Efter att Hanna har dött känns det som om jag inte vill skriva om något annat på väldigt länge. Jag tänker på henne mycket. Och ja, jag känner mig dum som inte brydde mig mer om henne på slutet. Jag försöker tänka att jag åtminstone gjorde lite, att jag inte visste, att jag trodde att hon mådde bättre... Men jag förstår ändå inte hur hon kunde försvinna ur mina tankar så pass mycket som hon gjorde. Jag är så ledsen. Det känns till och med själviskt att tänka på att jag var självisk. Det är ju inte min sorg över att jag inte brydde mig mera som det här handlar om. Det handlar ju om sorgen över hennes liv och hur det slutade.

Jag vill bara skrika att hon ska komma tillbaka! Hanna, kom tillbaks!

Nu hårdnar greppet om en tro på att det inte slutade så tragiskt. Många med mig vill inte tro att döden är slutet. Vi vill tro att döden är en övergång till något annat - kanske till och med en befriare, som det stod i en av Hannas dödsannonser i dag. Om livet nu kan vara så fullt av smärta och mörker kanske döden inte bara är något ont. Den kanske också är en befriare från det onda i livet?

På ett sätt är döden faktiskt en befriare. Men medan solen ännu skiner, medan människor finns och älskar, så är ju döden inte bara en befriare från det onda utan också från det goda i livet. Döden slukar allt, både ont och gott. Men att ta bort det onda är aldrig mer värt än att ta bort något gott! Så döden är det godas fiende, helt klart. Och förresten skapas det en ny smärta i saknaden efter en människa. Det var inget annat än tragiskt att Hanna själv avslutade sitt eget liv så här. Hennes liv var värt att finnas så mycket mer än vad det onda i hennes liv var värt att skrotas!