Helvetet - ett evigt dilemma
Gud, vad jag mådde dåligt! Särskilt konstigt kändes det, att jag inte hörde någon av mina vänner uttrycka samma obehag inför den här tanken. Det enda jag kommer ihåg är att de var angelägna om att fler skulle komma till tro på Jesus. Men aldrig att det skulle vara fel eller konstigt att folk skulle hamna i helvetet om de inte var sant kristna. Trots min egen motvilja mot idén om helvetet så fortsatte jag att tro på det. Det ingick så att säga i paketet. Trodde man på Gud och Jesus så var man tvungen att tro på helvetet. Punkt.
För snart två år sedan började min tro på helvetet att knaka i fogarna ordentligt. Jag försökte nämligen övertyga Anders om att helvetet var ett fullt godtagbart koncept. Jag förklarade att det inte är menat att tas bokstavligt som eld och lågor. Bibeln beskriver helvetet i metaforer, sa jag. Det är snarare fråga om en evig separation från Gud, för dem som inte ville ha med Gud att göra. Om folk inte ville ha Gud så skulle Gud låta dem få som de ville. Det lät fullständigt rättvist i min värld, men inte för Anders. Han höll absolut inte med om att så måste vara fallet och menade att Gud inte är god om han låter det gå åt helvete för så många. Jag kunde bli väldigt frustrerad över att Anders inte ville tro att Guds godhet och helvetet är kompatibla idéer. Jag brann av iver att rentvå Gud från något ansvar över helvetets existens. En gång formulerade jag i mitt eget tycke ett slagkraftigt argument: "jag tror inte att GUD är ond, men jag tror att MÄNNISKOR är onda!". Anders förblev avståndtagande mot idén. För er som varken känner mig eller Anders tål det att påpekas att det var jag som inledde varenda diskussion som vi hade. Jag ville stångas och pröva idéer mot varandra för att se vilken som höll bäst för ifrågasättande. Vad jag inte insåg var att jag grävde en grop för mina egna argument.
Ju mer jag aktualiserade mina egna argument, desto klarare framstod det för mig vilken smärtsam verklighet vi levde i. Vi var omgivna av människor som är så genomonda att de under sin rätt hyggliga yta medvetet avvisar Gud, som är kärlek och sanning, och väljer helvetet, hat och lögn. Världen kändes skrämmande. De onda människorna fanns överallt: i kassan på ICA, på bussen, i min egen familj. Det kändes sjukt. Jag fick inte ihop det. Min livsåskådning började misslyckas med att förklara verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Faktum är att min tro skar sig rejält mot min erfarenhet. Jag har en pappa som inte tror som jag men som älskar mig och gång på gång har visat omsorg om mig. Han har lärt mig mycket om att vara hederlig och hålla löften. Skulle han avvisa kärleken och sanningen för alltid, även om han fick klart för sig vad den innebar?
En förmiddag här hemma brast det. Storgråtande berättade jag för Anders att jag inte klarade av att tro på att icke-kristna människor kommer att hamna i ett evigt helvete. Bilden jag såg framför mig som fick mitt hjärta att brista tänker jag inte beskriva, men den var personlig och helt outhärdlig. Det var slut. Jag följde äntligen det mitt hjärta hade tryckt undan i så många år.
Det var nog någonstans här jag började kolla närmare på doktrinen om helvetet. Jag fann till min förvåning att en majoritet av de första kristna inte trodde på något evigt helvete, utan på ett tidsbundet straff som korrigerade själars brister och renade dem från synd. Det var ett koncept som var vida spritt långt innan den katolska kyrkan introducerade skärselden under medeltiden. Ordet "helvetet" finns inte ens i Bibeln, utan det står egentligen Gehenna eller dödsriket. Helvetet var av hedniskt ursprung. Vilken lycka! Plötsligt gick det upp för mig att den här fruktansvärda elden som ska rena från synd har ett gott syfte. Det handlar om tillrättavisning från Gud. Plötsligt fick Gud makten tillbaka därför att det var han som "kastade" folk dit istället för att de gick dit själva av egen vilja. Helvetet blev ett Guds verktyg istället för ett människans sattyg. Givetvis! Gud är ju allsmäktig. Så tänkte jag och var helt uppfylld av mitt nya och större hopp. Det tedde sig alltmer självklart både utifrån Bibeln och mitt eget förnuft att det var så. Jag hann ju skriva en del om det på bloggen också.
Jag tror att mitt självständiga tänkande och kännande kring helvetet blev en dörröppnare för andra obekanta stigar i min livsåskådning. För första gången på länge gick jag en egen väg. Magin var liksom bruten. Så småningom insåg jag det absurda i att tro att ens egen tro var renlärig, när det fanns så många inriktningar i olika frågor. Den lokala pastorns glödgande tal om den rätta tron samtidigt som han var en evangelikal lutheran tedde sig naivt. Om han bara visste mer om kyrkofäderna, tänkte jag. Jag började se mig omkring och fann att de självklara svaren inte var så självklara längre. Men jag hade ju funnit mitt hem i kristen universalism.
Efter hand har min övertygelse om att Bibeln är universalistisk svalnat. Jag har inte utrymme att skriva om det i detalj, men det finns formuleringar i Bibeln som verkar antyda en definitiv separation från Gud. De är inte många, men de finns. Sedan kvarstår det i mina ögon problematiska att folk enligt vissa bibelställen ska straffas, oavsett hur länge, för att de inte är kristna. Jag tänker att folk ofta tror efter sin förmåga. Några av mina vänner är inte ateister därför att de innerst inne inte vill ha med Gud att göra. Om Gud finns, så är de inte medvetna om vem Gud är och det är inget jag tycker att de ska straffas för. Kristen universalism är dock fortfarande den mest övertygande kristna inriktningen för mig, för att den verkar ha bäst stöd i GT och NT, men jag vet inte. Jag vet inte längre.
Tankar och kommentarer?
Folkmord i Guds namn
Jag är så fruktansvärt arg när jag känner mig tvingad att ta upp det här, men jag har ansträngt mig för att delvis skriva utifrån förståelsen av andras perspektiv. Jag kan med en gång säga att jag med hela min varelse protesterar mot konceptet att Gud skulle utrota ett helt folk. Jag måste följa det förstånd och den empati som jag har fått som människa och jag lever som människa.
Är det rätt eller fel med folkmord* i Guds namn? De flesta som läser det här tycker inte ens att det är något att orda om. Ingen skulle ens behöva lägga ner energi på att skriva om något så självklart som att folkmord är fel och att Gud, om "han" finns, inte har med dem att göra. Men om man kallar sig för bibeltroende kristen kan det tyvärr vara långt ifrån självklart om folkmord är rätt eller fel i sig. Olof Edsinger, ett EFS-barn som blivit ordförande för EFS ungdomsförbund Salt, var på EFS i Hortlax för några helger sedan. Hans ärende var just att försvara folkmord i Guds namn - inte i dag, men förr. Förr kunde det vara helt rätt av Gud att utrota ett helt folk: män, kvinnor, barn och till och med djur. Åtminstone några av mina vänner sympatiserar med idén om att Gud måste få utrota folkslag för att Gud är helig!
Varför i all världen skulle de vilja tro på detta? Jo, de vänder och vrider på begreppen och ökar på sin kognitiva dissonans av ett enda skäl: det står i Bibeln att Gud har sagt att han ville det för några tusen år sedan. "Och man MÅSTE ju tro på HELA Bibeln om man vill vara kristen." På den här grunden bygger man vidare med olika förklaringar, så som att judarna var i underläge och kämpade för sin överlevnad. Och låt vara att judarna inte var något mäktigt folk. Men det är fortfarande ingen skillnad på om en mus eller en elefant har ihjäl ett helt samhälle, eller hur? Och egentligen var de väl aldrig så svaga eftersom att skaparen av himmel och jord såg till att handla genom dem? Säkert är det också en del som "tänder" på tanken att Gud måste vara grym och skoningslös ibland, precis som vi någonstans långt inne tycker att det är tufft att stå på samma sida som en hänsynslös och mäktig kraft.
Jag har gråtit och tänkt att detta måste vara spiken i kistan. Jag har länge funderat på om jag verkligen kan vara kristen, med tanke på allt i Bibeln som jag har svårt för. I och med detta kom jag mycket närmare att offra allt, hela min upplevda relation till Jesus, den totala kärleken, alltihopa, därför att jag tänkte att det måste vara båg. Det kan inte finnas en Gud som måste ta till folkutrotningar i sin skapelse för att kunna älska och bevara sin skapelse! Om den guden finns, så får han straffa mig för tid och evighet, men jag kan inte förmå mig till att tro något sådant.
Men måste man så att säga slänga ut barnet med badvattnet och sluta tro på Jesus för att man inte tror på folkmord? Vem säger egentligen att man måste tro på hela Bibeln som kristen? Jesus? Jesus citerar det vi kallar för Gamla Testamentet flera gånger. Han verkade respektera skriften. Han sa också att lagen alltid skulle bestå (vilka delar han syftar på är förstås inte självklart då han förkunnade en lag som inte på alla punkter överensstämmer med den som står i Gamla Testamentet). Men han sa aldrig något om folkutrotningarna som hade ägt rum i hans Guds namn (om Fadern verkligen motsvarar GT:s gudsbild är väl dock inte helt självklart). Ska det betraktas som ett samtycke eller ett avståndstagande? Ett samtycke borde det ju räknas som, egentligen. Men han kan ha sagt något om det som inte evangelierna tog med också, förstås. Och kristna har ju ända sedan Paulus utvecklat en alldeles särskild metod för att sålla i det som Gud sa i Gamla Testamentet. Vissa saker tror vi på, andra inte. Och det som vi inte kan förstå, det låter vi bli att tänka på och det är ju fiffigt. Jag är förvirrad. Det finns inga säkra svar.
Allt handlar som bekant om tro och tro måste grunda sig i hjärtat - i viljan. Vad vill jag? Tja, inte vill jag tro på folkmord som en nödvändig lösning för Gud. Folkmord i Guds namn låter som ett solklart fall av bronsålderskrigsföring och primitiv gudsbild. Inte en allvetande Guds nödvändiga plan. Och samtidigt vill jag tro på Jesus. Jag har som kristen alltid sett Jesus som det ultimata exemplet på helighet, kärlek och rättfärdighet. Jag vägrar "få ihop det" genom att kalla folkmord för helighet. Det återstår bara en sak: att med gott samvete deklarera att jag inte delar Olof Edsingers bibelsyn. Bara för att det står "och Herren sa" eller att välsignelser eller förbannelser tillskrivs Gud i Bibeln, behöver inte det betyda att det är sant. Ingen kan väl på allvar tro att Gud skickade björnar för att döda några småungar som retade en profet? Just ja, Guds helighet, så var det ja... Nä, ursäkta, men någon måtta får det vara.
"Men nu gör du ju dig själv till Gud!" Eh, näe, jag funderar över min gudsbild vilket är en helt annan sak. Att säga så tjänar dock som ett sätt att skrämma bort folk från kritisk reflektion. Just ordet "kritisk" har haft (och har?) en negativ laddning i ett visst frikyrkligt sammanhang. Man skulle ju driva ut "kritikandar" ur folk... Nä, tacka vet jag en sund kritik.
Jag har ett förslag till Olof Edsinger och alla som delar hans syn på Guds folkmord: det som du inte vill tro att Gud någonsin skulle vilja göra mot dig och dina barn, det ska du inte tro att Gud vill göra mot din nästa och hennes barn. Fattar du? Värdesätt andras bebisar lika mycket som din egen!
Nu skickar jag det här även om jag inte vet om jag har sagt allt jag vill säga. Det här har fasen tagit hela dagen och nu ska Anders och jag ut i ett ärende.
* Jag använder uttrycken folkmord och folkutrotning som synonymer därför att jag anser givetvis båda vara lika moraliskt förkastliga.
Att befalla dödandet av små barn - ett uttryck för Guds helighet?
Praying for time
För er som har Spotify: George Michael – Praying For Time
Texten är nog inte menad att tas bokstavligt, utan mer som en profetisk dikt om hur det ser ut i världen och att vi borde göra något åt det innan det är för sent. Kan George Michael - bögen som knappast är något stort moraliskt föredöme - skriva en profetisk dikt? Ja, det tycker jag är självklart. Jag lyssnar hellre på honom än på Benny Hinn, mega-kristen-TV-profeten, alla dagar i veckan.
Men tycker någon att Carrie Underwoods version är BÄTTRE? Hon sjunger fantastiskt, men en del av charmen i hans låtar är just soundet. Likafullt tänker jag att det vore fantastiskt att göra en cover och spela den här i kyrkan.
My balls and my word
Jag trodde aldrig att jag skulle citera Tony Montana i positiva ordalag, men here goes: "all I have in this world is my balls and my word". Ironiskt nog har jag inga "balls", inte några egna i alla fall. Men som det står skrivet: mannens kropp till hör kvinnan och vice versa. Utan balls and word, alltså mod och integritet är en människa inte mycket mer än en mus, som Jonatan Lejonhjärta sa.
Jag skulle vilja vara ännu mer öppen med mina åsikter, mitt tvivel, jag vill vara ärlig. Men det känns svårt. Jag har varit kristen i 10 år och någonstans på vägen hände något. Jag vet inte när, men efter ett antal kyrkobesök, efter bibelskola, tjänstgöring i en utländsk kyrka, och vänskapsband med några av de mest högaktade ekumeniska kristna i sta'n så blev det inte längre så tillåtet att vara osäker på var jag står. Det känns som om för mycket står på spel. Som om jag byggt upp mitt liv kring att tro och tycka på ett visst sätt. Annars förlorar jag min identitet och min livsbana.
Men jag är jag. Döda mig den dagen när jag blir en kristen hycklare. Om jag blir en sådan som inte vill säga sanningen om mig själv, för att upprätthålla en bedrägligt välpolerad yta. Allt är inte väl. All is not well. Döda mig den dagen. Eller förresten, försök prata med mig först så får vi väl se hur trög jag är.
Men jag vill inte göra någon annan illa. Tron fungerar som en trygghet i tillvaron, trots att den också har sin börda. Som en fast punkt. "Om än allting annat sviker, så sviker inte Jesus", typ. Den tryggheten vill inte jag rubba för någon, för det vore som att slita nallen ur ett gråtande barns små händer. Jag skulle aldrig kunna med det. Men tillkännager i alla fall att jag tvivlar. Jag gör det av två anledningar. Den ena är att de som tvivlar måste få veta att de inte är ensamma, för det är en hjälp att dela varandras bördor. Den andra är att jag aldrig har varit särskilt förtjust i att låtsas. Jag tror på ärlighet.
Jag har Salem Al Fakirs låt på hjärnan också, passande nog!
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
Underbar dejt, ljuv thaimat
Jag sitter i soffan, milt sprängmätt av kvällens brakmiddag på Thai Garden, av vilken digra rester fick följa med hem i en låda. Jag beställde nämligen i min iver två huvudrätter och ett fylligt och fruktigt glas vin. Min älskade make betalade notan, men jag ska minsann ge tillbaka lite till honom. Min mat kostade ju en hel del. Fastän den var vegetarisk. Tofu är så himla gott, när den är sådär seg och tuggvänlig. Inte de geléaktiga vita bitarna, utan de snaskigt bruna som liknar något slags kött... Vet ni vad jag menar? Jag borde köpa hem. Hur gör man för att tillaga sådant?
Se, så lätt det var att skriva ett blogginlägg! More to come soon! :)
