Jag är inte min blogg
Det vete katten vad ni får för intryck av min blogg. Säkert säger den en del om mig, men verkligen inte allt. Den går att misstolka. Det är bara ord och bilder. Jag finns inte närvarande i min blogg. Den är dock något som jag har skapat, med ett syfte. Mitt liv och jag själv är så mycket mer än jag visar här.
Jag vet det så väl och ändå faller jag dit på det. Jag har gått tillbaka och läst min gamla dagbok på Lunarstorm ibland, och sett mitt krypin. Jag har läst min gamla resedagbok och tänkt att shit, vad lycklig jag var då. Och visst var jag lycklig på många sätt i London, men inte var det bara en dans på rosor alltid. Kriserna har en tendens att inte synas på nätet. Ja, förutom om man har som syfte att skapa en slags blogg med krishjälp för andra eller bara föra dagbok över sitt självdestruktiva beteende eller anorexia. Men det sker ju oftast anonymt.
I vår generation har det blivit självklart för de flesta att röra sig på internet och kolla in vad andra gör. Jag började chatta på IRC för snart 13 år sedan, men det här att skapa sig en identitet på nätet blev aktuellt i och med Lunarstorm för min del. För ungefär tio år sedan var halva min bekantskapskrets samlad som en drös med dagböcker och krypin i Bjarnes bristfälliga omvårdnad. Nu aktiverar vi oss med bloggar och Facebook-alias. Tekniken går framåt. Vi lägger upp bilder och berättar om saker som händer. Men vi är selektiva och medvetna om hur det vi visar upp uppfattas av andra.
Våra verk på internet är inte vi. Vi har skapat saker på internet, men våra skapelser är inte vi. Visst kan jag gå till olika bloggar och se att folk är olika på en massa sätt. Men det finns nyanser i deras liv som jag aldrig kan veta om de verkligen kommer fram. Vi är olika mycket öppna och ärliga med hur det egentligen står till med oss.
Internet har blivit en stor plattform för en hel social värld där det är möjligt att skapa en identitet på ett annat sätt än i verkliga livet. Bra att påminna sig om att bilderna och intrycken vi får av personer på internet kanske inte alltid säger sanningen.
Jag vet det så väl och ändå faller jag dit på det. Jag har gått tillbaka och läst min gamla dagbok på Lunarstorm ibland, och sett mitt krypin. Jag har läst min gamla resedagbok och tänkt att shit, vad lycklig jag var då. Och visst var jag lycklig på många sätt i London, men inte var det bara en dans på rosor alltid. Kriserna har en tendens att inte synas på nätet. Ja, förutom om man har som syfte att skapa en slags blogg med krishjälp för andra eller bara föra dagbok över sitt självdestruktiva beteende eller anorexia. Men det sker ju oftast anonymt.
I vår generation har det blivit självklart för de flesta att röra sig på internet och kolla in vad andra gör. Jag började chatta på IRC för snart 13 år sedan, men det här att skapa sig en identitet på nätet blev aktuellt i och med Lunarstorm för min del. För ungefär tio år sedan var halva min bekantskapskrets samlad som en drös med dagböcker och krypin i Bjarnes bristfälliga omvårdnad. Nu aktiverar vi oss med bloggar och Facebook-alias. Tekniken går framåt. Vi lägger upp bilder och berättar om saker som händer. Men vi är selektiva och medvetna om hur det vi visar upp uppfattas av andra.
Våra verk på internet är inte vi. Vi har skapat saker på internet, men våra skapelser är inte vi. Visst kan jag gå till olika bloggar och se att folk är olika på en massa sätt. Men det finns nyanser i deras liv som jag aldrig kan veta om de verkligen kommer fram. Vi är olika mycket öppna och ärliga med hur det egentligen står till med oss.
Internet har blivit en stor plattform för en hel social värld där det är möjligt att skapa en identitet på ett annat sätt än i verkliga livet. Bra att påminna sig om att bilderna och intrycken vi får av personer på internet kanske inte alltid säger sanningen.
Kommentarer
Trackback
