Kött som är KRAV-märkt betyder att djuren haft det bättre än inom den djurindustri som jag skrev om nyss. Jag har läst om det sedan jag skrev det förra inlägget så därför blir det ett nytt. De har de ju inte perfekt men i alla fall bättre än de andra. Synd bara att det bara är 1 % av alla grisar som föds upp i Sverige som blivit behandlade enligt KRAV-märkets standard.

Detta inlägg blev långt, men jag skriver ju så sällan så ni kan ju läsa ett stycke i veckan :)

Jag vet att detta är en moralpredikan som känns obekväm för många, inklusive mig själv. Det är ju jobbigt att reflektera över något som man inte vill veta av, men jag vill gärna dela med mig mina personliga åsikter om djurindustrin. Och med den menar jag inte en fåraherdes flock i något u-land utan verkligen den hypereffektiva industrin som hålls igång med maskiner i väst.

Jag är rädd för att publicera detta med tanke på vilken handlingssvag stackare jag känner mig som. Och så alla som är snabba på att döma och tror att jag är vilseledd och överkänslig. Det är jobbigt att känna sig missförstådd. Men det kan jag ta. Det är egentligen inte så farligt som jag tänker mig. Kanske någon läser detta och får en tankeställare. Hoppas det.

Jag är en allätare, som de flesta västerlänningar. Men när jag var 19-20 år åt jag inga djur som går på ben utan jag åt fisk, ägg och mejeriprodukter förutom kost från växtriket. Jag uteslöt att äta kor, grisar, kycklingar och en del andra djur som jag annars hade blivit uppvuxen med att äta. Varför? Därför att jag ville ta avstånd från sättet som djuren behandlas på i storindustrin. På köpet åt jag inte älg eller ren heller som hade blivit dödade i skogen. Det bara följde med.

Sedan jag började om med att äta kött har jag inte brytt mig om detta särskilt mycket. Men nu har tveksamheten inför djurindustrin väckts igen. När jag ser hur djuren behandlas, så kan jag inte annat än att se att det inte är rätt. Det är en sak att ingå i den naturliga näringskedjan i det vilda, där köttätare dödar varandra för att få mat. Men det är en helt annan sak med den gigantiska globala djurindustrin som vi har skapat. Vi föder upp massor av djur, behandlar dem som råmaterial och dödar dem i maskiner på löpande band. Grisar och kor hade inte varit så abnormt många om inte vi hade massproducerat dem. Fördelen att de är så många är att de håller landskapen mer öppna, men nackdelarna är tyvärr många fler. Djurskyddsföreningar kämpar på och det är bra, men fortfarande är djurhållningen ytterst bristfällig även i Europa och USA. Tyvärr är idyllen med fria betande kor ganska sällsynt. Sveriges Mjölkbönder jobbar just nu aktivt för att ta bort kravet på att de ska få gå och beta och här kan du läsa vidare om hur icke-idylliskt kor, tjurar och kalvar tyvärr har det i Sverige i dag. I går på TV 4-nyheterna handlade det om hur vissa kycklingar skållas levande för att maskinernas knivblad inte skär av dem halsen ordentligt innan dess.

Under gudstjänsten i dag bad vi denna bön tillsammans:

Gud,
med hela din skapelse ropar vi
efter den frihet som Kristus lovat.
Tack för att du låter stumma tala,
rätar krökta ryggar,
och ger oss hälsa och kraft.
Befria oss till kropp och själ
genom din heliga Ande,
nu och alltid och i evighet.
Amen.

Medan jag bad kände jag hur rösten vek sig och ögonen tårades för bilderna jag såg i huvudet kom från videon nedan (varning, om du kollar riskerar du att känna omtanke om andra djur än våra egna husdjur). En del av klippen visades på nyheterna i går som exempel på hur Kronfågel behandlar kycklingar. Det är en video av en typisk Djurens Rätt-vegan. Men även om man inte skriver under på alla argument som t.ex. veganer ger för att bry sig om djuren, så betyder det inte att djurindustrin är rättfärdig och att vi kan strunta i hur djuren behandlas.

Jag delar inte hela den livsåskådning som organisationen Djurens Rätt står för när de säger att djur under inga omständigheter ska kunna nyttjas. Men man behöver inte vara en vegan eller ha någon särskild filosofi om djur och människor för att inse att djurindustrin i det skick den är i dag inte är rättfärdig. Man behöver bara använda sina ögon och sitt hjärta. Djurindustrin skapar olika problem för både människor, djur och natur. För faktum är ju också att vi kan bekämpa många problem i världen med att äta mindre kött. Både miljöproblem och fattigdom. Det känns väldigt tråkigt att många förlöjligar detta. Det är svårt att leva etiskt och naturligt och ändå vara en del av det västerländska samhället. Vi konsumerar så mycket som vi inte har koll på, vi förstör miljön med onödigt bilåkande etc. Men jämfört med att alltid cykla eller gå, eller att leva väldigt snålt på olika sätt är det praktiskt att bara kunna lägga en tofubit i matkorgen istället för mald köttfärs. Det är faktiskt jättelätt att göra det och ändå leva i vårt samhälle.

Som det är nu så kan jag tänka mig att äta djur som jag själv skulle kunna döda. Jag skulle i och för sig inte göra det med glädje utan i så fall om jag kände att köttet var värt dödandet. Jag skulle t.ex. om jag verkligen ville äta kött kunna följa med ut i skogen och skjuta en älg. Det är åtminstone inget hymlande med det. Dessutom har älgen fått leva ett någorlunda lyckligt och naturligt liv i skogen. Jag skulle på samma sätt kunna slå ihjäl en fisk om jag verkligen ville äta den. Men jag känner att det är en annan sak att äta ett djur vars liv och död jag aldrig hade kunnat delta i själv därför att jag tycker att det är så vidrigt. Djurindustrin är på intet sätt ett slags "nödvändigt ont" i vår värld. Det är en industri som vi själva skapat och vi kan sakta avveckla den och vända oss till bättre alternativ. Jag ser inte framför mig att vi kan förändra allt, men vi kan göra något ändå. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något, så sant som det är sagt.

Att börja avveckla mitt stöd av djurindustrin som den ser ut i dag är något som jag kan göra för alla underbara varelser och vår underbara natur. Jag tänker börja med att lära mig mer om vegetarisk kost och prova äta mer sån't gott. Ska nog börja med att se efter i mina vegetariska kokböcker :)

Ja, så här tänker jag och jag vill dela med mig för att fler kan gott reflektera mer över detta och kanske till och med förändra något.

I förra inlägget skrev jag om att skriva till Gud. Det är ju jättebra på sitt sätt. Men det finns en till väldigt användbar taktik om man vill få hjälp med sina många och ibland väldigt förvirrande tankar. Det är ett råd som är så vanligt förekommande att det nästan blivit en klyscha: prata med någon – det brukar hjälpa.

Det gjorde jag i dag. Personen ifråga är inte en närstående eller en i familjen och en viss sådan distans tror jag är bra ibland. Jag har hört att det är bra att prata om tankar som man bär på och som kan göra en vilsen. Jag förstår inte riktigt hur, men på något sätt kändes det bättre sedan. Ingen lösning erbjöds i samtalet. Det behövs så ofta bara ett rum att få spilla ut det man bär på och någon som delar det rummet. Det utspillda finns ju ändå kvar inom en, men på ett annat sätt. Det har liksom förändrats och hamnat i en ny och kanske mer strukturerad ordning.

Vi kan inte klara av mycket själva. Vi behöver alltid varandra därför att vi är sådana; vi är skapta sådana. Jag känner mig som en äkta människa. Tänk att vi alla kan bidra till en lite bättre värld bara genom att kanske visa vår osäkerhet för någon och på så sätt bekräfta det vi alla visste: vi är inte ensamma. Någon har sagt att en delad glädje ger mycket gemenskap, med delade svårigheter och en delad kamp gör att vi människor blir ännu tajtare. Jag tror att det stämmer.