Det är ju ändå otroligt vad fotbollen betyder för vissa. Den ger ett lyckorus, den ger en känsla av vi mot dem, en känsla av seger (i sina bästa stunder). Inte undra på att vissa vill vältra sig i fotbollens värld, eller i sportens värld för den delen. På det sättet liknar fotbollen nästan en religion för vissa. Den har såklart inga utomvärldsliga inslag. Ingen synd förutom att inte tro på det egna landslaget. Ingen frälsning utom att vinna VM. Ingen dröm om enhet förutom den nationella enheten i glädjen över fotbollssegern. Men den ger ändå tillräckligt mycket för att folk ska bli ganska uppslukade.

I Argentina finns Maradonakyrkan sedan tio år tillbaka där de hyllar Maradona som sin förebild och inspiration i livet. Grundarna tar det tydligen mest på skoj men andra tar det på större allvar. Maradonas anhängare firar till och med jul och nyår till hans ära, fast med glimten i ögat. Verkligen vettigt av Maradona att själv sluta sig till en annan livsåskådning! DN har en artikel om "kyrkan" där Maradona själv ringer ett telefonsamtal till dem under festligheterna och låter meddela:

"- Jag vill tacka er för den kärlek ni ger mig. Låt oss nu sätta vår tro till Gud, den sanna guden. Må Gud vare med oss och giva oss en seger som den som vi fick 1986, säger Maradona i en raspig ledning, som går ut i direktsändning i hela landet. Någon i publiken reagerar: 'Men det är ju DU som är Gud!'"

Se inslaget i DN:s webb-TV

Frågar du mig personligen så kan jag förstå att många olika religioner och livsåskådningar ter sig likvärdiga om man ser till ytan. Man kan säga kolla där, nu hyllar folk till och med Maradona, precis som man hylllar Buddha, Muhammed och Jesus, inget nytt under solen. Men det är något speciellt med Jesus. Han gick inte fram med svärdet i sin hand som Muhammed, han blev ingen fotbollsstjärna som Maradona, han lät meddela, till skillnad från Buddha, att han var mer än en vis människa. Att han var liksom både Gud och människa. Och han hade en etisk undervisning som fascinerar och engagerar än i dag. Framför allt tycker jag om att han ville umgås med dem som samhället ansåg vara "syndare". Och de älskade honom. Han visade dem att de inte var mindre värda än de som ansåg sig vara rättfärdiga. Han sa till och med att det var för syndarnas skull han hade kommit, inte för de rättfärdigas.

Jag har mycket att lära av Jesus. Och Jesus är mer än en förebild för mig, han är min existentiella stöttepelare. Jag tror inte att någon annan pelare håller lika bra. Inte fotboll, inte vetenskap, inte filosofi, inte en känsla av upprymdhet. Vad jag menar med det är att jag sätter mitt hopp till Jesus, inte i ren desperation utan för att jag tycker att han är trovärdig. Det är min tro och mitt hopp att Jesus är världens frälsare, som det heter på gammaldagsiska. För det vore väl synd om denna världen vore allt? Om det fick sluta så olyckligt som det annars skulle göra - en värld av en massa orättvisor och olösta konflikter överallt som bara kanske går under till slut av miljöförstöring? Jag vill göra mitt bästa för att göra världen bättre men jag tror fortfarande inte att alla människor någonsin kommer att vilja bete sig exemplariskt alltid. För det krävs något mer. Det krävs pånyttfödda människor. Och någon som kan föda dem på nytt - Gud ;-)

Alla har vi en existentiell stöttepelare. Vilken är din?