Ingen skillnad på synd och synd
Men jag undrar om inte de gör skillnad på synd och synd. De säger att vi är kallade att följa i Jesus fotspår och det håller jag med om. När jag läser Bibeln kan jag se att målet är att vi ska bli heliga. Vi ska till och med bli som vår himmelske Far, för vi ska vara lika goda mot alla människor oavsett om de är mer eller mindre onda och goda, sa Jesus. Genom hela Bibeln löper en röd tråd av Guds passion för att vi ska bli rena, heliga, vara ljus. Vi ska vara äkta, ärliga och rättskaffens. Vi ska älska Gud och hata synden. Och det är riktigt bra, för synden förstör. Den bryter ner livet och gemenskapen med Gud och människor. Detta ska kyrkan predika.
Däremot undrar jag om någon församlingsföreståndare frågar sina prospektmedlemmar om deras dolda synder innan de går med i en församling. Frågar de om de verkligen har Jesus som Herre på alla områden? Vill de bli av med sin girighet? Är de frånskilda? Vill de sluta se på porr? Vill de sluta smygdricka? Vill de sluta fördöma andra människor? Vill de sluta se ner på andra? Och hur kan de visa att detta stämmer?
Den här bloggposten ska inte alls handla om huruvida utlevd homosexualitet är en synd. För innan jag uttalar mig i frågan vill jag backa upp det bättre. Men de som anser att det hindrar ett medlemsskap gör skillnad på synd och synd. De tycker att synliga synder är värre än osynliga, fastän Gud själv aldrig gör någon sådan distinktion. Hjärtats hårdhet, att vara falsk så man ler mot folk på utsidan men hatar dem på insidan, det är en synd som Gud verkligen avskyr.
Hur många skulle inte åka om församlingen utesluter alla som med orört samvete fortsätter att le falskt mot sin nästa samtidigt som hjärtat är fullt av förakt? Eller varför utesluter ni inte direkt alla som är frånskilda? Det är ju en väldigt konkret och synlig synd. Och kom ihåg att inte ha medlidande under några omständigheter, Bibeln har inte nämnt några undantag. Bara om de återförenas med sin f.d. skulle de få gå med i så fall. Det är en konsekvent bibeltolkning. Snälla, gör inte skillnad på synd och synd. Det vågar jag säga att Gud inte gör.
Som jag ser det finns det tre val:
1) Gör ett noggrannt bibelstudium som pekar på att vissa synder är OK men inte andra.
2) Följ hela Bibelns moral och se till att rensa upp rejält så att fler kategorier av samvetsbedövade syndare blir av med medlemskapet.
2) Eller, ta in alla medlemmar som trots att de inte lever upp till församlingens moraliska standard vill följa Jesus. Det inkluderar äktenskapsbrytare, kallhjärtade, lögnare, fegskitar, girigbukar och homosexuella. Predika sedan vad ett heligt liv innebär för alla.
Jag röstar på det sistnämnda... För jag ber att kyrkan ska bli en enhet som inte utestänger någon, men som predikar ett tydligt budskap om personlig omvändelse. Vi har Guds mandat till att predika det. Vi ska döpa dem i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn och lära dem alla bud som Jesus gett oss. Vi ska hantera alla lika, förmana och tillrättavisa. Men vi ska inte stänga ute vissa syndare och inte andra. Jag tror Gud kan döma oss för den orättvisan... Fundera på det, snälla frikyrkopastorer.
Min åsikt här är inte huggen i sten. Jag fortsätter att fundera och tveka... Så hoppas att den här diskussionen kan fortsätta, för den är viktig.
Jag är nog inne på din linje jag också.
Snygg bloggen blev! Du är duktig på sånt där. Bra att kunna, då har du alltid ett nytt spår att hoppa på om du skulle ändra dig ang. teologin... =)
Från Stefan Gustavssons (m.fl.) debattartikel i Dagen (som du länkar till):
"I församlingen måste vi också skilja mellan att å ena sidan kämpa med och falla i synder och å den andra sidan att bejaka och försvara det som är synd. Den som lever i registrerat partnerskap - framöver i enkönat äktenskap - gör ju inte det i ånger över ett nederlag i kampen, utan som en stolt bejakelse av enkönad sexualitet. Det är inte förenligt med nytestamentlig tro."
Det är ungefär där distinktionen finns, enligt min mening. Dvs, det är inte så att dessa gör skillnad på synd och synd, och säger att viss synd är okej och en annan inte, utan vad de pekar på är snarare förhållningssättet till synden.
(Att det sedan inte skulle föreligga någon skillnad mellan olika synder, det är något som jag är tveksam till. Är det inte uppenbart att det är en värre synd att mörda någon än att t.ex. stjäla ett kilo oxfilé? Att båda synderna skulle göra en hypotetiskt syndfri människa till syndare, det är ju inte detsamma som att det inte föreligger någon skillnad mellan dem.)
Lina: tack :) designen blir väl mest en hobby antar jag, men det är ju kul!
Andreas: vad jag menar är att de gör skillnad på olika "bejakade synder". Som sagt så accepterar de t.ex. frånskilda som inte vill återförenas med sin f.d. men de gör stort ståhej av att ta med homosexuella par. Det är inte att följa NT:s tro, det tycker jag faktiskt är att följa sitt eget godtycke.
De accepterar även dem som i hemlighet bejakar och försvarar sina synder. Dem är det svårt att utesluta. Och tur är väl det, för vet vi alla ens om hur vi syndar? Men som tur var verkar Jesus vara mer öppen än "den ideala frikyrkoförsamlingen" som dessa pastorer förespråkar, eftersom att vi får tillhöra honom trots att vi både bejakar och försvarar fler synder än vi är medvetna om.
Mitt inlägg handlade förresten inte om huruvida det generellt sett finns en gradskillnad på synder, utan om den skillnad som de gör på de specifika synder som jag tar upp.
Ha det bra hörni!
Jag har nog missat att de (vi pratar om artikelförfattarna, visst?) accepterar frånskilda som inte vill återförenas med sin f.d. Var någonstans har de gett uttryck för den hållningen?
I vilket fall som helst så tror jag inte att de två sakerna nödvändigtvis är jämförbara. Det beror helt på hur man betraktar äktenskapsbrott. Är det något man begår vid en specifik tidpunkt eller är det ett sorts pågående brott? Om det är det tidigare, något man begår vid en specifik tidpunkt, då verkar det rimligt att man också kan få förlåtelse för detta och därmed vara tillbaka på 0. Om detta är fallet, då blir det svårt att jämföra det med det artikelförfattarna skriver om, som i allra högsta grad är något pågående. (Har de den uppfattningen är de i så fall inte inkonsekventa, även om de i så fall möjligtvis har fel i sin syn på äktenskapsbrott.)
Att de skulle acceptera dem som i hemlighet bejakar eller försvarar sina synder, det påståendet vill jag också syna.
Jag tror att Luthercitatet, det om att man inte kan hindra fåglarna att flyga över en men att man däremot kan hindra dem från att bygga bo på ens huvud, är ganska relevant i det här sammanhanget. Min uppfattning, som jag också anar i den nämnda debattartikeln, är att planerad och "överlagd" synd (som faktiskt kan undvikas) säger en hel del om vad man har för inriktning i livet.
Min uppfattning är faktiskt, precis som din(?), att homosexfrågan generellt sett särbehandlas. Jag menar dock att jämvikten bör återställas genom att man slutar ha överseende med annan "nyktert vald synd", snarare än genom att man utökar det existerande överseendet.
Om de (de här frikyrkorna alltså) skulle stänga ute personer från medlemskap som inte aktivt strävar efter att lappa ihop sina brutna äktenskap igen, så tror jag det skulle ha märkts.
Jag utgår också från att de tycker att en ångrad skilsmässa ska man försöka göra något åt, för har man annars egentligen ångrat den på riktigt?
Det jag menar med att de accepterar de som i hemlighet bejakar sina synder, det är helt enkelt att de omöjligen kan kontrollera om de gör det så därför låter de dem vara med.
Det här med vem som ska kasta den första stenen känns väldigt applicerbart här... Synd och undvikandet av det, handlar enligt mitt egna obibliska resonemang, om Guds vilja att leda oss på en väg där vi varken skadar oss själva eller andra. Han värnar om vårt bästa helt enkelt, och vill att vi också ska göra det. Girighet och liknande tär både på oss själva och andra, vilket homosexualitet inte gör på något sätt varför jag inte kan se någon anledning till att alls betrakta det som en synd. Kravet för att en synd ska vara syndig måste väl vara att det på något sätt påverkar syndaren, eller någon annan levande varelse, negativt? Homosexualitet är en av de få "synder" jag känner till som inte på något sätt uppfyller det kravet.
Ja, som vanligt kommer du med genomtänkta och ärliga kommentarer och jag förstår vad du menar. Men innan jag skriver mer om det så vill jag göra fler efterforskningar. För är det något jag har lärt mig under de senaste åren, så är det att saker som vår tradition tar för självklara är värda att synas i sömmarna. Men det känns svårt att uttala mig, för hur jag än gör så får man en orättvis stämpel på mig. Jag begrundar detta och funderar vidare: http://www.religioustolerance.org/hombibc6.htm
Att något som gör alla inblandade innerligt lyckliga av någon kan betraktas som synd känns väldigt avigt. Så enkelt är det för mig, men jag beundrar din grundliga strävan efter en "hållbar" ståndpunkt utifrån din tro. Orättvisa stämplar kommer man sällan undan men vet man att man är rättvis och ärlig mot sig själv så har man i alla fall lyckats med det viktigaste.
Varför måste kravet för att en synd ska vara synd vara att den påverkar syndaren, eller någon annan levande varelse, negativt? Och vem avgör i så fall vad som är negativt? Det kan ju finnas många olika uppfattningar om det - blir inte det ganska godtyckligt?
"Måste" och "måste". Det är väl inte det minsta konstigt att koppla ihop synd med något som är negativt för sig själv och andra. Särskilt som helighet och rättfärdighet kopplas ihop med något som är bra för en själv och andra. Det är fullständigt naturligt och i linje med vår erfarenhet att som Maria göra den kopplingen. Att homosexualitet inte upplevs negativt på något sätt och ändå betraktas som synd ÄR avigt på det sättet. Den kristna moralen hade aldrig vunnit genomslag om inte den kunde bekräftas av erfarenheten.
Det är även önskvärt att vi själva kan vara medvetna om positiva och negativa saker med tanke på hur Gud dömer oss enligt den naturliga lagen. Att ifrågasätta den tanken att vi skulle ha någon som helst aning själva om vad som vad som är negativt och positivt, det är att ifrågasätta Guds eget sätt att döma oss. För våra gärningar ska dömas efter hur vi har agerat i förhållande till vårt eget samvete.
Visst ligger den kristna moralen, åtminstone i viss utsträckning, i linje med erfarenheten (hur man tolkar erfarenheten beror ju dock på vad man befinner sig i för paradigm - men det är en annan sak), så det vill jag inte ifrågasätta.
Jag undrar bara om det är rimligt att begränsa moralen till det? Är det inte ganska rimligt att säga att vi också kan handla fel gentemot Gud (och inte bara gentemot människor), och att saker därför kan vara moraliskt felaktiga/synd, även om vi inte kan identifiera några "synliga skador" hos oss själva eller andra människor?
Jag är inte säker på att jag förstår hur du menar i det sista stycket. Menar du att den naturliga lagen är komplett, dvs innefattar hela lagen (den uppenbarade)? Om du inte menar det så tror jag faktiskt att vi är överens på den punkten.
De frågor som dykt upp här bland kommentarerna är intressanta, bland annat den om huruvida homosex är en synd. Och jag tror jag förstår hur du menar med att ifrågasätta det rimliga i att alltid koppla ihop synden med erfarenheten. Det är värt att fundera på, absolut, och jag tyckte det var värt att skriva något svar på dina frågor. Men det jag vill lägga till är att det jag vill diskutera här är frikyrkornas medlemspolicy när det gäller att göra skillnad på homosexuella, frånskilda, giriga etc. Jag vill också begränsa mig till att diskutera inlägget bland mina kommentarer. Hoppas det är okej!
PS. Jag är inte heller säker på hur jag menar i det sista stycket :)
Jag förstår och det är HELT okej! Jag brukar känna samma sak själv. Ursäkta att det blev så off topic.
:)
