Hanna, du tog ditt liv när du var bara 17 år gammal. I lördags hittades du livlös. Du hade hängt dig. Du ville inte leva längre. När jag hörde det tidigare i kväll kunde jag inte tro det.

Det var längesedan vi pratades vid sist. Jag kommer ihåg hur det var då. Du var som en glasdocka, som du kallade dig, skör och vacker. En docka gjord av glas. Glas som man hade sett igenom. Du var någon som hade upplevt att inte bli sedd och älskad. Jag var en av dem som såg lite av dig. Jag fick veta bitar av ditt liv. Men jag såg det inte som en möjlighet att du skulle lämna den här världen så här. Jag vet bara att jag nu ännu mer vägrar släppa hoppet om att allt ordnar sig till slut.

Om jag fick träffa dig nu skulle jag krama dig och hålla om dig. Säga förlåt för att jag inte gjorde lite till ändå och uppmärksammade dig mer. Det är lätt att känna skuld för mig. Vad ska då inte din familj och dina närmaste känna? Alla kunde ha gjort mer. Men ingen kan veta vad som kunde ha gjort det här ogjort. Du hade en bästa vän intill slutet och hon kunde inte rädda ditt liv. Fastän ni lovade varandra att aldrig ge upp.

Men jag tror inte att ditt liv måste sluta med vanmakt och förtvivlan. Jag hoppas att vi ses igen en dag och jag tror det också. Efter att jag hört det ofattbara hittade jag din bästa väns systers blogg där hon har skrivit om vad som hände. Där hörde jag också 'Time after Time' med Eva Cassidy. Den påminner om tiden då vi pratade som mest. Nu är du borta. Och jag vet att du är i goda händer.