Jag kan sakna London ibland. Sakna pulsen och livet som står i strålkastarljuset. Sakna att befinna mig i en världsmetropol med alla dess stressade italienska gatukök och avgasförpestade gator fulla av ortodoxa judar, jamaicaner, imamer, tiggare, kostymbeklädda affärsmän med sportiga ryggsäckar, kvinnor som klär sig damigt, kvinnor som klär sig väldigt illa och punkare. Europas huvudstad. Ett av världens ledande finanscentra.

Alltså jag kan sakna London. Inte det liv jag hade för det var för det mesta tyvärr inte så värst spännande. Jag önskar att jag hade rört mig mer ute bland människorna. Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket på kontoret - gratis. Jag önskar att jag hade flyttat in i ett trevligt kollektiv med folk som inte var från kyrkan. Jag önskar att jag hade fått umgås mer med galna, knasiga, öppna människor.

Panic av The Smiths är en asbra låt som ofta började klinga i mitt huvud när jag vid halv nio-snåret stegade ut på gatorna och så småningom nådde Borough High Street där jag jobbade strax nedanför London Bridge. Panic on the streets of London, för alla var så jäktade och alla ville på bussen men ibland kom inte alla med och så stod man kvar och försökte surt undvika att möta varandras blickar.

Jag saknar faktiskt att inte alla människor var så nyfikna på vem man var. Chansen var ändå så liten att man skulle känna varann. Här i vårt lilla Piteå är det ju inte så. Där ska alla liksom se vem det är som kommer och kör, vem som kommer och går och vem som sitter utanför fiket i sta'n. Usch. Jag överdriver men visst är det skillnad. Man blev lämnad ifred lite mer. De flesta var storstadsartiga nog att inte stirra på en så länge. Man kan tycka att det skapar kyla mellan människor men för mig kändes det skönt.

Jag vill till London snart! Kanske ska passa på medan jag pluggar på distans! :-)