Ett av mina absoluta favoritbibelställen
uppmuntran från kärleken
och gemenskap från Anden,
om det finns ömhet och medkänsla,
gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet.
Lev i samma kärlek,
eniga i tanke och sinnelag,
fria från självhävdelse och fåfänga.
Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.
Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus.
Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,
utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.
När han till det yttre hade blivit människa,
gjorde ha sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.
Därför har Gud upphöjt honom över allt annat
och gett honom det namn som står över alla andra namn,
för att alla knän skall böjas för Jesu namn,
i himlen, på jorden och under jorden,
och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre,
Gud fadern till ära."
- Filipperbrevet 2:1-11
Det är fint detta bibelställe, tänk om vi bara levde efter det. Om vi gjorde det skulle vi ha en himmel på jorden. Skulle gärna vilja predika över detta någon gång för det är så fint. Framför allt den sista biten, att alla knän ska böjas och alla tungor bekänna Jesus, till Gud vår himmelska faders ära. Fundera en stund över vad det kan vara för slags knäböjande och bekännelse som ärar Gud.
Den moderna mainstream-teologin säger att alla ska bekänna att Jesus är Herre, men att många av dem ändå ska spendera evigheten åtskilda från Gud av eget val. Denna teologi säger att det ärar Gud att folk böjer knä och bekänner Jesus medan de fortfarande hatar Gud i sina hjärtan. Men ärar det verkligen Gud fadern? Menar de alltså att det är en handling som Gud gillar? Eller är det inte så att Gud avskyr en bekännelse från läpparna och ett hårt hjärta?
Frågorna får hänga kvar i luften, som ett eko i en tom kyrka.
Vem gillar tomma ord? Varken människor eller Gud skulle jag tro. Vad krävs förresten att man ska bli betraktad som en god vän? Att man ideligen, högt och tydligt säger att "Åh, du är min bästa kompis! Du betyder så mycket för mig, jag gör allt för dig!" (och lever upp till det) eller räcker det att vara den som är lika god och ställer upp på samma sätt fast utan att göra väsen av det, utan att de egentligen hör till din vänkrets. Den okände som lånar dig en femtiolapp när du tappat börsen men måste hem med bussen, den snälla människan som bara "är" utan att känna dig. Skulle någon endaste av dessa goda människor stå längre från Gud bara för att de inte tror på honom? Skulle han inte le lika hjärtligt åt deras godhet, åt dem som är goda fast de inte lärt känna honom eller har hans storhet som förebild? Finns det en Gud så tror jag säkerligen att han uppskattar att folk är troende men jag tror inte att han ens överväger några "repressalier" för dem som är goda utan att vara det i hans namn. "Det är en världslig sak" som Karlsson på taket skulle ha sagt;) Tjo!
Tjohej! Visst har du rätt i att Gud alltid uppskattar goda gärningar oavsett vem det är som gör dem, vilken tro man har o.s.v. Så tror jag i alla fall :)
Sedan sa Jesus att många som bekänner hans namn nu kommer att säga till honom i livet efter detta att "känner du oss inte? Har vi inte gjort en massa saker för dig som att predika i ditt namn och t.o.m. driva ut demoner?". Men han kommer att säga att han inte känner dem... Hårt!
Nu ska jag säga något som låter väldigt utomjordiskt... Men det är faktiskt helt underbart att känna Jesus, som är full av kärlek, medlidande, förståelse, visdom och makt... Inte den Jesus som många i kyrkohistorien har sagt sig förespråka. Man kan bara känna Jesus på riktigt genom hans helige Ande, och det är något fantastiskt. Jag tror verkligen att det är meningen med livet, den dolda meningen som jag inte ens tror att många kristna känner till, för de är så upptagna med en religion. Jag har också tyvärr missat det under långa perioder. Men för mig är det verkligen LIVET i mitt liv. Det eviga livet :P Låter konstigt för många som inte upplevt det, men hoppas alla kan förstå det en dag ;) Det är verkligen fantastiskt!
Tack för din kommentar, alltid kul :) Glad valborgs... Förresten skönt att ha gjort bort tentan, men jag orkade bara göra tre frågor så jag får göra en komplettering senare... Hur gick det för dig?
Det låter inte konstigt alls. Trygghet och tillit till något större än det största tänkbara är och ska vara utom- och överjordiskt. Min tro är inte definierad på samma sätt som din men jag känner likadant. Jag skrev på alla fyra, men möjligen väl kort på en av dem... Hoppas man får ett Godkänt (förra tentan) på posten endera dan nu bara så man slipper oroa sig för den också! Hoppas ni fick en fin Valborg, här var vädret underbart och sällskapet likaså:)
Så bra :) Och så kul att du känner likadant. Du är verkligen en klok tjej ;)
Jo, rättningen av förra tentan är ju ganska sen... Borde komma snart!
Jag tror att det finns en sådan närvaro av Gud att alla, precis alla, reagerar med tillbedjan. En närvaro som övertygar alla.
Nu tänker jag fritt om det medan jag skriver, utan att ha lusläst bibelstället eller kontexten. Jag tänker mig att när allt det andra som finns att tillbe, alla andra "gudar" (avgudar) är borta och man står inför GUD, faller man ner och tillber. Det finns inget annat att rikta sin uppmärksamhet mot, där finns bara Gud Allsmäktig. Helig. Suverän. Ljuvlig. Så man tillber på riktigt i hjärtat och i ord. Men det behöver inte betyda att man till sist får stanna där. Jag önskar att helvetet inte fanns - i alla fall inte på det sätt Jesus faktiskt beskriver det - men jag kan inte läsa mig till något annat i min Bibel.
Samtidigt ligger betoningen i Jesu undervisning inte på helvetet utan på vad vi gör och hur vi beter oss på jorden och det kan jag tycka är underligt. Kanske var kärleken så tydlig i hans liv att människor i mängd drogs till honom utan varningar för helvetet? Kanske är det meningen att också vi ska leva på det sättet? ;) Klart vi ska. :) Men jag känner till ett fall där en man slutligen, efter mycket velande, bestämde sig för att bli kristen för att någon rakt av sa till honom att "annars hamnar du i helvetet!". Jag försöker verkligen förstå hur han tänkte. Tänkte han att han inte vill tillhöra Gud för Guds stora kärleks skull eller för att det är just Gud som är Gud, utan för att helvetet verkar så läskigt?
Ett mycket intressant ämne. Jag kommer tillbaka och ser hur det utvecklar sig!
Hej Marie! Och tack för kommentaren. Vad är det som hindrar att dessa tillbedjare får stanna hos Gud? Jo, vi läser om helvetet i vår Bibel och tänker att det måste innebära att denna tillbedjan inte kan vara slutet, utan bara näst sista kapitlet. Men det måste inte innebära det. Jag ska syna det i sömmarna framöver, så kom gärna tillbaka och läs mer om det på min blogg :)
Jag vet att det finns människor som är kristna först och främst därför att de inte vill hamna i helvetet för evigt. Sedan är det klart att de lär sig älska Gud också, men även om de inte älskade Gud så skulle de vilja lyda och tro på honom ändå just för att slippa helvetet.
Men jag tror inte att det existerar något sådant som en en tillbedjan som drivs av rädsla som ärar Gud. Målet är att vi ska älska Gud för att Gud är Gud, inget annat. Det är vad jag tror i alla fall.
