Jag är så fruktansvärt arg när jag känner mig tvingad att ta upp det här, men jag har ansträngt mig för att delvis skriva utifrån förståelsen av andras perspektiv. Jag kan med en gång säga att jag med hela min varelse protesterar mot konceptet att Gud skulle utrota ett helt folk. Jag måste följa det förstånd och den empati som jag har fått som människa och jag lever som människa.

Är det rätt eller fel med folkmord* i Guds namn? De flesta som läser det här tycker inte ens att det är något att orda om. Ingen skulle ens behöva lägga ner energi på att skriva om något så självklart som att folkmord är fel och att Gud, om "han" finns, inte har med dem att göra. Men om man kallar sig för bibeltroende kristen kan det tyvärr vara långt ifrån självklart om folkmord är rätt eller fel i sig. Olof Edsinger, ett EFS-barn som blivit ordförande för EFS ungdomsförbund Salt, var på EFS i Hortlax för några helger sedan. Hans ärende var just att försvara folkmord i Guds namn - inte i dag, men förr. Förr kunde det vara helt rätt av Gud att utrota ett helt folk: män, kvinnor, barn och till och med djur. Åtminstone några av mina vänner sympatiserar med idén om att Gud måste få utrota folkslag för att Gud är helig!

Varför i all världen skulle de vilja tro på detta? Jo, de vänder och vrider på begreppen och ökar på sin kognitiva dissonans av ett enda skäl: det står i Bibeln att Gud har sagt att han ville det för några tusen år sedan. "Och man MÅSTE ju tro på HELA Bibeln om man vill vara kristen." På den här grunden bygger man vidare med olika förklaringar, så som att judarna var i underläge och kämpade för sin överlevnad. Och låt vara att judarna inte var något mäktigt folk. Men det är fortfarande ingen skillnad på om en mus eller en elefant har ihjäl ett helt samhälle, eller hur? Och egentligen var de väl aldrig så svaga eftersom att skaparen av himmel och jord såg till att handla genom dem? Säkert är det också en del som "tänder" på tanken att Gud måste vara grym och skoningslös ibland, precis som vi någonstans långt inne tycker att det är tufft att stå på samma sida som en hänsynslös och mäktig kraft.

Jag har gråtit och tänkt att detta måste vara spiken i kistan. Jag har länge funderat på om jag verkligen kan vara kristen, med tanke på allt i Bibeln som jag har svårt för. I och med detta kom jag mycket närmare att offra allt, hela min upplevda relation till Jesus, den totala kärleken, alltihopa, därför att jag tänkte att det måste vara båg. Det kan inte finnas en Gud som måste ta till folkutrotningar i sin skapelse för att kunna älska och bevara sin skapelse! Om den guden finns, så får han straffa mig för tid och evighet, men jag kan inte förmå mig till att tro något sådant.

Men måste man så att säga slänga ut barnet med badvattnet och sluta tro på Jesus för att man inte tror på folkmord? Vem säger egentligen att man måste tro på hela Bibeln som kristen? Jesus? Jesus citerar det vi kallar för Gamla Testamentet flera gånger. Han verkade respektera skriften. Han sa också att lagen alltid skulle bestå (vilka delar han syftar på är förstås inte självklart då han förkunnade en lag som inte på alla punkter överensstämmer med den som står i Gamla Testamentet). Men han sa aldrig något om folkutrotningarna som hade ägt rum i hans Guds namn (om Fadern verkligen motsvarar GT:s gudsbild är väl dock inte helt självklart). Ska det betraktas som ett samtycke eller ett avståndstagande? Ett samtycke borde det ju räknas som, egentligen. Men han kan ha sagt något om det som inte evangelierna tog med också, förstås. Och kristna har ju ända sedan Paulus utvecklat en alldeles särskild metod för att sålla i det som Gud sa i Gamla Testamentet. Vissa saker tror vi på, andra inte. Och det som vi inte kan förstå, det låter vi bli att tänka på och det är ju fiffigt. Jag är förvirrad. Det finns inga säkra svar.

Allt handlar som bekant om tro och tro måste grunda sig i hjärtat - i viljan. Vad vill jag? Tja, inte vill jag tro på folkmord som en nödvändig lösning för Gud. Folkmord i Guds namn låter som ett solklart fall av bronsålderskrigsföring och primitiv gudsbild. Inte en allvetande Guds nödvändiga plan. Och samtidigt vill jag tro på Jesus. Jag har som kristen alltid sett Jesus som det ultimata exemplet på helighet, kärlek och rättfärdighet. Jag vägrar "få ihop det" genom att kalla folkmord för helighet. Det återstår bara en sak: att med gott samvete deklarera att jag inte delar Olof Edsingers bibelsyn. Bara för att det står "och Herren sa" eller att välsignelser eller förbannelser tillskrivs Gud i Bibeln, behöver inte det betyda att det är sant. Ingen kan väl på allvar tro att Gud skickade björnar för att döda några småungar som retade en profet? Just ja, Guds helighet, så var det ja... Nä, ursäkta, men någon måtta får det vara.

"Men nu gör du ju dig själv till Gud!" Eh, näe, jag funderar över min gudsbild vilket är en helt annan sak. Att säga så tjänar dock som ett sätt att skrämma bort folk från kritisk reflektion. Just ordet "kritisk" har haft (och har?) en negativ laddning i ett visst frikyrkligt sammanhang. Man skulle ju driva ut "kritikandar" ur folk... Nä, tacka vet jag en sund kritik.

Jag har ett förslag till Olof Edsinger och alla som delar hans syn på Guds folkmord: det som du inte vill tro att Gud någonsin skulle vilja göra mot dig och dina barn, det ska du inte tro att Gud vill göra mot din nästa och hennes barn. Fattar du? Värdesätt andras bebisar lika mycket som din egen!

Nu skickar jag det här även om jag inte vet om jag har sagt allt jag vill säga. Det här har fasen tagit hela dagen och nu ska Anders och jag ut i ett ärende.

* Jag använder uttrycken folkmord och folkutrotning som synonymer därför att jag anser givetvis båda vara lika moraliskt förkastliga.

Att befalla dödandet av små barn - ett uttryck för Guds helighet?