Jag har uppdaterat bloggen oftare än vanligt på sistone, men den takten kan jag inte upprätthålla i längden och ändå skriva intressanta blogginlägg. Om du vill läsa min blogg utan att behöva gå in här förgäves en massa gånger i onödan, så klicka på "följ bloggen" längst uppe i menyn här till höger.

Dessutom är det sommar och då hade jag tänkt ligga på latsidan mer än vanligt och vara ute och lapa sol.

Nu ska jag ta itu med dagens bestyr. Plugga, städa och göra glass med Ahlgrens bilar-smak tills Anders kommer hem halv elva i kväll. En aning sent att börja komma igång kanske. Fast jag klagar inte på aktivitetsnivån jag håller för närvarande. Jag har både betalat räkningar och spelat tennis i dag. Det var fjärde gången den här veckan. Äntligen kände jag i dag att min gamla forehand börjar komma tillbaka. Det gäller att ställa sig i rätt position innan svunget, så man kan ha rak och spänd arm. Slut på dagens tennislektion.

Om jag får gjort det jag tänkt göra i dag förtjänar jag all glass jag orkar.

EDIT: Det må hända att bloggen inte kommer att uppdateras alltför ofta, men givetvis ska jag inte göra alla fans av apokatastasis besvikna. Min serie om kyrkohistoria kommer att fortsätta!

Jag ska här börja skriva mer om kristen universalism. Det finns tre utgångspunkter: kyrkohistorien, Bibeln och filosofi om Guds allsmäktighet, fri vilja etc. Jag ska skriva utifrån alla dessa punkter. Men jag börjar med några inlägg om kyrkohistorien. Aldrig förr har väl kyrkohistoria varit så spännande?

Så fort jag börjar prata om att Jesus är världens frälsare, att allting till slut kommer att ordna sig för hela Guds skapelse, eller att jag tror på vad man skulle kunna kalla en kristen universalism så får jag en känsla av att jag är i en minoritet. Och det är jag ju. Det finns alldeles för många olika kristna samfund världen över med olika teologiska inriktningar. Inget samfund inkluderar kristen universalism som officiell troslära. Så är läget i dag. Att ha en avvikande uppfattning får mig att känna mig udda. Konstig. Suspekt. Avvikande. Heterodox.

Men då påminner jag mig själv om att jag troligen skulle ha tillhört majoriteten av kristna om jag hade levat under de första fem århundradena av vår tideräkning.

Den store kyrkohistorikern prof. Norman Geisler skriver (min översättning):
“Tron på den inneboende förmågan till förbättring i alla rationella varelser, och den begränsade varaktigheten av framtida straff var så generell, till och med i väst, och bland Origenes motståndare, att den verkar totalt oberoende av hans teologiska system.” (Eccles. Hist., 1-212).

Märkligt nog säger de på withallyourmind.net att Geisler talar om kristen universalism när han säger (min översättning):

"Med få undantag (som Origenes) är det svårt att hitta viktiga kyrkofäder under århundradena fram till och genom reformationen, som omfamnade denna oortodoxa lära."

Det är förvirrande. Men det första citatet väger tyngre, eftersom att Geisler uttryckligen förklarar vilken dogm han pratar om. Dessutom anges källhänvisning om man vill kolla upp det själv - och det är viktigt att kunna göra det! I det andra citatet framgår det inte av Geisler vilken oortodox lära som det handlar om. Ingen källhänvisning anges så man kan inte kontrollera vad det egentligen gäller. Om det inte gäller apokatastasis i allmänhet utan någon annan oortodox variant av troslära som Origenes stod för så skulle dock bitarna falla på plats. Det skulle också stämma överens med övriga bitar.

För "The Encyclopedia of Religious Knowledge" (1908) av Schaff-Herzog säger nämligen i volym 12, på sidan 96 (min översättning):

“Under de första fem eller sex århundradena av kristendomen fanns det sex stora teologiska skolor, bland vilka fyra (Alexandria, Antiokia, Caesarea, och Edessa, eller Nisibis) stod för universalism, en (Efesos) accepterade villkorlig odödlighet; en (Kartago eller Rom) lärde ut ändlösa straff för de onda. Andra teologiska skolor omnämns som grundade av universalister, men deras doktriner i det här ämnet känner vi inte till.”

Spännande va? Stay tuned! ;)

Simon Jonsson som är pastor i Kustkyrkan skrev ett inlägg om socialstyrelsens uttalande om aborter pga kön. Detta väckte mina tankar om abortfrågan.

Hur lätt är det att vara konsekvent i abortdebatten? Många svenskar tycker att ett embryo bara är en cellklump och att abort därför är en mänsklig rättighet för en förälder. Andra tycker att ett människoliv är lika mycket värt oavsett hur intelligent eller utvecklat det är och att abort är samma sak som att mörda en annan människa.

Själv tycker jag inte att abort bara är ett borttagande av en cellklump. Jag kan tänka mig att många som gjort abort också håller med i sin ångerfyllda saknad efter en ofödd son eller dotter i efterhand. Samtidigt är det svårt att vara konsekvent i det verkliga livet. Man kan få välja mellan ont och eventuellt mindre ont, istället för mellan ont och gott. Det kan bli en ytterst svår fråga i en viss livssituation, som många andra frågor i etikens snårskog.

Men om abort är mord under alla omständigheter, utan undantag, då blir ju den logiska följden att abort också straffas på samma sätt som mord. Kan ni tänka er? Eller hur tänker ni kring det?

I det förra inlägget beskrev jag det där med att följa den heliga Andens ledning som en lydnad. Känns ju säkert som att alla förstår vad jag menar - inte.

Usch, vad jag känner mig som en utsvävad karismatisk kristen nu. Alltså det jag är rädd att mina icke-kristna läsare tror att jag är. Fastän jag såklart inte är det. Jag kan ju alltid tänka på hur jag är rädd att mina karismatiska kristna vänner tänker om mig, så känner jag mig lite mer som KG Hammar. Så där ja, balansen återställd.

Men hur som helst. Jag börjar undra om det är så klokt av mig att använda ett ord som jag vet att 90 % av Sveriges befolkning tolkar annorlunda än jag har tänkt det. Lydnad är ju ett ord som inte används till vardags annat än i agilitysammanhang, eller i väldigt negativa sammanhang. Personligen tänker jag på att någon går på knä med strupen blottad och kanske får ett koppel runt halsen.

EDIT: Kanske bara är mina sjuka associationer, men det bjuder jag på. :)

Credos vision är att göra Jesus, känd, trodd, lydd och älskad. LYDD. Jag smakar på ordet. Vi tänker sällan på något kärleksfullt när vi hör lydnad, lyda och lydd. Och det är viktigt att det gör det, för vår relation med Gud ska vara kärleksfull och mogen. Den ska inte kännas som att vi är bångstyrigt boskap som ska brännmärkas och föras fram i hårdför lydnad, eller att vi är slädhundar som piskas framåt över Kanadas bistra snövidder. Absolut inte, aldrig, no way! Målet i relationen med Gud är frivillig kärlek och inget annat.

Men ordet lydnad kan faktiskt också användas som ett uttryck för kärlek till någon man älskar. T.ex. Gud, om det är så. Ibland är man villig att ge sig själv så pass mycket åt någon man litar på, att det är det enda rätta ordet. Det förutsätter verkligen att den som man lyder inte är någon förtryckare utan snarare någon som älskar och vill hjälpa en på bästa sätt även när man inte lyder likt en hund på agilityträning.

Den fina betydelsen av ordet har jag lärt mig. Det var därför jag valde det. Ville bara förtydliga det.

Lydnad. Har ni hört det i något kyrkligt/kristet/andligt sammanhang? Hur tänker ni kring det ordet? Vad associerar ni det till? Kan det skada någon annans tillit till Gud att använda det när man pratar om en relation med Gud?

Hela den här grejen är lite pinsam att ta upp, men jag postar det ändå mot bättre vetande...

Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. - Jesus (Joh. 4:34).

Det finns nog inget som fyller och mättar en själ så mycket som att känna den helige Andes ledning och följa den. Det spelar ingen roll vad det gäller att avstå ifrån. Vad än det är, så är lydnaden mättande, uppfyllande och välgörande, medan olydnaden skapar tomhet, illamående och hunger.

Att leva nära Gud är liksom allt man verkligen behöver, inser man då. Och Jesus sa att den som finner Guds rike verkligen har funnit en skatt som är mer värd än någon annan: Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern (Matt 13:44).

Vad är då Guds rike på jorden? Guds rike är inom er, sa Jesus (Luk. 17:21). Paulus menade att Guds rike är ... rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden (Rom. 14:17).

Detta är verkligen en hemlighet som bara måste upplevas. Den kan inte förstås med ord, den kan inte argumenteras om. Det bara är en verklighet. Guds rike är osynligt och inte av denna världen.

Jag tror verkligen att det finns inget som drar en mot Gud så mycket som kärlek. Jag tror att alla som upplever den helige Andes ledning får nog ofta i uppgift att sprida glädje och kärlek till andra, så att de också vill känna Gud. Och Gud vill ge helig Ande åt alla som ber honom (Luk 11:13).

Det betyder också att Gud älskar att ge helig Ande och kärlek och förlåtelse till alla som inte tycker att de kan ta emot honom i sina liv. Vi tror så lätt att vi inte kan närma oss Gud för att vi är för dåliga och vi passar inte in. Men Gud fullkomligt älskar att ta emot oss som vi är och få fylla oss med sin Ande och börja förvandla oss. Det är måhända hyckleriet i kyrkan, eller så kanske bara förutfattade meningar om kristna, som ger det intrycket att man inte klarar av att vara kristen för att man är så dålig.

Att jag säger det här visar inte att det är något speciellt med mig. Tvärtom, jag är en människa som alla andra. Däremot har jag hittat något speciellt, som är min skatt, och det är Guds rike... Det rike som Jesus sa att han är kung i. Jag vill verkligen bara ha mer av det, för tro mig, det här skriver jag i en av mina bästa stunder. Annars känns det ofta svårt, trögt och oroligt. Men jag har fått smak på himlen och jag följer spåret dit. Likt Pluto som följer det osande spåret av en nybakad äppelpaj.

Det vete katten vad ni får för intryck av min blogg. Säkert säger den en del om mig, men verkligen inte allt. Den går att misstolka. Det är bara ord och bilder. Jag finns inte närvarande i min blogg. Den är dock något som jag har skapat, med ett syfte. Mitt liv och jag själv är så mycket mer än jag visar här.

Jag vet det så väl och ändå faller jag dit på det. Jag har gått tillbaka och läst min gamla dagbok på Lunarstorm ibland, och sett mitt krypin. Jag har läst min gamla resedagbok och tänkt att shit, vad lycklig jag var då. Och visst var jag lycklig på många sätt i London, men inte var det bara en dans på rosor alltid. Kriserna har en tendens att inte synas på nätet. Ja, förutom om man har som syfte att skapa en slags blogg med krishjälp för andra eller bara föra dagbok över sitt självdestruktiva beteende eller anorexia. Men det sker ju oftast anonymt.

I vår generation har det blivit självklart för de flesta att röra sig på internet och kolla in vad andra gör. Jag började chatta på IRC för snart 13 år sedan, men det här att skapa sig en identitet på nätet blev aktuellt i och med Lunarstorm för min del. För ungefär tio år sedan var halva min bekantskapskrets samlad som en drös med dagböcker och krypin i Bjarnes bristfälliga omvårdnad. Nu aktiverar vi oss med bloggar och Facebook-alias. Tekniken går framåt. Vi lägger upp bilder och berättar om saker som händer. Men vi är selektiva och medvetna om hur det vi visar upp uppfattas av andra.

Våra verk på internet är inte vi. Vi har skapat saker på internet, men våra skapelser är inte vi. Visst kan jag gå till olika bloggar och se att folk är olika på en massa sätt. Men det finns nyanser i deras liv som jag aldrig kan veta om de verkligen kommer fram. Vi är olika mycket öppna och ärliga med hur det egentligen står till med oss.

Internet har blivit en stor plattform för en hel social värld där det är möjligt att skapa en identitet på ett annat sätt än i verkliga livet. Bra att påminna sig om att bilderna och intrycken vi får av personer på internet kanske inte alltid säger sanningen.

Nu funkar det ju med domännamnet förresten.

Om det är fler som köper en domän via binero.se och inte får det att funka med blogg.se eller webblogg.se, kontakta mig om det tjorvar. Jag ville ha en s.k. ompekning från domännamnet, inte en vidarebefordring. Supporten på Binero fixade DNS-posterna så att allt såg rätt ut i enlighet med blogg.se:s instruktioner. Men sidan laddade om och laddade om, ibland tills webläsaren kraschade. Suck och snark!

Först efter fyra telefonsamtal och kanske tjugo mejl till både Binero och blogg.se kunde supporten på blogg.se hitta felet. Först sa supportkvinnan att allting såg rätt ut och att det inte var något fel på sidan hos dem. Jag ombads att starta om datorn. Jag svarade att sidan visst laddades om och att alla mina besökare tydligen upplevt samma sak eftersom att sidvisningarna skjutit till oanade höjder. Hon sa då att jag måste ta bort vidarebefordringen som jag har ställt in via kontrollpanalen hos Binero. Jag nekade till att jag hade en sådan inställning och bifogade en print screen av kontrollpanelen där. Sedan dröjde det en halvtimme. Men sedan hittade hon den verkliga orsaken bakom problemet, tack och lov.

Av någon outgrundlig anledning fanns det en kod i min kodmall som gjorde att sidan uppdaterades ständigt. Koden gjorde att lejonunge.se "refreshades" i en ond cirkel. Snacka om märkligt.

Man ska aldrig ge upp. Hon som hjälpte mig kanske lärde sig något också. Bedömningen att allt såg bra ut hos dem från början är ju under all kritik, likaså den tvärsäkra och felaktigt ställda första diagnosen. Men det kantiga sättet hon uttryckte sig på berodde nog i och för sig mer på en knackig svenska än på en stor självsäkerhet. Hur som helst är jag väldigt glad att hon trots allt hittade felet.

Jag hittade den här sidan av en slump för ett tag sedan. Jag tänkte direkt att det måste vara en parodi. För min reaktion är snarare att roas över hans frispråkighet och ordval, än att ta det på allvar. Ett utdrag ur ett inlägg som i alla fall jag med min något svarta humor tyckte var av stort underhållningsvärde:

"Att kvinnor inte får vara ledare är klart utsagt i Bibeln. Det finns flera skäl till det. Det viktigaste är att Gud vill ha det så. Inför detta måste alla invändningar tystna. Därför är varje debatt om kvinnliga präster/pastorer/ledare blasfemisk. Guds Ord ska inte debatteras, det ska åtlydas.

Kvinnor är särskilt öppna för satanisk inspiration. Deras omdöme är otillförlitligt vad gäller andliga realiteter.

Guds vrede verkar mäktigt över Sverige. Dessa hädelsebilder är bara ett tecken i mängden på det. Gud förhärdar och förblindar ett gudlöst folk och sänker det djupare ner i mörkrets vanvett, och gör det moget för plåga, död och helvete.

Prisad vare Gud!"

Men sedan blir jag eftertänksam. Om det är skämt så är det en väldigt seriös parodi. Han har ju skrivit väldigt ofta under två års tid. Och när jag läste kan jag bara inte komma på en enda åsikt som den mannen yttrar, som inte är vad vissa tänker innerst inne fastän de inte uttrycker det. Framför allt vad gäller den mörka människosynen. Han är dock mer hardcore än de flesta.

Han tycker att det är viktigare med Guds dom än mänsklig förlåtelse. Han prisar Gud för domen och ser med lust på dem som har avfallit ifrån Gud och drabbas av domen. Detta var önskvärt i Gamla Testamentet. Sedan blev det ett tema i den medeltida konsten i skildringar av helvetet. Det har alltså varit en politiskt korrekt hållning i olika stora sammanhang! Det är lätt att glömma i dag, till mången fundamentalists förtret.

Men jag måste ju anta att det är en parodi. Vad tror ni?

Verkligen tråkigt när tekniken är krånglig och inte fungerar... Det är det ni upplever när ni försöker vara på bloggen just nu, misstänker jag. I dag har jag typ 500 sidvisningar för att sidan laddades om hela tiden när man gick in på bloggen tidigare i dag. Nåväl, så småningom ska det väl lösa sig. Det hela beror på att bloggen ska få en ny adress, nämligen lejonunge.se. Så det blir smidigare i framtiden.

… just nu är det verkligen lite si och så, tyvärr. I går kväll när jag hade lagt mig blev jag än en gång påmind om kvällsbönen. Hur sällan jag faktiskt får det till att bli en riktig pratstund med Gud. Men när jag skulle börja be så insåg jag att mina egna ord var otillräckliga. Jag kunde inte be en hel bön till Gud med fritt formulerade ord, och mena dem. Och jag kände en sorg och besvikelse över min svaga relation till Gud. Hade jag verkligen inget att säga?

Efter ett tag kom jag på att jag alltid brukade be ”Gud som haver” innan jag somnade, när jag var liten. Var jag än var. När jag sov borta brukade jag så smidigt som möjligt försöka knäppa händerna under täcket så att ingen skulle se, och be min sedvanliga ”Gud som haver”. Det var en trygghet, och jag visste att Gud brydde sig och tyckte det var viktigt. När jag var nio år kom jag på en egen kort bön, som jag också la till. Den gick: ”Käre Far, tack för denna dag. Gör så att nästa blir av välbehag. Amen.” Jag visste ju att böner skulle låta lite gammaldags, så det här med ”välbehag” passade ju ypperligt. Ganska tidigt gjorde jag ännu ett tillägg, som löd: ”Och förlåt för alla synder jag gjort i dag. Amen.” Ibland kom jag även ihåg att be för alla fattiga, sjuka, ensamma och alla dem ute i mörkret. Det var flera kategorier av eländiga människor som behövde Guds hjälp, så jag ville nämna så många som möjligt. Jag bad troget, ständigt, varje kväll. Jag visste att Gud brydde sig.

Och när jag nu tänker på barnet som bad varje kväll, så kan jag känna en sorg över att jag har nedvärderat hennes tro. Jag har tänkt att det var tveksamt om jag var kristen när jag var liten, för jag förstod ju inte riktigt det där med korset, och jag hade inte varit med om det ena och det andra. Men nu är jag övertygad om att Gud ledde mig när jag var liten också. Han har funnits med hela tiden. När jag var liten var det Gud Fadern som jag tänkte på, när jag tänkte på Gud. Gud Fadern som gick vid min sida och som hörde mina böner. Gud Fadern som bekräftade mitt värde på sitt speciella sätt. Jag ska aldrig mer tänka på min barnatro som mindre värd. Den var enklare än den jag har nu, men den var ovärderlig.

Barnen borde få lära känna Gud tidigt. En tro på en kärleksfull Gud har aldrig skadat något barn. Jesus sa: ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de”. Och en gång ställde han ett barn framför sina lärjungar och sa: ”sannerligen, den som inte blir som detta barn kan inte komma in i Guds rike”. En till sak jag kommer att tänka på är när han prisade Fadern och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du inte uppenbarat detta för de lärda och kloka, utan för dem som är som barn. Ja, så har du bestämt.” Ungefär så.

Barnen har nog mycket att lära oss om Gud. Och i natt kom jag ihåg hur ett litet barn fick det här med bönelivet att funka alldeles utmärkt. Hon bad alltid, regelbundet, hon gjorde det till en vana som hon inte ville vara utan för något i världen. Bönen var hennes trygghet, och genom den växte tron sig stadig i hennes hjärta.

Ibland har jag mycket att säga till Gud spontant och det är härligt. Men jag tror inte att Gud kräver en utmärkt fritt formulerad bön flera gånger om dagen. Jag tror att färdigformulerade böner är till precis lika stor nytta, fast på ett annat sätt. Dem kan jag utantill och när jag ber får orden sjunka in i hjärtat och stärka min tro. Så det är ett tips till alla oss som vill be till Gud men inte alltid vet hur. Ha en färdigformulerad bön som bas. Hm… Det tror jag att vi ska göra nästa gång vi har vår bönegrupp! :)

Det finns många "-ismer" i världen. Buddhism, hinduism, marxism, feminism, universalism, jainism, ateism, protestantism, katolocism, islamism. Listan kan göras lång. Det jag tror på skulle kunna kallas för kristen universalism. Känns lite trist, tycker jag.

Jag tycker nämligen inte om att stämpla min tro som en "-ism".

Jag tycker att "-ismer" är stela, sterila, splittrande, omänskliga. Jag skulle vilja kalla det jag tror på för det enda sanna evangeliet, de verkligt goda nyheterna, de som handlar om Jesus som världens frälsare. Det evangelium som Paulus predikade, som de första kristna höll fast vid. Den kristna lära som var mest utbredd under de första 500 åren av kyrkans historia, men som maktens män gömde undan för folket i samma veva som inträdet i den mörka medeltiden. Det är den ursprungliga kristna läran som jag tror på.

Men att stämpla olika synsätt som "-ismer" är ett sätt att förenkla.

Därför kan jag acceptera att min tro stämplas som kristen universalism, men hos mig finns ändå en tanke om att det är hela evangeliet, det oförvanskade evangeliet om Jesus Kristus. På en sida som heter Tentmaker Ministries finns en definition av det som kallas kristen universalism. Den tyckte jag var så bra och kortfattad att jag översätter den rakt av:

"Vad är kristen universalism?

Kristen universalism är en tro på den enkla bibliska sanningen att Jesus Kristus är 'Guds lamm, som tar bort världens synd'. Han är den utlovade Messias som Gamla Testamentets profeter förutspådde; Han är världens frälsare, Han är 'den andre Adam', genom Vilken hela mänskligheten ska bli återställd till Guds ursprungliga avbild, Han är den enda vägen till Fadern, Guds enfödde Son, och det finns inte någon annan väg till evigt (aionian) liv förutom genom Honom. Vi tror att Han är kung och domare över universum, och ägare till hela skapelsen, och att Hans syfte för tidsåldrarna (aions) är att lägga allting under sitt herravälde och försona allting med sig själv.

Vi tror att Han, i sin ställföreträdande offerdöd och uppståndelse blev 'Guds lamm som tar bort världens synd'. Som Kristus själv sa: 'När jag blir upphöjd från jorden ska jag dra alla människor till mig själv' (som det var förutsagt i Psalm 22). Hans namn är det enda för vilket varje man, kvinna och barn, från hela mänsklighetens historia ska böja knä och bekänna att Han är Herre. På den dagen ska den förutspådda 'återställelsen av alla ting' träda i kraft, och hans herradömes utbredning och frid ska inte ha något slut.

Den här synen kallas också för 'ultimat försoning' eller 'universell frälsning', vilket skiljer sig väldigt mycket från 'unitariansk' universalism."

Jag tror att Jesus är alla människors frälsare. Man kan även kalla det att jag tror på en form av apokatastasis, vilket på grekiska betyder "alltings återupprättelse". Jag har så mycket att säga om det, och jag vet knappt var jag ska börja. Men jag förväntar mig inte, och jag vill inte heller att någon ska tro det rakt av.

Jag en sak som jag önskar, och det är ödmjukhet och eftertanke. Det kan aldrig slå fel. Jag är mer än medveten om att väldigt få av mina kristna kompisar delar den här tron. Och de som gör det har enligt min erfarenhet knappt någon kunskap i ämnet. De tror för att de hoppas. Det finns nog väldigt många som hoppas, fast flertalet verkar göra det utifrån sina hjärtan och sakna teologiska argument för det. Alltså är det lätt att avfärda den här tron som önsketänkande, om man inte vet särskilt mycket om den. Och jag om någon vet att det är svårt att först kalla något för önsketänkande, för att sedan ändra uppfattning och omfamna det som en sanning. Vår stolthet ligger ivägen för det. Det tar emot att erkänna att vi har haft fel.

Därför behövs det ödmjukhet. Be Gud om ödmjukhet, och en vilja att hitta sanningen som är skarp nog att tränga igenom vår traditions sega hölje. Det är alldeles för lätt att lägga in prestige i det här. Det kan vara svårt att förstå hur man själv eller ens egen församling kan ha missat något.

Visst kan vi vara övertygade om en viss tro. Ödmjukhet betyder inte att tvivla jämt och aldrig tro på något helt och fullt. Det betyder bara helt enkelt att veta att jag tror, men att jag inte säkert vet. Det betyder att vara öppen för att höra olika alternativ och inte vara rädd att ändra uppfattning, därför att man inte behöver försvara sin status. Det kan också betyda att man erkänner att man inte kan vinna en intellektuell argumentation, men att man så gärna vill tro på en sak att man gör det. Också det är en form av ödmjukhet. För den är alltid sammankopplad med ärlighet. Man erkänner helt enkelt att man inte är så stark som man vill verka.

Oj, vad jag känner igen mig själv när jag skriver det här...

Det behövs också ett mod att inte bara följa med strömmen. I en idealsituation skulle vi personligen be Gud om vägledning, med Bibeln i ena handen och en konkordans i den andra. Men det är få av oss som har tid och ork till det. De flesta kan dock välja det näst bästa: att kolla in andra som har gjort det. Vi kan bedöma deras metoder, få reda på deras resultat och reflektera över deras olika slutsatser. Och även om vi inte känner oss kapabla till att själva bedöma vilket alternativ som är mest trovärdigt, så har vi i alla fall vunnit ännu mer ödmjukhet. Bara en sådan sak är guld värd.

Den som lyckas söka efter sanningen på det här sättet gör någonting stort. Framförallt den som är villig att erkänna när han/hon har fel. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att ens stolthet inte får ligga ivägen.

Vissa kanske har svårt att vara öppna för det jag framöver kommer att ta upp, för att det är jag, Sofia, som säger det. Jag är ju inte perfekt på något sätt. Vad har jag att komma med? Men snälla, låt inte det här handla om vem det är som säger vad. Jag är inte bäst på något sätt. Det handlar inte om att sätta mig på en piedestal om det visar sig att det jag säger är trovärdigt. Det är bara en övertygelse som jag har hittat, och jag är inte ens först att hitta den. Det handlar inte om mig. Det handlar inte om dig. Det handlar inte om vem som är smartast eller frommast. Typ. Ni fattar, hoppas jag.

Jag önskar att ni tar med er det in i samtalet på min blogg om just apokatastasisläran. Det vinner vi på allihopa.