… just nu är det verkligen lite si och så, tyvärr. I går kväll när jag hade lagt mig blev jag än en gång påmind om kvällsbönen. Hur sällan jag faktiskt får det till att bli en riktig pratstund med Gud. Men när jag skulle börja be så insåg jag att mina egna ord var otillräckliga. Jag kunde inte be en hel bön till Gud med fritt formulerade ord, och mena dem. Och jag kände en sorg och besvikelse över min svaga relation till Gud. Hade jag verkligen inget att säga?

Efter ett tag kom jag på att jag alltid brukade be ”Gud som haver” innan jag somnade, när jag var liten. Var jag än var. När jag sov borta brukade jag så smidigt som möjligt försöka knäppa händerna under täcket så att ingen skulle se, och be min sedvanliga ”Gud som haver”. Det var en trygghet, och jag visste att Gud brydde sig och tyckte det var viktigt. När jag var nio år kom jag på en egen kort bön, som jag också la till. Den gick: ”Käre Far, tack för denna dag. Gör så att nästa blir av välbehag. Amen.” Jag visste ju att böner skulle låta lite gammaldags, så det här med ”välbehag” passade ju ypperligt. Ganska tidigt gjorde jag ännu ett tillägg, som löd: ”Och förlåt för alla synder jag gjort i dag. Amen.” Ibland kom jag även ihåg att be för alla fattiga, sjuka, ensamma och alla dem ute i mörkret. Det var flera kategorier av eländiga människor som behövde Guds hjälp, så jag ville nämna så många som möjligt. Jag bad troget, ständigt, varje kväll. Jag visste att Gud brydde sig.

Och när jag nu tänker på barnet som bad varje kväll, så kan jag känna en sorg över att jag har nedvärderat hennes tro. Jag har tänkt att det var tveksamt om jag var kristen när jag var liten, för jag förstod ju inte riktigt det där med korset, och jag hade inte varit med om det ena och det andra. Men nu är jag övertygad om att Gud ledde mig när jag var liten också. Han har funnits med hela tiden. När jag var liten var det Gud Fadern som jag tänkte på, när jag tänkte på Gud. Gud Fadern som gick vid min sida och som hörde mina böner. Gud Fadern som bekräftade mitt värde på sitt speciella sätt. Jag ska aldrig mer tänka på min barnatro som mindre värd. Den var enklare än den jag har nu, men den var ovärderlig.

Barnen borde få lära känna Gud tidigt. En tro på en kärleksfull Gud har aldrig skadat något barn. Jesus sa: ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de”. Och en gång ställde han ett barn framför sina lärjungar och sa: ”sannerligen, den som inte blir som detta barn kan inte komma in i Guds rike”. En till sak jag kommer att tänka på är när han prisade Fadern och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du inte uppenbarat detta för de lärda och kloka, utan för dem som är som barn. Ja, så har du bestämt.” Ungefär så.

Barnen har nog mycket att lära oss om Gud. Och i natt kom jag ihåg hur ett litet barn fick det här med bönelivet att funka alldeles utmärkt. Hon bad alltid, regelbundet, hon gjorde det till en vana som hon inte ville vara utan för något i världen. Bönen var hennes trygghet, och genom den växte tron sig stadig i hennes hjärta.

Ibland har jag mycket att säga till Gud spontant och det är härligt. Men jag tror inte att Gud kräver en utmärkt fritt formulerad bön flera gånger om dagen. Jag tror att färdigformulerade böner är till precis lika stor nytta, fast på ett annat sätt. Dem kan jag utantill och när jag ber får orden sjunka in i hjärtat och stärka min tro. Så det är ett tips till alla oss som vill be till Gud men inte alltid vet hur. Ha en färdigformulerad bön som bas. Hm… Det tror jag att vi ska göra nästa gång vi har vår bönegrupp! :)

Trackback-URL för detta inlägg: