Det är väldigt störande att bry sig för mycket om vad andra tycker. Jag vet att jag är säkert bara en av tusen, eller kanske tiotusen, i den här sta'n som har känt på det. Det är ju skrämmande. Visst blir man alltid påverkad av vad folk tycker, men det kan gå till överdrift. Om nå'n inte tycker om mig så kan jag bli grymt osäker och börjar fundera på vad jag gjort för fel. Fast grejen är att ingen säger nå't rakt ut. Ofta är det väl jag själv som tror det. Och även om nå'n skulle tycka dåligt om mig så behöver jag inte ha gjort nå't fel för det.

Jag tror att det oftast handlar om ett mönster som har fastnat i ens psyke. Man tänker i gamla hjulspår. De där hjulspåren kanske man har med sig från ett race från förr. Men det där racet har slutat för länge sen. Vem det än var som fick en att känna sig värdelös, så är de inte kvar. De är inte här. Och varje gång man möter en svårighet är det en möjlighet att träna sig i att tänka rätt. Det är i alla fall vad jag kan tänka ibland. Tänka framåt, typ.

Oftast är jag nog bättre på att säga det till mina kompisar än tänka det själv. Men skam den som ger sig.

Det mest kreativa jag har gjort i dag var att baka en scone. Eller det var ju kanske ganska kreativt, om man tänker på att det involverade bakning. Det passar ju även präktigt nog in i mallen för en kristen hemmakvinna (inte hemmafru eftersom att vi syndigt nog inte är vigda i lagens mening, men om ni tolkar bibeln som jag så kommer jag undan). Men annars har det varit mycket dåligt. Jag hade tänkt ta en promenad i dag för att öka ut aktivitetskontot. Men det snöar och därför har jag en ursäkt att sitta oduschad i sunkbyxor.

Vintern är alltså tillbaka efter en vecka av solsken. Under denna vecka hann jag ändå vara ute med min trendriktiga skinnjacka och svarta strumpbyxor med ihåligt slitna ljusjeans utanpå. De gråa stickade yllestrumporna som jag måste fylla ut joggingskorna med stoppade jag utanpå slutet av jeansbyxorna. Om det blev coolt eller töntigt vet jag inte, men jag tror i alla fall att det räknas som okej.

Det här kan nog räknas som ett av de här meningslösa blogginläggen som ingen vill läsa för det bara är typ vardagstjafs. Sorry.

Ibland känns det som om man vill ta hela världen i sin famn. Har du känt det någon gång? I så fall vet du hur jag känner det nu. Jag är hög på kärlek... Guds kärlek till mig, till dig och till alla... :)

Nog visste du att Michael Jackson har skrivit helt underbara sånger till och om Gud?

Will you be there är en sådan klassiker. Den är med på Dangerous, det allra första albumet jag någonsin fått i min ägo. Han var min största idol när jag var en sådär åtta, nio år. Fast det blev ganska skämmigt att gilla honom när massmedia började skriva om att han var anklagad för sexuella övergrepp på (ett?) barn. Då backade jag tillbaka och bytte ut honom mot Ace of Base. Men vem är det som står sig i alla tider? Jo, Jacko.

Bortsett från den pompösa uppvisningen av alla gråtande och hänförda flickor och pojkar, OCH hans förkärlek till att dra uppmärksamhet till sitt skrev, så...

Jag börjar om. I det här scenframträdandet sjunger han till Gud. Jag kan bara tänka mig att det kommer från hans hjärta, eftersom att han ska ha varit uppväxt i en strängt kristen familj. Om de inte var Jehovas Vittnen, till och med? Men stackars Michael klarade nog inte pressen... Och jag tycker det är en underbar text. Själva musiken ger jag en sjua av tio.

Jepp, Gud älskar dig med, Jacko ! ! ! !

Jag har raderat kommentarer från min egen blogg vid två tillfällen. Båda gångerna var det mer på spel, än att jag vände dövörat till för andra sätt att tänka. När det är ett ämne som jag funderar på, går jag in och läser om det från alla möjliga olika håll och analyserar deras argumentation. Och när det handlar om stora existensiella frågor överskrider jag ibland smärtgränsen. Det blir nästan för jobbigt att dra upp ankaret och känna att det stormar runt omkring. Det går att tvivla på det mesta om jag verkligen tänker nog mycket. Och det finns gränser för vad jag, och för den delen vi människor, orkar med. Men visst kan jag också ha svårt för att se saker ur andra perspektiv. Säkert har jag varit svår att ha att göra med ibland. Ledsen.

Men det är så viktigt att lyssna och inte bara köra på en linje (undantaget när folk vill ta självmord för att de tycker att allt är hopplöst - då kan de gärna få tro vad de vill bara det håller dem flytande tills vidare). Men annars. Annars är det viktigt att vara öppen för konstruktiv kritik. Tyvärr har vår historia visat att folk alltför enkelt bygger sin tro på stark retorik och karismatiskt ledarskap. De som uttrycker en förkärlek för det löper risk att diskvalificera sig från en seriös diskussion, i alla fall i min bok. Jag tror att Gud skapade oss med hjärnor för att använda vårt kritiska tänkande. Det är viktigt att vi är på vår vakt, för att det vi tycker kanske inte är så självklart. Och jag är bara så less på attityden "du är ju dum om du tror det här" eller:

"- GUD tycker SI och inte SÅ om *insert valfri aktuell samhällsfråga*".
"- Hur har du kommit fram till den tolkingen?"
"- DET ÄR INGEN TOLKNING! JAG TOLKAR INTE! DET STÅR JU I BIBELN; LÄS BARA SOM DET STÅR!"
"- Jasså du tycker så. Jag ser inte att det står i Bibeln."
"- JAG TYCKER INGENTING! DET ÄR GUD SOM TYCKER DET! OCH DU SER INTE DET FÖR ATT DU ÄR EN BLIND OCH SYNDIG MÄNNISKA!"

Visst är det frestande för oss bristfälliga människor att försöka göra oss hörda på det sättet. Det är som att skaffa sig en slags megafon som man hoppas ska förstärka ens egen röst. En megafon som kanske bara, vågar jag säga det, lite naiva människor gillar. För dem som tänker lite längre är det ingen megafon, utan snarare ett distortionsfilter. Det är min åsikt i alla fall... Jag skriver inte det här för att såra någon. Vad jag hoppas är att speciellt kristna ska skärpa sig. Vi tolkar Bibeln allihopa. Det ska vi komma ihåg av respekt för Bibeln. Den måste få vara vad den är; den är inte min tolkning av den. Jag är inte perfekt och jag kan tolka den bättre på vissa ställen och sämre på andra. Må bästa tolkning eftersträvas. Mer ödmjukhet, för oss alla, inklusive mig själv. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

EDIT: Jag klagade på att mina kommentarer verkade ha blivit publicerade och borttagna på withallyourmind, men det var nog bara ett tekniskt förfarande att de såg ut att ha blivit publicerade innan de faktiskt var det. Så kredit till dem, mina kommentarer finns där. Detta var från början det som triggade mig till att skriva det här inlägget, men nu fick det handla om en massa annat :)

Nu plugga. Hemtentan börjar i dag kl 15 och ska vara inlämnad imorgon senast kl 23:59! :D

Moåste daela mae maj! "The Boy with the Thorn in his Side" anno 1985 var den första låten jag någonsin hörde av The Smiths, och den får mig hög än i dag. Den är som en vitamininjektion rakt in i min kroppspulsåder och en av de få låtar jag kan utantill på gitarr. (Effektsförhöjningar har observerats i samband med intagande av teologiska kunskaper via en tjock bok på engelska en lördagkväll.) Tjo!

Mitt mulna förra inlägg behöver kompletteras med något viktigt. Det må hända att vi kristna är i minoritet i Sverige. Men de finns fler kristna i världen än både ateister, agnostiker, muslimer, buddhister, hinduer eller de som har någon annan livsåskådning. Majoriteten har givetvis inte alltid rätt, men ändå. Att det finns så många kristna trots allt förtryck som kyrkan har utövat, trots alla knäppa tolkningar av läran och trots alla fel som kyrkan har begått, det måste säga någonting. Och i dag växer kyrkan mest på det södra halvklotet, där de kristna är förföljda av myndigheterna.

Jag läste i Andreas och Linas bloggar om bandet Marduks spelning på festivalen Minus 30 i Luleå i helgen och upprördes. Reaktionen blir svag när man spottar på kristna och kristen tro offentligt. Vi kristna kanske borde bli bättre på att göra oss hörda?

Domprosten Peder Jonsson försökte stoppa Marduks spelning, men hans vädjan till Pierre Törnkvist på Luleå Kommun avslogs. De ansåg att de hade en konstnärlig frihet att offentligt skrika:

The christian serpents can escape or stay
And face the oceans of fire, blood and iron which will sweep them away
An ocean which everything you accomplished will erase
And pull out your venomous fangs from mandkind without a trace

På polisens hemsida står det i klartext om hets mot folkgrupp. Detta borde vara att betrakta som den grövre sortens hets. I sommar kommer detta att pågå på festivaler runtom i landet. Det självklara vore ju att upphäva fridlysningen av metalband som hetsar mot kristna. De ska också kunna fällas för hets mot folkgrupp, om lagen nu ska vara lika för alla. Och då lär det inte bara bli Marduk som får gå.


I kommentarerna till artikeln i Norrbottenskuriren fanns det uttalanden om att det är en frisk fläkt att någon står upp emot de "kristna svenssons" som hindrar folk från att tycka och tänka fritt. Ursäkta? Vi som är personligt kristna i Sverige är en minoritet, vi är inte svenssons. Att Sverige är till namnet och historiskt ett kristet land är sant, men i dag är vi en minoritet. En kommentar uttryckte det bra: "Skönt att någon vågar sätta sig upp mot prästerskapet i Sverige i dag, de känns ju verkligen som en mäktig och farlig organisation som förtrycker folket. Tufft, moget och tidsenligt. Och att utkräva hämnd för oförrätter från kyrkans sida som man bara läst om och som skedde för några hundra år sedan, verkar rimligt."

Marduk hade en T-shirt där det stod "Luleå Stift" och hällde blod på den. Pierre Törnkvist kommenterar: "De såg det nog mest som humor. Det är ett rockband och en t-shirt. Så mycket mer är det inte." Humor för vem? För oss kristna är det inte roligt, och framför allt inte för Peder Jonsson som de sa att de riktade detta till. Lina reagerar klockrent med att räkna ut konsekvenserna om det hade stått t.ex. “RFSL Nord” eller “Ungdom mot rasism” på T-shirten. Självklart hade fler reagerat. Jag lovar att ingen musikrecensent hade ens tänkt tanken på att höja dem till skyarna.

Men så här ser det ut i Sverige i dag: om man i sina låttexter önskar alla kristnas död så kan man fortfarande hyllas och applåderas offentligt i våra respekterade dagstidningar.

Hur ska vi reagera?

Min predikan på EFS-kyrkan i Piteå 15 mars 2009 kommer här, främst för att räta ut eventuella frågetecken eller utropstecken angående evangelietexten som jag la ut i det förra inlägget.

Inledning

I dag är det den tredje söndagen i fastan, och temat är kampen mot ondskan. Och i den kampen kan vi inte vara själva, utan vi behöver Gud och varandra. Fokus i dag ligger på att lära känna Jesus mer, och uppmärksamma att han är mäktigare än vi räknar med. Och allt jag säger får ni själva fundera över, om ni håller med. Ha gärna evangelietexten uppslagen, läs noga själva, och var öppna för Guds vägledning.

Den här texten kan nog vara både konstig och skrämmande, eller rent av frånstötande om man inte förstår den. Den verkar konstig, om man tänker att det inte kan finnas onda andar. Men är det inte så att vi har lättare att tro på Gud, en god andlig makt, än på en ond andlig makt? Varför är det egentligen så? Jag tror att skälet till att många inte tror på onda andar, det är bland annat att vi har tagit efter modern filosofi när det gäller onda andar, men inte när det gäller Gud. Nu tror jag att det finns mycket som folk har förklarat med onda andar, som egentligen inte är det. Men Jesus själv hänvisar till att det finns en andlig verklighet som kan kallas för ondskans andemakter. Men, det som är allra viktigast att komma ihåg här, det är, att Gud fortfarande är allsmäktig, och att vad det än finns för destruktiva krafter, så har de frihet att finnas bara för att Gud har tillåtit dem till det, och de måste vika sig när Gud sätter stopp. Gud är mäktigare än vi räknar med. Om du vill prata mer om det här med mig efteråt så är du välkommen.

Om vi nu tror att det finns en ond andemakt så har vi så lätt för att bli rädda för den, och fokusera på den istället för på Gud. Filmen Exorcisten handlar om en flicka som blir besatt, och är baserad på en verklig händelse i USA under 40-talet. Vi kan bli jätterädda av såna historier. Vi kan lätt börja må psykiskt dåligt, av att tänka på att det skulle finnas en slags osynlig, mörk, ondskefull, personlig makt, som inte vill något hellre än att förstöra för oss. Och i många historier om onda andar, så är det ju helt enkelt meningen att vi ska bli rädda. Det är ju ändå rysare det är frågan om, så det kanske inte är så konstigt.

Textutäggning

Men, så är det inte med den här historien om Jesus. Det här är ingen rysare, det vi just har läst. Att tro på onda andar som orsakade sjukdomar var självklart för väldigt många på den tiden. Både judar och andra folk såg det övernaturliga som naturligt. Så det är inget märkvärdigt att det står om det. Men strålkastarna ligger på Jesus och hans makt att hela och befria människor. Demonerna och Beelsebul rör sig i bakgrunden och är inte menade som något annat än rekvisita, för att visuellt och hörbart demonstrera vem han egentligen är. (Jag såg ingen som fattade att detta var menat som en torr ordvits, de kanske inte väntade sig att jag skulle dra en just då.) Fokus ligger på att Jesus är Gud själv inkarnerad. Han säger: ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret” (Joh. 12:46). Och han vill dra oss till sig själv. Jesus är mäktigare än vi räknar med.

Vi läser att ”en gång drev Jesus ut en demon som var stum”. Han går rakt på ondskan. Han ryggar inte tillbaka och finns i en fin lokal och rör sig med religiösa människor. Han kommer och finns mitt ibland vanliga, och trasiga, människor. Så är det med Gud i dag också. Han vill komma och vara mitt i det smutsiga, det trasiga, det som vi skäms för, det som vi stänger inom oss. Mitt bland vanligt folk som inte har det så fint och är så ordentliga. Och han vill rensa upp bland allt bråte. Han är inte främmande för något ont. Inte i ditt liv heller. Be Jesus om hjälp så hjälper han dig, men var beredd på ett radikalt ingripande. Han är mäktigare än vi räknar med.

Men vad gör folk, när de ser Jesus utföra det här miraklet? Ingen kan undgå att se, att det är frågan om ett övernaturligt helande. Inte ens de som är Jesus fiender kan säga att han bluffar. Det står att "när demonen for ut, började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: '- Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.'" De hade inte ett hum om att det var Gud själv som verkade. Men som vi ser längre fram, så svarar Jesus med en förkrossande enkel logik. Det kan inte vara Beelsebul som splittrar sitt eget rike. Och så undrar han vad de säger om sina egna, som gör likadant. Egentligen är ordet "anhängare" missvisande, för i grundtexten står det "söner". Alltså: med vems hjälp driver deras söner ut dem? De måste tänka för sig själva, att det är med Guds hjälp. Och så är det. Det är med Guds finger som demonerna drivs ut, och Guds rike har nått dem. Han liknar också ondskan vid en stark man som vaktar sin gård. Jesus syftar på sig själv när han säger att en som är ännu starkare kommer och tar över gården och fördelar bytet. Han är mäktigare än vi räknar med. Tillsammans med honom behöver vi inte vara rädda.

Men så fanns det de, som inte började anklaga Jesus för svartkonst, men som ändå var passiva. Vi läser att de "ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen". De tyckte inte att det här miraklet var så mycket att hänga i julgranen. Och är det inte så i dag också? Många tror att ännu fler tecken och under skulle ändra på deras tro, men Jesus säger att det inte är avgörande. För utan en längtan efter Gud så kan man tolka alla slags mirakel antingen som bluff eller svartkonst. Och även om miraklena skulle bevisa något och tvinga en att erkänna Guds existens, så är det inte det som Gud är ute efter. Gud vill ha en kärleksrelation med oss. Han älskar oss och hans mål är att vi ska besvara den kärleken. Så Jesus avslöjar att de inte är neutrala, utan han ser deras hjärtans passivitet och likgiltighet. Han säger: "den som inte samlar med mig, han skingrar." Ingen kan vara avvaktande och neutral egentligen. Det är i praktiken ett "nej, så länge".

(Efter detta insåg jag att det är bäst att prata mer fritt, och så kom ungefär det följande, som inte var nerskrivet i mina papper:)
Den här texten kan som sagt se konstig ut vid första anblicken, eftersom att den handlar mycket om vem de kallar för Beelsebul och onda andar. Men i sammanhanget är det tydligt att Lukas intention är att visa vem Jesus är. Och nu när min allra första predikan handlar om den här texten så känner jag bara att nu kan det bara bli nerförsbacke härifrån.

Och nu kommer vi in på det sista stycket. Har ni hört någon predikan om liknelsen om den orena andens återkomst? Jag hade svårt för att fatta vad den handlade om, men om man ser till styckena innan och efter så förstår man mer. Det handlar hela tiden om att fariséerna diskuterar med Jesus och att han svarar att de är så fel ute. I Matteusevangeliet finns samma passage om den orena anden, och där avslutar Jesus med att säga: "så ska det också gå för detta onda släkte". Han syftar alltså på sitt eget folk, judarna. De hade blivit befriade av Gud, och Gud hade gett dem lagen för att vägleda dem, men de kände inte igen Jesus när han kom. De hade lyckats sätta upp gränser utåt genom lagen, men de kände inte igen Gud. För dem skulle slutet bli värre än början, och då tror jag att han syftar till en historisk händelse när Jerusalem förstördes av romarna. Gud har ju själv lovat att återupprätta sitt folk, så det kan inte vara det allra sista slutet som han syftar på.

Bengt Pleijel har kommenterat detta stycke och hur vi kan tillämpa det i dag, och jag ansluter mig till hans linje, som är ungefär så här: om vi har blivit av med ett omoraliskt beteende, som kristna, så behöver vi också fyllas med Guds egen Ande. Att bara säga nej till det dåliga räcker inte; det behövs ett ja till Gud också för att det ska bli rätt. Vi klarar det inte själva. Guds Ande ger oss inre frid, och får oss att växa som människor. Om vi inte bjuder in Guds värmande Ande, så blir hjärtat kallt, dömande och kärlekslöst. Och det är mycket värre än att ha ett yttre omoraliskt beteende. Sju gånger värre.

Avslutning

Gud vill att vi ska komma och vara nära. Bara var med mig, säger Gud. Bara var med mig. Gud är mäktigare än vi räknar med, och Gud vill hålla oss nära intill.

Käre Gud, tack för att du vill komma nära var och en av oss i Jesus Kristus. Vi vill komma till dig precis som vi är. Lär oss att lita på att du älskar oss och tar hand om oss, och att du har all makt. Amen.

I morgon ska jag hålla min första predikan. Det är på EFS i Piteå kl 11:00. Evangelietexten som jag predikar över är ganska hardcore. Klurig, ja. Det har varit riktigt spännande att gräva i den! Rubriken jag sätter på predikan är "Mäktigare än vi räknar med". Kom om ni är intresserade att veta mer! :-)

Och texten är...? Lukas evangelium kapitel 11 verserna 14-26.

En gång drev Jesus ut en demon som var stum.

När demonen for ut, började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ”- Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.” Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen.

Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand, får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom, tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

När den orena anden lämnar en människa, vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”

För mig betyder den här dagen att komma ihåg en sak. Nämligen att kvinnor och män ska ha frihet att välja sin roll och sin plats i livet enligt sin egen personlighet och sina drömmar. Vi både vill och kan mer än vi tror.

Och så är det en dag av sympati med alla kvinnor som blir hindrade från det. Smarta och duktiga kvinnor världen över nekas utbildning och jobb, inte pga bristande kompetens, utan pga kön. Vilket fruktanvärt slöseri med all förmåga, all kreativitet och allt intellekt som går förlorat i köttgrytorna. Kvoteringen i arbetslivet ska inte vara 100 % män. Gud ske lov att vi inte har de reglerna i det här landet fortfarande! Men mycket finns fortfarande att jobba med.

Jag har aldrig gjort något speciellt på kvinnodagen, men om man/kvinna vill kan man/kvinna fara på arrangemanget på Nolia City Konferens kl 17 och se vad det är för något. Jag hade tänkt fara men jag kanske är hemma och städar istället! :-)

I dag hände något ovanligt i kyrkan. Karin predikade om att Jesus tar emot alla människor som ber om hjälp. Under tiden kom det in en man och började prata längst bak. Några vände på huvudet och kände hur det störde koncentrationen. Innan vi alla visste ordet av, hade ett ljudligt samtal utvecklats till ett öppet bråk. Mannen hade tagit upp en liten pojke som nyss suttit hos en annan man. Vi hör pojken protestera, att han inte vill följa med mannen ut. Mannen skriker åt någon att den personen bara tänker på sig själv. Nu har Karin slutat predika och allas blickar är riktade mot den upprivande scenen. Helt plöstligt hör vi honom skälla "j*vla f*tta" och jag ser hur han knuffar till den andra, medan han håller den lilla pojken. Några har redan rest sig och gått dit för att lugna ner honom. Jag undrar om han är full. Dörren till rummet där bak stängs och Karin säger att hon ändå fortsätter predika. Många sitter med en känsla av obehag. Men vi får lov att fortsätta ändå. Nu får orden en helt annan bakgrund. Det är inte kyrkokulturen som de ekar mot. Det är det hårda livet. Och jag har alltid haft en känsla av att det är där som Gud vill vara. Här, mitt i allt det trasiga.

Det som vi alla känner igen i våra liv.

Sedan bad vi för det som hände. Att de sår som pojken fått skulle läkas, och att Gud skulle ta hand om alla som var berörda av situationen. Tänk så många barn som far illa på grund av kärlekslösa föräldrar. Men det är just här som kyrkan kan göra en skillnad. Vi har en tro på en Gud som hjälper oss ur destruktiva mönster mitt i vardagen. Det finns hjälp! Gud vill lära oss hur vi ska vara mot varandra för att inga barn ska behöva lida av fulla eller bråkiga föräldrar. Gud vill befria oss från allt ont. Både det som vi möter hos andra, och det som tynger ner inuti oss. Åh, bara vi kunde bli bättre på att fatta det! Det verkar gå så sakta och trögt för oss... Men fantastiskt nog så lämnar Gud oss inte. Vi vet alltid vart vi kan vända oss, hur långt borta vi än känner oss. Och då finns han där. Det gör han!

I dag var Therese, min granne som tyvärr snart ska flytta till en annan lya i sta'n, på fika. Vi ses egentligen alltför sällan, för så sköna och kloka saker som kommer ur hennes mun så borde man prata med henne oftare! Det märks verkligen på henne att tron på Gud är en personlig, vardaglig grej och det är så inspirerande.



Nu ska jag äta sen middag... "Snabbaste pastalådan" enligt min kokbok, och ändå lägger jag ner mer tid på den än vanligt när jag ska laga mat. Jag vill egentligen bli mer av en hemmafru som gör allt snyggt och fint och gott och rent hemma, så detta blir en plats som är mer än välkomnande att komma in till. Men vem har tid? I går tog jag mig i alla fall tid med att städa. Tvättade sex maskiner, bl.a. Och så körde Anders iväg massor av grejer mot tippen, fast de gjorde anhalt i Öjebyn hos hans föräldrar först. Detta börjar mer och mer likna en bostad och mindre och mindre en tipp.

"- Hej, jag heter Sofia och jag är en nykter 'Heroes II'-spelare."

Jag har spelat hur mycket som helst de senaste veckorna. Det må vara om det hade varit ett par timmar då och då. Men jag har spelat alldeles för många timmar alldeles för ofta. Och alldeles för mycket på bekostnad av annat nyttigare och mer givande. Så nu har jag, efter en viss tvekan, klippt navelsträngen och tagit bort spelet. Eller rättare sagt, jag bad Anders ta bort det.

Jag måste bara visa det. Grafiken är ju typ inget att hänga i julgranen, därför att det kom ut typ 1996. Men allt annat är kick-ass. Man fastnar lättare än en heroinpundare. Ja, i alla fall jag. En del förstår kanske inte charmen, men betyget för spelet är högt bland speltestarna. Det är otroligt kul, men tyvärr har det gjort att så mycket annat har fått vänta. Så nu är det slut med det här spelet för min del. Jag känner fortfarande abstinensen. Men samtidigt håller det mig tillbaka att tänka på hur många timmar det hade tagit mig att vinna alla scenarios :-)