I dag hände något ovanligt i kyrkan. Karin predikade om att Jesus tar emot alla människor som ber om hjälp. Under tiden kom det in en man och började prata längst bak. Några vände på huvudet och kände hur det störde koncentrationen. Innan vi alla visste ordet av, hade ett ljudligt samtal utvecklats till ett öppet bråk. Mannen hade tagit upp en liten pojke som nyss suttit hos en annan man. Vi hör pojken protestera, att han inte vill följa med mannen ut. Mannen skriker åt någon att den personen bara tänker på sig själv. Nu har Karin slutat predika och allas blickar är riktade mot den upprivande scenen. Helt plöstligt hör vi honom skälla "j*vla f*tta" och jag ser hur han knuffar till den andra, medan han håller den lilla pojken. Några har redan rest sig och gått dit för att lugna ner honom. Jag undrar om han är full. Dörren till rummet där bak stängs och Karin säger att hon ändå fortsätter predika. Många sitter med en känsla av obehag. Men vi får lov att fortsätta ändå. Nu får orden en helt annan bakgrund. Det är inte kyrkokulturen som de ekar mot. Det är det hårda livet. Och jag har alltid haft en känsla av att det är där som Gud vill vara. Här, mitt i allt det trasiga.

Det som vi alla känner igen i våra liv.

Sedan bad vi för det som hände. Att de sår som pojken fått skulle läkas, och att Gud skulle ta hand om alla som var berörda av situationen. Tänk så många barn som far illa på grund av kärlekslösa föräldrar. Men det är just här som kyrkan kan göra en skillnad. Vi har en tro på en Gud som hjälper oss ur destruktiva mönster mitt i vardagen. Det finns hjälp! Gud vill lära oss hur vi ska vara mot varandra för att inga barn ska behöva lida av fulla eller bråkiga föräldrar. Gud vill befria oss från allt ont. Både det som vi möter hos andra, och det som tynger ner inuti oss. Åh, bara vi kunde bli bättre på att fatta det! Det verkar gå så sakta och trögt för oss... Men fantastiskt nog så lämnar Gud oss inte. Vi vet alltid vart vi kan vända oss, hur långt borta vi än känner oss. Och då finns han där. Det gör han!