Jag tror att Jesus är alla människors frälsare. Man kan även kalla det att jag tror på en form av apokatastasis, vilket på grekiska betyder "alltings återupprättelse". Jag har så mycket att säga om det, och jag vet knappt var jag ska börja. Men jag förväntar mig inte, och jag vill inte heller att någon ska tro det rakt av.

Jag en sak som jag önskar, och det är ödmjukhet och eftertanke. Det kan aldrig slå fel. Jag är mer än medveten om att väldigt få av mina kristna kompisar delar den här tron. Och de som gör det har enligt min erfarenhet knappt någon kunskap i ämnet. De tror för att de hoppas. Det finns nog väldigt många som hoppas, fast flertalet verkar göra det utifrån sina hjärtan och sakna teologiska argument för det. Alltså är det lätt att avfärda den här tron som önsketänkande, om man inte vet särskilt mycket om den. Och jag om någon vet att det är svårt att först kalla något för önsketänkande, för att sedan ändra uppfattning och omfamna det som en sanning. Vår stolthet ligger ivägen för det. Det tar emot att erkänna att vi har haft fel.

Därför behövs det ödmjukhet. Be Gud om ödmjukhet, och en vilja att hitta sanningen som är skarp nog att tränga igenom vår traditions sega hölje. Det är alldeles för lätt att lägga in prestige i det här. Det kan vara svårt att förstå hur man själv eller ens egen församling kan ha missat något.

Visst kan vi vara övertygade om en viss tro. Ödmjukhet betyder inte att tvivla jämt och aldrig tro på något helt och fullt. Det betyder bara helt enkelt att veta att jag tror, men att jag inte säkert vet. Det betyder att vara öppen för att höra olika alternativ och inte vara rädd att ändra uppfattning, därför att man inte behöver försvara sin status. Det kan också betyda att man erkänner att man inte kan vinna en intellektuell argumentation, men att man så gärna vill tro på en sak att man gör det. Också det är en form av ödmjukhet. För den är alltid sammankopplad med ärlighet. Man erkänner helt enkelt att man inte är så stark som man vill verka.

Oj, vad jag känner igen mig själv när jag skriver det här...

Det behövs också ett mod att inte bara följa med strömmen. I en idealsituation skulle vi personligen be Gud om vägledning, med Bibeln i ena handen och en konkordans i den andra. Men det är få av oss som har tid och ork till det. De flesta kan dock välja det näst bästa: att kolla in andra som har gjort det. Vi kan bedöma deras metoder, få reda på deras resultat och reflektera över deras olika slutsatser. Och även om vi inte känner oss kapabla till att själva bedöma vilket alternativ som är mest trovärdigt, så har vi i alla fall vunnit ännu mer ödmjukhet. Bara en sådan sak är guld värd.

Den som lyckas söka efter sanningen på det här sättet gör någonting stort. Framförallt den som är villig att erkänna när han/hon har fel. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att ens stolthet inte får ligga ivägen.

Vissa kanske har svårt att vara öppna för det jag framöver kommer att ta upp, för att det är jag, Sofia, som säger det. Jag är ju inte perfekt på något sätt. Vad har jag att komma med? Men snälla, låt inte det här handla om vem det är som säger vad. Jag är inte bäst på något sätt. Det handlar inte om att sätta mig på en piedestal om det visar sig att det jag säger är trovärdigt. Det är bara en övertygelse som jag har hittat, och jag är inte ens först att hitta den. Det handlar inte om mig. Det handlar inte om dig. Det handlar inte om vem som är smartast eller frommast. Typ. Ni fattar, hoppas jag.

Jag önskar att ni tar med er det in i samtalet på min blogg om just apokatastasisläran. Det vinner vi på allihopa.

Trackback-URL för detta inlägg: