Jag drar ett slags postludium och lägger till en sjunde del i min påskserie. Jag märkte nämligen att en viktig aspekt av påsken saknades. Som faktiskt också har betydelse här och nu.

I dag är det påskdagen när det bästa som finns firas runt om i världen: livets seger över döden. Gud har makten över döden, som han visade när Kristus uppstod från de döda. Snacka om "livscoach". Det liv som han ger varar inte bara kanske 80 år utan för evigt. Livet med Gud börjar alltså här och nu och för alltid.

Jag var hos en kompis i går som har typ hundra TV-kanaler. I en stunds väntan för mig själv så zappade jag igenom hela utbudet. Den 114:e kanalen var Lifestyle TV och i etern var ett program där några kvinnor satt och pratade om hur deras liv gått från missbruk, depression och självmordstankar till ett nytt liv med framtidshopp och en känsla av att de var älskade och värdefulla. De hade fått sitt nya liv med hjälp av inte vilken livscoach som helst, utan av Jesus. På slutet berättade programledaren sin egen erfarenhet. Man kan kanske lätt få fördomar om glada kristna amerikaner som gör egna TV-program, men det hon sa kändes så äkta och sant.

Hon hade gått igenom svårigheter, missbruk och känslan av att vara övergiven och oälskad sedan hon var liten.

När hon hade mött Jesus för 20 år sedan kom hon ur eländet och träffade en jättefin man och fick barn. På senare år hade hon blivit sjuk i cancer, men tillfrisknat igen. Det hade av någon underlig anledning gjort henne ledsen att få reda på att hon var frisk. Hon undrade varför denna känsla av sorg hade kommit och bad till Gud om svar. Svaret blev att trots alla dessa år som gått, så hade hon aldrig släppt känslan av osäkerhet om hon egentligen ville leva eller dö. De självmordstankar som funnits ekade fortfarande genom hennes liv. Gud ville lära henne något om livet och döden. Han ville lära henne att välja livet. Men hon fortsatte be och sa:

”- Gud, jag vet inte om jag klarar det, jag vet inte om jag har det i mig, att vilja leva. Jag vet inte om jag vill ha allt det här.”

Men Gud svarade:

”- Mitt kära barn, det är inte 'allt det här' som det handlar om. Men lev för mig. Jag vill att du går med mig, varje dag, vad som än möter dig.”

Ibland känns inte livet så lockande. Ibland vill jag bara fly undan och önska att jag kunde gömma mig. Men Gud har satt oss här av en anledning. Vi lever inte för oss själva. Vi lever för Gud, och varandra. Även när inte vi har lust att leva, så har Gud lust att vi lever.

Jag tror det finns ett nytt liv som Gud vill ge till oss. Och har du upplevt att gå från mörker till ljus utan att du tror på Gud, så tror jag ändå att du fick hjälp av det som Gud har skapat: tro, hopp och kärlek. Det var Gud som hjälpte dig, precis som Gud låter solen lysa i ditt ansikte. Så tacka Gud! Det han vill är att dra oss till sig själv, så att vi ska vara nära honom. För det är det allra bästa!

Jesus sa: kom till mig,
alla ni som är tyngda av bördor;
jag ska skänka er vila.

(Matteus 11:28)