Helgen i Stockholm
Anders och jag flög ner till vår sköna hufvudstad i helgen. Eftersom att jag vet hur tråkigt det kan bli för de som inte var med på resan att höra alla detaljer kan jag ju bara säga att resan var trevlig men ganska dyr. Fast det lärde mig dock något om pengar. Jag är den sparsamma typen men ibland, ibland, ibland, ska det gå att lyxa till det. Man klarar sig nog ändå med villan och bilen i framtiden!Nåväl. Vi bodde alla nätter på hotell förutom den sista, då vi slaggade på Sofia och Håkans sköna soffa. (Sofia och Håkan är Anders syrra och syrras sambo.) Utsikten från Queens Hotel var ner över Drottninggatan.
Trav på Solvalla och tennis var på tapeten. Anders hade minsann ansträngt sig mer än jag för att planera aktiviteter ;-) Anders fyllde år på onsdagen så då brakade vi loss med en trerätters och husets röda. Jag brukar bara köpa ett glas men den här gången ville jag ändå dra till med en flaska, kanske delvis pga min mer ekonomiska ådra. Döm om min förvåning när servitrisen sa att man inte fick ta med sig vin därifrån om man inte skulle dricka upp det på plats!
Jag är inte den typen som ger upp så lätt - i alla fall inte i sådana här sammanhang. Inte tänkte jag hinka i mig hela flarran själv. Så när jag hade kontrollerat att kusten var korvspadsklar knyckte jag en Pepsi-flaska från grannbordet under rökpausen och såg sedan till att vinet följde med oss hem i den. Väl i hotellrummets kylskåp blev vinet surt och osmakligt så jag hällde bort det två dagar senare i tvättstället. Men, trots att det ändå gick till spillo tyckte jag att det var en så fånig regel och alltför mycket pengar för att bara lämna! Jag är faktiskt lite stolt över mina gangsterfasoner :-P
Men det hände också en sak som var grymt förarglig. Det var när Anders och jag tåligt inväntade Nalbandians förbipasserande efter hans seger mot Nieminen i semifinalen. Allt för en autograf på en T-shirt och ett foto. När jag stått där i en timme med värkande fötter gick jag och satte mig några meter bort på en liten pall i en sportbutik. Genast ringde jag Anders för att vi skulle hålla kontakten så jag enkelt skulle hoppa fram när Nalbandian behagade dyka upp. Vad tror ni? Japp, när jag ringde Anders sekunden efter att jag gått hade argentinaren utnyttjat denna sekund till att träffa Anders och ge en autograf. Grrrr!!!!
Men personer som vi dock båda träffade på var Johan Norlund och Peter Lundström. Hemma hos Johan på fredagkvällen gladde vi oss åt Monekys barm, drack Chai-te (inspirerat av vårt intagande av förstklassig curry tidigare under eftermiddagen) och förgrymmat utbrast "apa", "bajsapa" och "ap-bajs" och en massa andra saker medan vi spelade mitt favorit-TV-spel Mario Kart :-D Johan sa att han aldrig hört sådana ord komma från min mun. Ha ha!
Men det hände också en sak som var grymt förarglig. Det var när Anders och jag tåligt inväntade Nalbandians förbipasserande efter hans seger mot Nieminen i semifinalen. Allt för en autograf på en T-shirt och ett foto. När jag stått där i en timme med värkande fötter gick jag och satte mig några meter bort på en liten pall i en sportbutik. Genast ringde jag Anders för att vi skulle hålla kontakten så jag enkelt skulle hoppa fram när Nalbandian behagade dyka upp. Vad tror ni? Japp, när jag ringde Anders sekunden efter att jag gått hade argentinaren utnyttjat denna sekund till att träffa Anders och ge en autograf. Grrrr!!!!
Men personer som vi dock båda träffade på var Johan Norlund och Peter Lundström. Hemma hos Johan på fredagkvällen gladde vi oss åt Monekys barm, drack Chai-te (inspirerat av vårt intagande av förstklassig curry tidigare under eftermiddagen) och förgrymmat utbrast "apa", "bajsapa" och "ap-bajs" och en massa andra saker medan vi spelade mitt favorit-TV-spel Mario Kart :-D Johan sa att han aldrig hört sådana ord komma från min mun. Ha ha!
Kommentarer
Trackback
