Hoppas jag i förra inlägget väckte lite stimulans åt tanken på vad det innebär att Gud försonade världen med sig själv, när Jesus tog straffet för vår skuld. Det här är stora saker, och jag funderar mycket själv så ta inte mitt sätt att berätta om det som det enda sättet. Jag försöker dessutom berätta jätteenkelt så vem som helst kan hänga med. Kom gärna med feedback.

Men för att ta upp tråden där, så tänker jag att Gud är ingen vi behöver vara rädda för, som pekar finger uppe i höjden. Han är med oss, som en av oss. På slutet blev Jesus till och med ansedd som sämre än oss. Han blev någon som man inte ville kännas vid. Inte ens hans bästa vänner ville låtsas om att de var det, när han blev utlämnad till att korsfästas. Det blev väldigt skämmigt att känna Jesus. Och ändå var han den som hela världen hade blivit skapad genom, för och till.

Men vad gjorde Jesus? Han blev inte arg på dem. Han bad: Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Och han såg med sorgsen kärlek på dem som svek honom.

På det sättet tror jag att Jesus dog på korset för att visa vem Gud är.

Gud är den som älskar så mycket att han vill visa det genom att ge allt, ge sitt liv för oss. Gud vill locka oss närmare genom att visa sin kärlek. Han sträcker ut handen. Och när vi tar hans hand, så vill Gud visa att vi är älskade precis som vi är. Med våra fel och brister och allt. Om vi fylls av denna villkorslösa kärlek, så kan vi älska mycket och bli mer som Gud. Det är också vad Gud gör som en vanlig livscoach inte skulle kunna göra. Han älskar oss helt och fullt, för att lära oss att älska. För att leva i kärleken är det bästa vi kan göra.

Det blir minst ett inlägg till. Och nästa får handla om vad Gud inte kan göra åt oss, utan vad vi kan göra.