Lydnad - och agilityträning?
Usch, vad jag känner mig som en utsvävad karismatisk kristen nu. Alltså det jag är rädd att mina icke-kristna läsare tror att jag är. Fastän jag såklart inte är det. Jag kan ju alltid tänka på hur jag är rädd att mina karismatiska kristna vänner tänker om mig, så känner jag mig lite mer som KG Hammar. Så där ja, balansen återställd.
Men hur som helst. Jag börjar undra om det är så klokt av mig att använda ett ord som jag vet att 90 % av Sveriges befolkning tolkar annorlunda än jag har tänkt det. Lydnad är ju ett ord som inte används till vardags annat än i agilitysammanhang, eller i väldigt negativa sammanhang. Personligen tänker jag på att någon går på knä med strupen blottad och kanske får ett koppel runt halsen.
EDIT: Kanske bara är mina sjuka associationer, men det bjuder jag på. :)
Credos vision är att göra Jesus, känd, trodd, lydd och älskad. LYDD. Jag smakar på ordet. Vi tänker sällan på något kärleksfullt när vi hör lydnad, lyda och lydd. Och det är viktigt att det gör det, för vår relation med Gud ska vara kärleksfull och mogen. Den ska inte kännas som att vi är bångstyrigt boskap som ska brännmärkas och föras fram i hårdför lydnad, eller att vi är slädhundar som piskas framåt över Kanadas bistra snövidder. Absolut inte, aldrig, no way! Målet i relationen med Gud är frivillig kärlek och inget annat.
Men ordet lydnad kan faktiskt också användas som ett uttryck för kärlek till någon man älskar. T.ex. Gud, om det är så. Ibland är man villig att ge sig själv så pass mycket åt någon man litar på, att det är det enda rätta ordet. Det förutsätter verkligen att den som man lyder inte är någon förtryckare utan snarare någon som älskar och vill hjälpa en på bästa sätt även när man inte lyder likt en hund på agilityträning.
Den fina betydelsen av ordet har jag lärt mig. Det var därför jag valde det. Ville bara förtydliga det.
Lydnad. Har ni hört det i något kyrkligt/kristet/andligt sammanhang? Hur tänker ni kring det ordet? Vad associerar ni det till? Kan det skada någon annans tillit till Gud att använda det när man pratar om en relation med Gud?
Hela den här grejen är lite pinsam att ta upp, men jag postar det ändå mot bättre vetande...
Hör det inte till sakernas natur att Gud är Gud och att vi är något annat än Gud, och att vi därför per definition (mer eller mindre) är underställda Gud, och att vår rätta plats därför är att befinna oss i lydnad till Gud? Finns det något annat sätt att se det?
Det ska ju dock förtydligas att Gud har skapat oss med ett (ganska stort) mått av frihet. Vi kan välja att inte lyda Gud - åtminstone tror jag det - och det gör oss till något annat än hundar och kreatur. Vår lydnad gentemot Gud bygger således på frivillighet.
Jag har inga automatiskt negativa associationer till lydnad. Snarare ser jag det som att det som gör lydnad till något dåligt helt och hållet handlar om vad eller vem det är man lyder.
Förresten, jag önskar faktiskt ibland att jag skulle "brännmärkas och föras fram i hårdför lydnad", just för att jag är smärtsamt medveten om att "bångstyrigt boskap" passar ganska bra som beskrivning av mig. Jag gör ofta saker jag inte vill eller borde göra, säger saker jag inte vill eller borde säga, osv. Och med "inte vill" menar jag förstås att jag i "nyktert tillstånd" (som här inte har något med alkohol att göra) inte vill göra det jag gör eller säga det jag säger.
Jag är alltså, med andra ord, riktigt kass på att lyda Gud - och det är tur för mig att Jesus tog på sig min olydnad, annars skulle jag (med rätta!) ligga risigt till.
Jo visst, men jag tänkte på själva ordet lydnad. Klangen av det. Hur folk brukar använda ordet till vardags, eller hur det används i filmer etc. Bra för dig att du inte har några negativa associationer till det :) Och vem eller vad det är man lyder bestämmer ju helt om det är något dåligt, det håller jag med om. Men är det inte så att de flesta ser lydnad som ett ord laddat med förtryck? Det är synd, för det är ju inte det man menar i kyrkan, när man pratar om att lyda Gud... Vilket ju är samma sak som att lyda kärleken, för Gud är ju kärlek :)
Jo, frågan är väl om det är själva ordet som ger negativa associationer eller om det är lydnad i sig som man uppfattar negativt. Jag tror nog inte att det bara är själva ordet - jag tror det är lite av människans största svårighet (eller vad man ska kalla det) att sluta försöka vara sin egen gud.
Att Gud är kärlek vet jag inte om jag håller med om, det beror liksom på vad man menar med det, men den diskussionen ska vi kanske inte ta nu? :)
Jo visst, det är vår största svårighet. Det ska vi inte sticka under stol med. Men kanske går det att släppa ordet lydnad för att klä dess betydelse med ett annat uttryck? T.ex. efterföljelse, en klassiker. Alltså, ska vi använda ordet enligt vår definition och tänka att vi inte kan göra något åt andras negativa associationer? Eller ska vi hellre använda andra uttryck som bättre förklarar att det är positivt, det vi säger? Och sedan kanske ta fram det rätta ordet så småningom...
Jag tror i och för sig inte att det är antingen eller. Jag tror inte att man ska göra en generell regel som alltid tillämpas på alla ord. Jag hörde om en församling som av någon anledning slutat använda namnet Jesus och istället började säga "den mannen". De trodde kanske att namnet Jesus stötte bort folk. Sorgligt. Samtidigt föredrar jag ett uttryck som "leva i Jesus efterföljelse" framför "att lyda Jesus" när det kommuniceras med den breda massan.
Sedan är det nog en annan sak med kristna som har fått mogna in i Bibelns språkbruk. De kan fröjdas storligen över saligheten att verkligen LYDA Herren Jesus med hela sin varelse, helt uppfyllda av hans Ande och kärlek! Halleluja! Inga förklaringar behövs, orden behöver inte dammas av för alla känner till dem och förstår dem.
Kanske det ändå är en bra idé att vara på offensiven och kämpa om ordens betydelse på den stora arenan? Vi kanske ska "reclaima" ord som t.ex. lydnad, herre, underordnande o.s.v.
Kom att tänka på den heliga Andens betydelse här. Anden kan kasta ljus över orden i Bibeln så att deras fantastiska betydelse kommer fram. Underordnande visar sig vara det lim som binder ihop oss människor i en enhet, en gemenskap av kärlek. Men annars kan ju ordet underordnande få väldigt tråkiga associationer.
Aposteln Johannes menade att Gud är kärlek, och jag tror samma som han :) Sedan kanske inte kärlek betyder det som vår kultur definierar det som. Där har vi ju ännu ett exempel: ska vi fortsätta säga att Gud är kärlek även om vi vet att 98% av befolkningen drar associationerna åt ett annat håll än vi avser när vi använder ordet?
Hoho, detta är intressant. Men nu är det pluggdax för mig...
"Jag tror nog inte att det bara är själva ordet - jag tror det är lite av människans största svårighet (eller vad man ska kalla det) att sluta försöka vara sin egen gud." skrev Andreas. Jepp. Exakt. Hinner inte skriva mycket mer, men jag vill påpeka att man mår gott av att göra det. Mycket mycket gott. Bättre än av något annat.
Sant, och det behovet ska vi inte förmildra eller släta ut. Vi behöver verkligen få upp ögonen för det livet som innebär att inte vara sin egen gud, utan att gå en annan väg - VÄGEN, som det står om i Apostlagärningarna som beskrivning av det kristna livet :)
Jag tror att ordet lydnads negativa klang mest beror på att vi alltsedan upplysningstiden blivit itutade att auktoriteter är passé - du vet bättre själv. Det spelar ingen roll om det är farmor 92 år eller Gud - vi har svårt att underordna oss någon, även om vi rent logiskt knappast kan veta bäst i alla sammanhang - vi vet ju att alla har någon specialité som de är bättre på, att vi själva har lärt oss saker under livets gång osv.
Den som verkligen har försökt lyda Gud, vet vilken välsignelse det ligger i lydnaden. Eftersom jag har erfarenhet av hästkörning, djurhållning mm vill jag passa på att kommentera djurs lydnad. Ni ovan beskriver den som något som sker av tvång. Jag ska ge två exempel på att så oftast inte är fallet. Vår häst kom till oss och var misstänksam mot människor. Hon hade blivit slagen i avsikt att tvinga till lydnad och var som en upprorisk värsting-tonåring. Vi ägnade lång tid åt att bygga upp en förtroendefull relation innan vi ens försökte spänna för henne. Ändå vägrade hon att gå in i skaklarna. Istället för att bli arga och slå henne så tog vi det lungt, gjorde klart för henne vad vi ville och berömde henne för varje steg hon tog åt rätt håll. När hon insåg att vi inte tänkte ge upp först gjorde hon det - tack vare att hon lärt sig uppskatta oss (som gav henne mat, klappade henne mm). Sådär har vi hållit på. Nu lyder hon oss nästan alltid. Vi tackar Gud varje dag för att vi har en så klok, arbetsvillig och trevlig häst. Den enda skillnaden - att hon valt att lyda oss till skillnad från de förra ägarna har dubblerat hennes värde i pengar också. När hästen är snabbare, starkare, kan sparkas och bitas och väger 650 kg är det livsviktigt att den lyder frivilligt. Man måste förtjäna förtroendet. Nog kan det finnas vissa djurindivider som likt människor som rutinmässigt fått stryk tappar tron på att de kan göra något åt sin situation och bryts ner. Men de allra flesta djur som lever i människors närhet är inte hunsade utan lyder frivilligt eller pga förmåner, t ex att de får kraftfoder om de kommer och låter sig mjölkas tex. CS Lewis drar i någon av sina böcker (Lidandets problem?) en parallell mellan tamdjuren som blir mer lika människor än sina vilda släktingar och helgelsen hos en människa i Guds närhet. Jag tycker inte att man ska ha ett antingen-eller tänkande när det gäller lydnaden utan vi människor kan mycket väl eftersträva att lyda Gud som ett djur lyder en människa som det litar på och som tycker om djuret och därför behandlare det väl men uppfostrar det till att bli mer mänskligt i ordets positiva bemärkelse. På samma sätt kan vi utan fruktan och frivilligt överlämna oss i den Gode Herdens vård. Lydnaden är en förutsättning för helgelsen.
Så otroligt bra, Gunvor! Jag håller med till fullo. Du verkar vara en riktig predikant :)
