Det var en forskare vid namn Mirceda Eliade som myntade uttrycket homo religiosus, den religiösa människan. Den är numera en utdöende art. I kid you not. (Jämför med homo sapiens: den tänkande människan.)

Jag läser religionspsykologi och därmed också om "den religiösa människan", som vår kursbok heter. Det kändes först lite som att trampa in på fiendens mark. Jag skulle alltså läsa om vad vetenskapen säger om varför jag är troende och hur och allt sån't där. Men boken började faktiskt med att förklara att religionspsykologin inte bör försöka förklara allt om den religiösa människans upplevelser, föreställningar och beteende. De som studerar religionspsykologi bör vara medvetna om att detta bara är ett sätt i mängden att se på saker. Detta kan alltså inte göra anspråk på att vara det enda perspektivet som behövs för att förstå verkligheten. Fastän jag fortfarande är en gnutta på min vakt gentemot vetenskapens tendens att i sann upplysningsanda göra sig själv till normen för allt godkänt tänkande, blev jag därmed lugnare och mer entusiastisk.

"Är du relli?", kan man fråga någon som man tycker verkar religiös. Jag upplever det som att ordet religiös betecknar något man ser ner på; det är något som gamla tanter är, som inte vet bättre. Att vara religiös är att vara verklighetsfrämmande. Det är något välbekant och kanske mysigt och samtidigt föraktfullt över ordet. Jag har aldrig velat kalla mig religiös just därför att jag uppfattar att ordet inte kan beskriva mig.

Att tro på en religion känns för mig som att man har ett system av dogmer hängande över sig, man tar på sig något utifrån. Man försöker lära sig vad en grupp människor tror, enligt den källa de tror på, och vilja rätta sig efter det. Inte heller det kan beskriva vad jag har. Jag vill faktiskt inte sträva efter att vara "renlärig" enligt någon viss tradition. Jag tycker att det är viktigt att söka sanningen men det är också viktigt att inte blint förlita sig på mänskliga traditioner.

Jag och många av mina kristna vänner i Piteå tar avstånd från vissa katolskt kristna dogmer. Vi gör det till stor del därför att vi har blivit födda in i en protestantisk kristen tradition. Det tar emot att erkänna, men så är det. Det är naturligtvis ingen slump att de flesta av oss har omfamnat protestantismen. Men vi bör naturligtvis aldrig ta för givet att vår egen tradition, eller religion för den delen, är sann därför att omgivningen säger det. Det krävs mod och insikt för att se det här mönstret och våga söka sanningen utan att låta sig hindras av omgivningens gillande eller ogillande.

Hurra för att jag läser religionsvetenskap och inte blir itutad en massa dogmer som jag ska tro på. Den metoden skulle inte få finnas på våra universitet, som ju har krav på sig att uppfylla vissa akademiska kriterier. Självklart är våra böcker skrivna utifrån ett vetenskapligt synsätt och kan därför inte behandla frågan om Gud finns eller inte, till exempel. Dessutom tycker jag att det är viktigt att min tro inte är beroende av skygglappar som ska dölja andra perspektiv på saker och ting. Jag vill känna till och förstå andra perspektiv i största möjliga mån. Det tycker jag är oerhört stimulerande.

Samtidigt är jag en djupt troende människa. Jesus har liksom gjort avtryck mig som jag varken kan eller vill få bort. Jag har haft en stark religiös upplevelse, om jag nu ska använda ett uttryck som de flesta förstår. Denna upplevelse har jag reflekterat över många gånger och undrat vad som egentligen hände. Men jag har alltid kommit fram till samma sak: minnet av den himmelska kärlek som strömmade in i mitt hjärta och flödade över är en upplevelse för god för att bara bortförklaras med psykologi.

Visst tror jag helt och fullt att kristen tro baserar sig på en verklig historisk händelse och det är något jag är stolt över. Jag lyfter gärna fram den intellektuella aspekten av kristen tro också. Och förresten gör sig Guds närvaro känd på olika sätt för olika individer. Man behöver absolut inte uppleva något särskilt för att vara en kristen. Men den här erfarenheten av Guds kärlek betyder oerhört mycket för mig. Förståeligt och fint för vissa, farligt och osäkert för andra. Ärligt, sant och underbart för mig.