I förra inlägget skrev jag om att skriva till Gud. Det är ju jättebra på sitt sätt. Men det finns en till väldigt användbar taktik om man vill få hjälp med sina många och ibland väldigt förvirrande tankar. Det är ett råd som är så vanligt förekommande att det nästan blivit en klyscha: prata med någon – det brukar hjälpa.

Det gjorde jag i dag. Personen ifråga är inte en närstående eller en i familjen och en viss sådan distans tror jag är bra ibland. Jag har hört att det är bra att prata om tankar som man bär på och som kan göra en vilsen. Jag förstår inte riktigt hur, men på något sätt kändes det bättre sedan. Ingen lösning erbjöds i samtalet. Det behövs så ofta bara ett rum att få spilla ut det man bär på och någon som delar det rummet. Det utspillda finns ju ändå kvar inom en, men på ett annat sätt. Det har liksom förändrats och hamnat i en ny och kanske mer strukturerad ordning.

Vi kan inte klara av mycket själva. Vi behöver alltid varandra därför att vi är sådana; vi är skapta sådana. Jag känner mig som en äkta människa. Tänk att vi alla kan bidra till en lite bättre värld bara genom att kanske visa vår osäkerhet för någon och på så sätt bekräfta det vi alla visste: vi är inte ensamma. Någon har sagt att en delad glädje ger mycket gemenskap, med delade svårigheter och en delad kamp gör att vi människor blir ännu tajtare. Jag tror att det stämmer.