en röd tråd om kristen tro. Jag förstod inte riktigt var jag befann mig när de i början tog upp bibeln som en av källorna till materialet de skulle framföra. (Den andra källan var PT.) Niclas fortsatte under kvällen med att varva bibelcitat och tänkvärdheter om att behandla människor lika, om att vara tolerant och om att tänka själv och inte bara blint följa en helig skrift. Det gjorde att jag ville applådera på sina ställen men det var i övrigt tyst så jag passade. Detta seriösa och älskvärda budskap hade jag inte förväntat mig i den här formen. Det märktes att Niclas gärna ville framföra det han hade på hjärtat, så gärna att det var det starkaste intrycket jag fick med mig, snarare än underhållningen. Och det märktes att han hade haft en hel EFS-uppväxt på sig att fundera på saker och ting. Kul att han tog upp han han var kristen, även om jag inte riktigt håller med om alla reflektioner. Dessutom handlade det en del om sexuella abnormiteter och Alf Rosenviks insändare i PT. Bilderna nedan är av de intressanta texter som de tog upp och pratade om.

(Klicka på bilderna för att förstora dem. Om det är en blå ram runt dem så går det inte, prova då att uppdatera sidan.)

Själva stuket, då? Konceptet med ett band, projektor och roliga personer på scen fick mig att komma ihåg Förfest till Himlen. Det är också en scenshow, fast den är mindre, mer amatörmässig och hålls på EFS och ingår i ett koncept som avrundas med fika och en andakt i mer kristen anda. Manuset går kanske inte hem på samma sätt som på showen i går och så finns det ingen kändis med. Och så är det inte i lika hög grad en kritik av aktuella händelser. Och så är det ju i kyrkan förstås. Alltså kostar det 0:- i inträde till skillnad från 200-nånting:-. Jag har hört att Niclas var med och skapade Förfest till Himlen när jag tänker efter.

Var det kultur? Ja, det handlade om att ta upp några aktuella företeelser i Piteå och behandla seriösa åsikter om dessa på ett humoristiskt sätt. Kultur, lika mycket kultur som Jonas Gardell, typ. Niclas och Åsa gjorde ett jättebra jobb med att få ihop en föreställning som var både rolig och allvarlig på samma gång.

Efteråt mötte jag en av mina kusiner på ICA Kvantum. Följande dialog ägde rum:

"- Vad tyckte du om showen då?", frågade hon glatt.

"- Jovisst var den bra, men det var inget jag direkt garvade åt...", började jag brodera ut med mitt fylliga ordflöde. "Vad tyckte du då?" frågade jag sedan.

"- Jag tyckte den var jättebra. Men så är jag ingen EFS:are!" försökte hon skämta.

Liksom, va? Visst, bibeln togs upp som underlag för en del reflektioner om olika ämnen, men huvudsyftet var väl inte att kritisera bibeltroende människor? Kanske blint bokstavsbibeltroende människor, men varken jag eller någon annan EFS:are jag känner vill nog förknippas med det. Jag har väl inte i all min tolerans missat att jag var utsatt för några bannor under showens gång? Att ifrågasätta saker inom kyrkan är inte unikt eller så värst provocerande längre i Piteå eller Sverige, tycker jag. Kanske i vissa sammanhang, men inte i överlag.

Nä, jag tror att hon kanske missade att hälften av dem på scen själva är EFS:are och kristna, på samma gång som de vågar tänka och ta ställning själva. Precis som jag.