Jag har många jobbiga diskussioner bakom mig, som rör de allra mest personliga delarna av livet. Jag har inte diskuterat på det där sättet på några månader, och det är skönt att slippa. Jag har åsikter, men jag går inte ut med dem på samma sätt.

Varför orkar jag inte diskutera? Jo, för att för mig tar det för mycket tid och kraft att försöka flytta på den elefant som själv tror att den sitter där den ska (läs: den moderna teologins förmodade klavertramp). Senare i livet ska jag ta mitt ansvar och komma ut med alla svar på universums mysterier, men inte nu* ;-)

Jag har en bostad att städa, jag har kurslitteratur att läsa och jag har kompisar att träffa. Allt medan mitt liv pågår, så reflekterar jag också över min tro. Dessutom har jag lärt mig att välja mina diskussionspartners med omsorg. Man lär så länge man lever, det är då ett som är sant. Spännande! :-)

Nu ska jag städa upp i den här röran... Vi har dumpat alla Anders och mina saker i en hög, och så tar vi oss fram och tillbaka från datorn genom att gå exakt där golvet syns i små "öar" i havet av grejor. Senare i kväll, kl 20:00, är det musikcafé på Strömnäskyrkan med min kompis Hanna, ska bli kul! :-)

Hej hopp, gummiflopp! Ha en trevlig helg, allihopa!

* Ta inte allt jag säger på allvar!

EDIT: Äh vafasen... Jag märker att jag söker upp problem att fundera över i alla fall. Jag tycker det är för kul och stimulerande att diskutera och fundera. Det är väl bara det att jag vill sätta gränser för hur, när och var det ska ske.