Prata med någon
I förra inlägget skrev jag om att skriva till Gud. Det är ju jättebra på sitt sätt. Men det finns en till väldigt användbar taktik om man vill få hjälp med sina många och ibland väldigt förvirrande tankar. Det är ett råd som är så vanligt förekommande att det nästan blivit en klyscha: prata med någon – det brukar hjälpa.
Det gjorde jag i dag. Personen ifråga är inte en närstående eller en i familjen och en viss sådan distans tror jag är bra ibland. Jag har hört att det är bra att prata om tankar som man bär på och som kan göra en vilsen. Jag förstår inte riktigt hur, men på något sätt kändes det bättre sedan. Ingen lösning erbjöds i samtalet. Det behövs så ofta bara ett rum att få spilla ut det man bär på och någon som delar det rummet. Det utspillda finns ju ändå kvar inom en, men på ett annat sätt. Det har liksom förändrats och hamnat i en ny och kanske mer strukturerad ordning.
Vi kan inte klara av mycket själva. Vi behöver alltid varandra därför att vi är sådana; vi är skapta sådana. Jag känner mig som en äkta människa. Tänk att vi alla kan bidra till en lite bättre värld bara genom att kanske visa vår osäkerhet för någon och på så sätt bekräfta det vi alla visste: vi är inte ensamma. Någon har sagt att en delad glädje ger mycket gemenskap, med delade svårigheter och en delad kamp gör att vi människor blir ännu tajtare. Jag tror att det stämmer.
Det gjorde jag i dag. Personen ifråga är inte en närstående eller en i familjen och en viss sådan distans tror jag är bra ibland. Jag har hört att det är bra att prata om tankar som man bär på och som kan göra en vilsen. Jag förstår inte riktigt hur, men på något sätt kändes det bättre sedan. Ingen lösning erbjöds i samtalet. Det behövs så ofta bara ett rum att få spilla ut det man bär på och någon som delar det rummet. Det utspillda finns ju ändå kvar inom en, men på ett annat sätt. Det har liksom förändrats och hamnat i en ny och kanske mer strukturerad ordning.
Vi kan inte klara av mycket själva. Vi behöver alltid varandra därför att vi är sådana; vi är skapta sådana. Jag känner mig som en äkta människa. Tänk att vi alla kan bidra till en lite bättre värld bara genom att kanske visa vår osäkerhet för någon och på så sätt bekräfta det vi alla visste: vi är inte ensamma. Någon har sagt att en delad glädje ger mycket gemenskap, med delade svårigheter och en delad kamp gör att vi människor blir ännu tajtare. Jag tror att det stämmer.
Jag är inte min blogg
Det vete katten vad ni får för intryck av min blogg. Säkert säger den en del om mig, men verkligen inte allt. Den går att misstolka. Det är bara ord och bilder. Jag finns inte närvarande i min blogg. Den är dock något som jag har skapat, med ett syfte. Mitt liv och jag själv är så mycket mer än jag visar här.
Jag vet det så väl och ändå faller jag dit på det. Jag har gått tillbaka och läst min gamla dagbok på Lunarstorm ibland, och sett mitt krypin. Jag har läst min gamla resedagbok och tänkt att shit, vad lycklig jag var då. Och visst var jag lycklig på många sätt i London, men inte var det bara en dans på rosor alltid. Kriserna har en tendens att inte synas på nätet. Ja, förutom om man har som syfte att skapa en slags blogg med krishjälp för andra eller bara föra dagbok över sitt självdestruktiva beteende eller anorexia. Men det sker ju oftast anonymt.
I vår generation har det blivit självklart för de flesta att röra sig på internet och kolla in vad andra gör. Jag började chatta på IRC för snart 13 år sedan, men det här att skapa sig en identitet på nätet blev aktuellt i och med Lunarstorm för min del. För ungefär tio år sedan var halva min bekantskapskrets samlad som en drös med dagböcker och krypin i Bjarnes bristfälliga omvårdnad. Nu aktiverar vi oss med bloggar och Facebook-alias. Tekniken går framåt. Vi lägger upp bilder och berättar om saker som händer. Men vi är selektiva och medvetna om hur det vi visar upp uppfattas av andra.
Våra verk på internet är inte vi. Vi har skapat saker på internet, men våra skapelser är inte vi. Visst kan jag gå till olika bloggar och se att folk är olika på en massa sätt. Men det finns nyanser i deras liv som jag aldrig kan veta om de verkligen kommer fram. Vi är olika mycket öppna och ärliga med hur det egentligen står till med oss.
Internet har blivit en stor plattform för en hel social värld där det är möjligt att skapa en identitet på ett annat sätt än i verkliga livet. Bra att påminna sig om att bilderna och intrycken vi får av personer på internet kanske inte alltid säger sanningen.
Jag vet det så väl och ändå faller jag dit på det. Jag har gått tillbaka och läst min gamla dagbok på Lunarstorm ibland, och sett mitt krypin. Jag har läst min gamla resedagbok och tänkt att shit, vad lycklig jag var då. Och visst var jag lycklig på många sätt i London, men inte var det bara en dans på rosor alltid. Kriserna har en tendens att inte synas på nätet. Ja, förutom om man har som syfte att skapa en slags blogg med krishjälp för andra eller bara föra dagbok över sitt självdestruktiva beteende eller anorexia. Men det sker ju oftast anonymt.
I vår generation har det blivit självklart för de flesta att röra sig på internet och kolla in vad andra gör. Jag började chatta på IRC för snart 13 år sedan, men det här att skapa sig en identitet på nätet blev aktuellt i och med Lunarstorm för min del. För ungefär tio år sedan var halva min bekantskapskrets samlad som en drös med dagböcker och krypin i Bjarnes bristfälliga omvårdnad. Nu aktiverar vi oss med bloggar och Facebook-alias. Tekniken går framåt. Vi lägger upp bilder och berättar om saker som händer. Men vi är selektiva och medvetna om hur det vi visar upp uppfattas av andra.
Våra verk på internet är inte vi. Vi har skapat saker på internet, men våra skapelser är inte vi. Visst kan jag gå till olika bloggar och se att folk är olika på en massa sätt. Men det finns nyanser i deras liv som jag aldrig kan veta om de verkligen kommer fram. Vi är olika mycket öppna och ärliga med hur det egentligen står till med oss.
Internet har blivit en stor plattform för en hel social värld där det är möjligt att skapa en identitet på ett annat sätt än i verkliga livet. Bra att påminna sig om att bilderna och intrycken vi får av personer på internet kanske inte alltid säger sanningen.
Jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker.
Det är väldigt störande att bry sig för mycket om vad andra tycker. Jag vet att jag är säkert bara en av tusen, eller kanske tiotusen, i den här sta'n som har känt på det. Det är ju skrämmande. Visst blir man alltid påverkad av vad folk tycker, men det kan gå till överdrift. Om nå'n inte tycker om mig så kan jag bli grymt osäker och börjar fundera på vad jag gjort för fel. Fast grejen är att ingen säger nå't rakt ut. Ofta är det väl jag själv som tror det. Och även om nå'n skulle tycka dåligt om mig så behöver jag inte ha gjort nå't fel för det.
Jag tror att det oftast handlar om ett mönster som har fastnat i ens psyke. Man tänker i gamla hjulspår. De där hjulspåren kanske man har med sig från ett race från förr. Men det där racet har slutat för länge sen. Vem det än var som fick en att känna sig värdelös, så är de inte kvar. De är inte här. Och varje gång man möter en svårighet är det en möjlighet att träna sig i att tänka rätt. Det är i alla fall vad jag kan tänka ibland. Tänka framåt, typ.
Oftast är jag nog bättre på att säga det till mina kompisar än tänka det själv. Men skam den som ger sig.
Jag tror att det oftast handlar om ett mönster som har fastnat i ens psyke. Man tänker i gamla hjulspår. De där hjulspåren kanske man har med sig från ett race från förr. Men det där racet har slutat för länge sen. Vem det än var som fick en att känna sig värdelös, så är de inte kvar. De är inte här. Och varje gång man möter en svårighet är det en möjlighet att träna sig i att tänka rätt. Det är i alla fall vad jag kan tänka ibland. Tänka framåt, typ.
Oftast är jag nog bättre på att säga det till mina kompisar än tänka det själv. Men skam den som ger sig.
Ödmjukhet och kommentarcensur
Jag har raderat kommentarer från min egen blogg vid två tillfällen. Båda gångerna var det mer på spel, än att jag vände dövörat till för andra sätt att tänka. När det är ett ämne som jag funderar på, går jag in och läser om det från alla möjliga olika håll och analyserar deras argumentation. Och när det handlar om stora existensiella frågor överskrider jag ibland smärtgränsen. Det blir nästan för jobbigt att dra upp ankaret och känna att det stormar runt omkring. Det går att tvivla på det mesta om jag verkligen tänker nog mycket. Och det finns gränser för vad jag, och för den delen vi människor, orkar med. Men visst kan jag också ha svårt för att se saker ur andra perspektiv. Säkert har jag varit svår att ha att göra med ibland. Ledsen.
Men det är så viktigt att lyssna och inte bara köra på en linje (undantaget när folk vill ta självmord för att de tycker att allt är hopplöst - då kan de gärna få tro vad de vill bara det håller dem flytande tills vidare). Men annars. Annars är det viktigt att vara öppen för konstruktiv kritik. Tyvärr har vår historia visat att folk alltför enkelt bygger sin tro på stark retorik och karismatiskt ledarskap. De som uttrycker en förkärlek för det löper risk att diskvalificera sig från en seriös diskussion, i alla fall i min bok. Jag tror att Gud skapade oss med hjärnor för att använda vårt kritiska tänkande. Det är viktigt att vi är på vår vakt, för att det vi tycker kanske inte är så självklart. Och jag är bara så less på attityden "du är ju dum om du tror det här" eller:
"- GUD tycker SI och inte SÅ om *insert valfri aktuell samhällsfråga*".
"- Hur har du kommit fram till den tolkingen?"
"- DET ÄR INGEN TOLKNING! JAG TOLKAR INTE! DET STÅR JU I BIBELN; LÄS BARA SOM DET STÅR!"
"- Jasså du tycker så. Jag ser inte att det står i Bibeln."
"- JAG TYCKER INGENTING! DET ÄR GUD SOM TYCKER DET! OCH DU SER INTE DET FÖR ATT DU ÄR EN BLIND OCH SYNDIG MÄNNISKA!"
Visst är det frestande för oss bristfälliga människor att försöka göra oss hörda på det sättet. Det är som att skaffa sig en slags megafon som man hoppas ska förstärka ens egen röst. En megafon som kanske bara, vågar jag säga det, lite naiva människor gillar. För dem som tänker lite längre är det ingen megafon, utan snarare ett distortionsfilter. Det är min åsikt i alla fall... Jag skriver inte det här för att såra någon. Vad jag hoppas är att speciellt kristna ska skärpa sig. Vi tolkar Bibeln allihopa. Det ska vi komma ihåg av respekt för Bibeln. Den måste få vara vad den är; den är inte min tolkning av den. Jag är inte perfekt och jag kan tolka den bättre på vissa ställen och sämre på andra. Må bästa tolkning eftersträvas. Mer ödmjukhet, för oss alla, inklusive mig själv. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
EDIT: Jag klagade på att mina kommentarer verkade ha blivit publicerade och borttagna på withallyourmind, men det var nog bara ett tekniskt förfarande att de såg ut att ha blivit publicerade innan de faktiskt var det. Så kredit till dem, mina kommentarer finns där. Detta var från början det som triggade mig till att skriva det här inlägget, men nu fick det handla om en massa annat :)
Nu plugga. Hemtentan börjar i dag kl 15 och ska vara inlämnad imorgon senast kl 23:59! :D
Men det är så viktigt att lyssna och inte bara köra på en linje (undantaget när folk vill ta självmord för att de tycker att allt är hopplöst - då kan de gärna få tro vad de vill bara det håller dem flytande tills vidare). Men annars. Annars är det viktigt att vara öppen för konstruktiv kritik. Tyvärr har vår historia visat att folk alltför enkelt bygger sin tro på stark retorik och karismatiskt ledarskap. De som uttrycker en förkärlek för det löper risk att diskvalificera sig från en seriös diskussion, i alla fall i min bok. Jag tror att Gud skapade oss med hjärnor för att använda vårt kritiska tänkande. Det är viktigt att vi är på vår vakt, för att det vi tycker kanske inte är så självklart. Och jag är bara så less på attityden "du är ju dum om du tror det här" eller:
"- GUD tycker SI och inte SÅ om *insert valfri aktuell samhällsfråga*".
"- Hur har du kommit fram till den tolkingen?"
"- DET ÄR INGEN TOLKNING! JAG TOLKAR INTE! DET STÅR JU I BIBELN; LÄS BARA SOM DET STÅR!"
"- Jasså du tycker så. Jag ser inte att det står i Bibeln."
"- JAG TYCKER INGENTING! DET ÄR GUD SOM TYCKER DET! OCH DU SER INTE DET FÖR ATT DU ÄR EN BLIND OCH SYNDIG MÄNNISKA!"
Visst är det frestande för oss bristfälliga människor att försöka göra oss hörda på det sättet. Det är som att skaffa sig en slags megafon som man hoppas ska förstärka ens egen röst. En megafon som kanske bara, vågar jag säga det, lite naiva människor gillar. För dem som tänker lite längre är det ingen megafon, utan snarare ett distortionsfilter. Det är min åsikt i alla fall... Jag skriver inte det här för att såra någon. Vad jag hoppas är att speciellt kristna ska skärpa sig. Vi tolkar Bibeln allihopa. Det ska vi komma ihåg av respekt för Bibeln. Den måste få vara vad den är; den är inte min tolkning av den. Jag är inte perfekt och jag kan tolka den bättre på vissa ställen och sämre på andra. Må bästa tolkning eftersträvas. Mer ödmjukhet, för oss alla, inklusive mig själv. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
EDIT: Jag klagade på att mina kommentarer verkade ha blivit publicerade och borttagna på withallyourmind, men det var nog bara ett tekniskt förfarande att de såg ut att ha blivit publicerade innan de faktiskt var det. Så kredit till dem, mina kommentarer finns där. Detta var från början det som triggade mig till att skriva det här inlägget, men nu fick det handla om en massa annat :)
Nu plugga. Hemtentan börjar i dag kl 15 och ska vara inlämnad imorgon senast kl 23:59! :D
Britney är inget skämt, och lite om stirrande
Britney Spears har blivit något av ett skämt för många. Hon har gjort misstag men rampljuset har förstärkt dem till max. Det finns många människor där ute som gjort likartade misstag men som inte blir föraktade av hela världen för det. Väger berömmelsen upp det? Jag såg en dokumentär om henne i går kväll som gav en bild av vem människan är. Hon är nog en ganska spontan, frihetsälskande, estetisk, dramatisk, duktig tjej som tagit sig långt på det hon gör. Att hon sedan har fallit för fel personer och gjort klavertramp är det ingen tvekan om, även om jag inte har tillräcklig koll för att formulera dem här.
En sak som hon avskydde var hennes kontrollerade liv och det faktum att hon inte kan gå någonstans utan att få folk efter sig. Jag kan sympatisera med henne. Jag tål knappt när äldre och ohyfsade eller tanklösa människor bara stirrar på mig som fågelholkar när jag är ute på stan. Jag vet inte varför de gör det. Ibland ignorerar jag dem men ibland lyfter jag på blicken och stirrar tillbaka, varpå de fäster blicken någon annanstans efter ca två sekunder.
När jag befann mig i en offentlig lokal i veckan var det en man som oförskämt stirrade på mig när jag kom in och satte mig. Jag ville bara slippa vetskapen om att någon iakttar mig så jag tittade tillbaka och sa "hej". Han svarade hej och fortsatte stirra. Då insåg jag att han inte var som andra, och i ögonblicket han höje sin röst till någon annan förstod jag att han var utvecklingsstörd. Ibland funkar det alltså inte att titta tillbaka och bemöta dem.
Varför stirrar de? Är det för att de tycker att jag är snygg, eller för att jag verkar vara ett märkligt original? Eller stirrar folk lika mycket på alla? Förmodligen. En del av oss kanske inte har något emot alla nyfikna och undersökande blickar där de går. Men jag tycker att det hör till takt och ton att inte stirra på folk. Jag försöker själv undvika det och varje gång jag går förbi en likasinnad blir jag smått förnöjd och över piteborna igen. Jag stirrar högst tre sekunder och sedan vänder jag bort blicken. Tre sekunder tar jag, inte mer. Jag har inte rätt till mer. Det är som en snabbt stigande mätare som varnar för att när den nått över tre sekunder är det inte en alldaglig uppmärksamhet längre. Det finns en viss gräns för vad som är privat, och när man stirrar på någon i över tre sekunder är det som att man passerar den gränsen.
Fast inte om den som blir stirrad på tjänar pengar på det. Varför folk stirrar på Brittan är det ingen tvekan om. Och hon verkar njuta av det just nu, för karriärens skull. Men det ska inte vara kul att bli förföljd av Paparazzis dagarna i ända. Om jag vore som hon skulle jag anlita en att ta alla mina bilder och sedan vara en mardröm för alla andra. Som Spindelmannen alltså.
Hoppas bara att folk inser att hon är en människa. Hon är inget skämt. Låt henne sota för sina misstag och börja om på ny kula. Jag skulle kunna säga något om hennes ständiga anspelningar på sex, men det är så förutsägbart att jag inte ens ids nämna det. Jag hoppas det går bra för henne på riktigt, även om jag ska tillägga att jag aldrig har varit särskilt förtjust i hennes låtar. Om det är något som är ett skämt är det hennes nya "Womanizer". Vilken smörja.
En sak som hon avskydde var hennes kontrollerade liv och det faktum att hon inte kan gå någonstans utan att få folk efter sig. Jag kan sympatisera med henne. Jag tål knappt när äldre och ohyfsade eller tanklösa människor bara stirrar på mig som fågelholkar när jag är ute på stan. Jag vet inte varför de gör det. Ibland ignorerar jag dem men ibland lyfter jag på blicken och stirrar tillbaka, varpå de fäster blicken någon annanstans efter ca två sekunder.
När jag befann mig i en offentlig lokal i veckan var det en man som oförskämt stirrade på mig när jag kom in och satte mig. Jag ville bara slippa vetskapen om att någon iakttar mig så jag tittade tillbaka och sa "hej". Han svarade hej och fortsatte stirra. Då insåg jag att han inte var som andra, och i ögonblicket han höje sin röst till någon annan förstod jag att han var utvecklingsstörd. Ibland funkar det alltså inte att titta tillbaka och bemöta dem.
Varför stirrar de? Är det för att de tycker att jag är snygg, eller för att jag verkar vara ett märkligt original? Eller stirrar folk lika mycket på alla? Förmodligen. En del av oss kanske inte har något emot alla nyfikna och undersökande blickar där de går. Men jag tycker att det hör till takt och ton att inte stirra på folk. Jag försöker själv undvika det och varje gång jag går förbi en likasinnad blir jag smått förnöjd och över piteborna igen. Jag stirrar högst tre sekunder och sedan vänder jag bort blicken. Tre sekunder tar jag, inte mer. Jag har inte rätt till mer. Det är som en snabbt stigande mätare som varnar för att när den nått över tre sekunder är det inte en alldaglig uppmärksamhet längre. Det finns en viss gräns för vad som är privat, och när man stirrar på någon i över tre sekunder är det som att man passerar den gränsen.
Fast inte om den som blir stirrad på tjänar pengar på det. Varför folk stirrar på Brittan är det ingen tvekan om. Och hon verkar njuta av det just nu, för karriärens skull. Men det ska inte vara kul att bli förföljd av Paparazzis dagarna i ända. Om jag vore som hon skulle jag anlita en att ta alla mina bilder och sedan vara en mardröm för alla andra. Som Spindelmannen alltså.
Hoppas bara att folk inser att hon är en människa. Hon är inget skämt. Låt henne sota för sina misstag och börja om på ny kula. Jag skulle kunna säga något om hennes ständiga anspelningar på sex, men det är så förutsägbart att jag inte ens ids nämna det. Jag hoppas det går bra för henne på riktigt, även om jag ska tillägga att jag aldrig har varit särskilt förtjust i hennes låtar. Om det är något som är ett skämt är det hennes nya "Womanizer". Vilken smörja.
Snällhet rulez
I går var jag på gudstjänst på EFS i sta'n kl 11. Det är jag ändå ganska ofta på söndagarna, även om jag ibland gör annat. Den här gången var det så lätt; både jag och Anders spratt upp ur sängarna kl 10 utan minsta snoozande. Jag kände mig också socialt energisk för att le mot folk och mingla. Ett härligt sätt att börja dagen på förresten: att bejaka sitt inre och sin tro och att träffa en massa människor. Att man sedan får sjunga psalmer från 1800-talet med operaröst i högan sky gör inte saken sämre, direkt. Men då har jag ju kapacitet. Nåväl, det finns mer att önska vad gäller hur gudstjänsten ser ut och låter, men ge er till tåls... Jag har idéer som jag hoppas ska vinna gehör bland de andra i styrelsen!
På fikat efteråt hade vi en lång pratstund ända tills det började skymma rejält ute, kring två alltså. Jag pratade bland andra med Anders, Hanna och Jonas, en medelålders kvinna vid namn Birgit och (Laudamus-)Peter och Ellinor. Vi pratade bland annat om snällhet. Ofta anses snäll och mesig vara i det närmaste synonymer. Det borde inte vara så. Man kan vara snäll och tuff på samma gång. Tuff kärlek vågar stå upp för det rätta. Snällhet innebär inte heller att låta sig utnyttjas. Man behöver vara snäll mot sig själv också och sätta upp gränser. Jag tänker att man ska vara kompis med sig själv. Den där gnällspiken inuti som har så lätt för att oroa och kritisera, ska man ersätta med en god vän som förstår och uppmuntrar. En god vän accepterar inte vad som helst, såklart, men är bra mycket go'are än en gnällspik. Jag gillar att personifiera fenomen på det här viset, det gör det mer handfast.
En anledning till att jag blev så förtjust och kär i Anders var just att han var så snäll mot mig. Så fin och go och snäll, men samtidigt märkte jag att han inte var gränslös utan visste vad han gillade och inte gillade. Jag har alltför ofta hört att snällhet hos en kille inte går hem hos en tjej. Tänk om snälla killar bara kunde förstå att de inte behöver dölja sin snällhet för att vara mer attraktiva. Det är så himla fint med en kille som är snäll. Det innebär inte att man automatiskt är mesig. Man kan vara snäll, manlig, lugn och fin och bli en riktig tjejmagnet.
Att vara snäll tror jag också handlar om en förlåtande attityd gentemot andra. Givetvis inte en sådan attityd som inte sätter gränser. Men en attityd som inte dömer bort människor så fort. Men det ska jag fundera mer på...
Hoppas ni har en bra början på veckan! Det har jag! Anders började med att göra gröt och duka upp frukost till mig... Åh, vad jag är lycklig som har lagt vantarna på honom! ;-)
På fikat efteråt hade vi en lång pratstund ända tills det började skymma rejält ute, kring två alltså. Jag pratade bland andra med Anders, Hanna och Jonas, en medelålders kvinna vid namn Birgit och (Laudamus-)Peter och Ellinor. Vi pratade bland annat om snällhet. Ofta anses snäll och mesig vara i det närmaste synonymer. Det borde inte vara så. Man kan vara snäll och tuff på samma gång. Tuff kärlek vågar stå upp för det rätta. Snällhet innebär inte heller att låta sig utnyttjas. Man behöver vara snäll mot sig själv också och sätta upp gränser. Jag tänker att man ska vara kompis med sig själv. Den där gnällspiken inuti som har så lätt för att oroa och kritisera, ska man ersätta med en god vän som förstår och uppmuntrar. En god vän accepterar inte vad som helst, såklart, men är bra mycket go'are än en gnällspik. Jag gillar att personifiera fenomen på det här viset, det gör det mer handfast.
En anledning till att jag blev så förtjust och kär i Anders var just att han var så snäll mot mig. Så fin och go och snäll, men samtidigt märkte jag att han inte var gränslös utan visste vad han gillade och inte gillade. Jag har alltför ofta hört att snällhet hos en kille inte går hem hos en tjej. Tänk om snälla killar bara kunde förstå att de inte behöver dölja sin snällhet för att vara mer attraktiva. Det är så himla fint med en kille som är snäll. Det innebär inte att man automatiskt är mesig. Man kan vara snäll, manlig, lugn och fin och bli en riktig tjejmagnet.
Att vara snäll tror jag också handlar om en förlåtande attityd gentemot andra. Givetvis inte en sådan attityd som inte sätter gränser. Men en attityd som inte dömer bort människor så fort. Men det ska jag fundera mer på...
Hoppas ni har en bra början på veckan! Det har jag! Anders började med att göra gröt och duka upp frukost till mig... Åh, vad jag är lycklig som har lagt vantarna på honom! ;-)
Varför så svårt att göra det jag vill?
Jag undrar ibland om jag har en ovanligt dålig självdisciplin.
Jag har inte läst en sida i dag. Vaknade sent, slog på datorn direkt och började skrida till verket med mina teckningar. Suck. Samtidigt visste jag att jag skulle äta frukost, duscha och börja plugga istället. När Anders kom hem hoppade jag i duschen och åt i soffan framför TV:n. Sedan slog jag på TV-spelet under en klagan om att jag borde plugga. Anders hoppade ner bredvid mig på soffan, entusiastisk att få spela lite Bond (Nightfire) med mig och försäkrade mig om att kvällen var ung eller nå't sån't.
Tiden gick, jag gjorde två ostburgare och ligger nu i min soffa och försöker smälta maten medan hjärtat jobbar febrilt. Det var två ostburgare. 120 gram styck och bröd. Inte illa, va? Hur mycket brukar ni andra äta? (Och då är det mest intressant att jämföra med andra tjejer.)
Nåja, det var ett sidospår. Grejen är den att det är fruktansvärt svårt ibland att göra det jag vill. Oavsett om jag mår bra, dåligt eller mittemellan är det ändå svårt att få "tummen ur" som det så vackert heter. Så då vet ni, alla som beundrar mig som pluggar på distans. Jag har inte någon bra självdisciplin. Men jag vill tro att det är förenat med ett sunt liv. Det kan inte vara sunt att alltid göra det man borde. Allvarligt talat så skräms jag av sådana personer. De är så långt ifrån mig som man kan komma. Och jag är den form av mänsklighet som jag känner bäst.
Jag har inte läst en sida i dag. Vaknade sent, slog på datorn direkt och började skrida till verket med mina teckningar. Suck. Samtidigt visste jag att jag skulle äta frukost, duscha och börja plugga istället. När Anders kom hem hoppade jag i duschen och åt i soffan framför TV:n. Sedan slog jag på TV-spelet under en klagan om att jag borde plugga. Anders hoppade ner bredvid mig på soffan, entusiastisk att få spela lite Bond (Nightfire) med mig och försäkrade mig om att kvällen var ung eller nå't sån't.
Tiden gick, jag gjorde två ostburgare och ligger nu i min soffa och försöker smälta maten medan hjärtat jobbar febrilt. Det var två ostburgare. 120 gram styck och bröd. Inte illa, va? Hur mycket brukar ni andra äta? (Och då är det mest intressant att jämföra med andra tjejer.)
Nåja, det var ett sidospår. Grejen är den att det är fruktansvärt svårt ibland att göra det jag vill. Oavsett om jag mår bra, dåligt eller mittemellan är det ändå svårt att få "tummen ur" som det så vackert heter. Så då vet ni, alla som beundrar mig som pluggar på distans. Jag har inte någon bra självdisciplin. Men jag vill tro att det är förenat med ett sunt liv. Det kan inte vara sunt att alltid göra det man borde. Allvarligt talat så skräms jag av sådana personer. De är så långt ifrån mig som man kan komma. Och jag är den form av mänsklighet som jag känner bäst.
Jante Fjante Snöboll
... om någon känner igen uttrycket "Bamse Tramse Snöboll", som rubriken inspirerades av, ska jag avguda den människan en kort sekund :-) Jag tror att den repliken ingick i en episod av Bamse från 1980.
Nog är det väl ändå märkvärdigt med den här Jante? Visst, man behöver ju inte vara en mallgroda om man fortfarande vill vara en bra kompis men det är ju helt fel att vara rädd att bli illa omtyckt om man sticker ut. Värst var det när jag gick på Hortlax högstadium. Jag kunde skämmas för att jag hade skrivit MVG på ett engelskaprov, så jag ville inte visa någon. Nog kunde jag ha varit glad för det men Jante sa åt mig att vara försiktig så att inte någon skulle bli avundsjuk. Helt galet.
Det känns som om vi vill försäkra varandra om hur dåliga vi är så att de inte ska tro att vi är bättre än dem. För en av de värsta sakerna som finns är ju att sticka ut. Det är skrämmande. Jante växer där det finns osäkra människor. Jantes näringsintag kommer från vår dåliga självkänsla. Han smackar förnöjt var gång en måltid av rädsla dukas upp. Och han jäser förnöjt, det äcklet. Jädra Jante, jag riktigt känner hur han påverkat mig både genom att jag upplevt hur andra varit mot mig och hur jag varit mot andra.
Om vi går ännu längre tillbaka i orsakskedjan kommer vi till det yttersta onda: avsaknaden av kärlek. Vi behöver kärlek och därför behöver vi älska varandra tills Fjantejante inte vet vart han ska ta vägen och till slut tynar bort likt en snöboll i april.
Så älska er själva och vet att ingen är mer värd än du. Då blir det lättare att även älska andra för du känner dig trygg i att de står på samma nivå. De försöker inte trycka ner dig genom att vara duktiga eller bra på något sätt. De är inte bättre än du. Du kan sänka garden och lyssna på dem. Du kan inta din naturliga plats bland dem. Du är en av alla, varken mindre eller mer.
Nog är det väl ändå märkvärdigt med den här Jante? Visst, man behöver ju inte vara en mallgroda om man fortfarande vill vara en bra kompis men det är ju helt fel att vara rädd att bli illa omtyckt om man sticker ut. Värst var det när jag gick på Hortlax högstadium. Jag kunde skämmas för att jag hade skrivit MVG på ett engelskaprov, så jag ville inte visa någon. Nog kunde jag ha varit glad för det men Jante sa åt mig att vara försiktig så att inte någon skulle bli avundsjuk. Helt galet.
Det känns som om vi vill försäkra varandra om hur dåliga vi är så att de inte ska tro att vi är bättre än dem. För en av de värsta sakerna som finns är ju att sticka ut. Det är skrämmande. Jante växer där det finns osäkra människor. Jantes näringsintag kommer från vår dåliga självkänsla. Han smackar förnöjt var gång en måltid av rädsla dukas upp. Och han jäser förnöjt, det äcklet. Jädra Jante, jag riktigt känner hur han påverkat mig både genom att jag upplevt hur andra varit mot mig och hur jag varit mot andra.
Om vi går ännu längre tillbaka i orsakskedjan kommer vi till det yttersta onda: avsaknaden av kärlek. Vi behöver kärlek och därför behöver vi älska varandra tills Fjantejante inte vet vart han ska ta vägen och till slut tynar bort likt en snöboll i april.
Så älska er själva och vet att ingen är mer värd än du. Då blir det lättare att även älska andra för du känner dig trygg i att de står på samma nivå. De försöker inte trycka ner dig genom att vara duktiga eller bra på något sätt. De är inte bättre än du. Du kan sänka garden och lyssna på dem. Du kan inta din naturliga plats bland dem. Du är en av alla, varken mindre eller mer.
Lycklig
När jag inte är lycklig är jag olycklig. Så tänker jag. Det finns alltid en förklaring. När jag är olycklig är det för att något inte är som det borde vara. Och jag får vara olycklig över det. Den friheten har jag. Jag måste ingenting. Men jag tror också att jag, om jag vill, har makten att bli lyckligare genom att tänka på ett positivt och livsbejakande sätt.
Det första och främsta, som gör världen till en mycket roligare och mer spännande plats att leva i är att våga lyssna på sitt eget hjärta i sina beslut. Att tro på sig själv. Även när man väljer att tro på någon annan ska man göra det för att man litar på sitt eget omdöme om den här personen. Inte för att man tror att man inte ska lyssna på sig själv! Andra saker kan vara:
Det första och främsta, som gör världen till en mycket roligare och mer spännande plats att leva i är att våga lyssna på sitt eget hjärta i sina beslut. Att tro på sig själv. Även när man väljer att tro på någon annan ska man göra det för att man litar på sitt eget omdöme om den här personen. Inte för att man tror att man inte ska lyssna på sig själv! Andra saker kan vara:
- Uttryck tacksamhet över de saker du tycker om i ditt liv.
- Gör snälla saker mot andra.
- Vårda sociala relationer.
- Lär dig vad förlåtelse är.
- Välj dina vänner med omsorg.
- Var inte rädd för att säga ifrån om något är fel.
- Utveckla strategier för att handskas med svårigheter.
- Njut av livets små glädjeämnen.
- Var medveten om att du har kraft att skapa i ditt eget liv.
- Tänk vad du vill åstadkomma och gör det.
- Var hoppfull när det gäller världen.
- Ta hand om din kropp.
Olycklig
Olycklig. Det är ett bortglömt ord. "Olycklig" i meningen att man mår dåligt. Det är i alla fall ett ord som inte jag hör i vardagligt tal. Det känns som om bonden var olycklig när alla kor svultit ihjäl i en medeltidsballad. Olycklig var prinsen när han inte fick sin prinsessa i den gamla sagan. Men vad är en tonårstjej som skär sina armar? Hon mår dåligt, hon har ångest, hon är deprimerad. Men olycklig har jag aldrig hört att hon är. Varför inte? Finns det någon speciell anledning? Eller är den enkla anledningen att "olycklig" håller på att bli ett förlegat ord? Som "föga" eller "vansklig"? För mig känns det som att "olycklig" hänvisar till en speciell händelse, eller en serie händelser, som besegrat ens lycka. Olycklig är man pga en brist. Det är något i ens liv som drabbat en. Skilsmässa, ekonomisk förlust, att man inte hittar sin livs kärlek. Olycklig är man för att man vill ha något man inte har. Olycklig är ett bra ord, tycker jag.
Lavvya
Tänk att det finns par som behandlar sin partner värre än de någonsin skulle behandla sina vanliga kompisar. De har ingen respekt och vänlighet eller försiktighet med sin partners känslor. Men så fort de kommer ut till andra bekanta, ja, då blir de plötsligt hövliga. Det är så dumt! Man behöver nog tänka sig för så man inte struntar i att vårda sin närmaste relation. Men där måste jag skryta med att jag har en riktigt snäll kille.
Lyssna till ditt hjärta
Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta,
ty från det utgår livet.
- Bibeln
ty från det utgår livet.
- Bibeln
Jag har ett minne från min barndom. Jag ligger på den hårda kökssoffan och ser på när mamma stökar i köket. På radion hörs en popsång vars budskap jag aldrig har glömt. De fragment av texten som jag minns går så här:
Om du lyssnar till ditt hjärta får du frid och ro
Om du lyssnar till ditt hjärta får du frid och ro
Men ger man bara folk vad de vill ha
Och struntar i sig själv, då får de' va'
Då har man tappat sin tro!
Men om du lyssnar till ditt hjärta får du frid och ro
Om du lyssnar till ditt hjärta får du frid och ro
Men ger man bara folk vad de vill ha
Och struntar i sig själv, då får de' va'
Då har man tappat sin tro!
Men om du lyssnar till ditt hjärta får du frid och ro
Sången handlar om att man ska lita på sitt eget omdöme och inte bara följa med strömmen. Men det är inte så lätt. Det finns ju en massa folk som man tror är smartare och bättre, som man ser upp till. Men trots att man inte kan veta om man har rätt eller fel måste man vara ärlig och stå fast vid vad man känner och vill. Man får inte låta någon tysta ner ens hjärtas mening. Då har man tappat sin tro, för tro handlar om ens hjärtas längtan. Detta gäller både tankar och känslor i allmänhet, och existensiella och politiska åsikter i synnerhet.
Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why
But listen to your heart
before you tell him goodbye
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why
But listen to your heart
before you tell him goodbye
Ärligt talat alltså, det här är en av de bästa låtarna som gjordes under hela 80-talet. Marie Fredriksson är en gudinna på scenen. Så vacker, sensuell och stark. Om jag går längre i att beskriva henne skulle man kunna tro att jag inte är helt heterosexuell. Men det är inte så att hon väcker några lustar hos mig. Inte alls. Jag ser henne snarare som en förebild. Hon kan ha på sig en kort klänning utan att vara vulgär, som så många av dagens sångerskor tydligen lever på. Men Marie, hennes röst är underbar och hon har värdighet.
Du måste inte tro på något som du inte vill tro på. En äkta tro är vad ditt hjärta vill, varken mer eller mindre. Intellektuella resonemang kan ta dig en bit men inte så långt. Alla har intellektuella resonemang, ateister, agnostiker, kalvinister, buddhister, sunnimuslimer, shiamuslimer, dispensionalister, mormoner, socialdemokrater, vänsterpartister, moderater och listan kan såklart göras några meter lång. Min poäng är att alla har argument och du orkar inte sätta dig in i vem som har rätt. Bara det faktum att det finns så många som är intellektuellt övertygade om olika saker borde ju få dig att ifrågasätta vad din hjärna egentligen klarar av.
Det är så viktigt att lyssna till sitt hjärta. Om du tillhör en religiös eller politisk grupp som vill underminera undividens förmåga att självständigt fatta riktiga beslut, om du ser upp till en ledares tankar och tror att han/hon har tolkningsföreträde, om du helt enkelt följer ett tankesystem och känner dig som en del av det, en levande maskin som rapar upp det du lärt dig, då är det hög tid att stanna upp och tänka efter. Det finns rörelser som säger åt dig att inte följa med strömmen i samhället men de vill å andra sidan att du blint följer med dem. Du som känner igen dig måste våga stå upp för ditt hjärta, för jag tror att det ofta är fler som känner samma sak. Ni kan vara verklighetens ankare. Krossa den tysta acceptansen som förtrycker den enskildes värde.
Tanken att du får komma som du är men bli som en av de andra är självdestruktiv. Tanken att det inte spelar någon roll vad du känner är farlig och en fiende till livet. Du som enskild har ett oändligt värde. Alla dina tankar och känslor är värda att bli hörda. Och du, det spelar mindre roll vad du har för verbal, retorisk eller intellektuell förmåga att formulera dig och argumentera. Det vore allt synd om det vore de egenskaperna som gör att man vet sanningen över alla andra. Men nu är det ju inte så, tack och lov. Det finns stora munnar som behöver tystas ner lite. Och det finns öron som behöver vidgas till att lyssna på andra och förstå mer om hur världen fungerar. Och det finns hjärtan som behöver vara ärliga.
Jag tror att man lär sig allra mest om livet genom kontakten med världen och andra människor. Visst man kan läsa i en bok att judar är samhällets fiende, att staten diskriminerar svenskar och särbehandlar flyktingar, eller att människor med en annan religion är fullt medvetna om att de förnekar "sanningen". Men gå ut och lär känna folk, för bövelen! Då kanske du får verklighetsbaserade åsikter, inte verklighetsfrämmande åsikter! Jag respekterar religiösa skrifter fullt ut och själv tror jag på bibeln, men jag tror att hjärtat måste få vara med i tolkningen. Som sagt, du behöver inte tro något som du känner ett inre motstånd inför. Om det inte är strikt vetenskapligt beprövade fakta som det handlar om förstås.
Och du, du duger precis som du är. Låt ingen få dig att tro något annat. Vare sig de åberopar Jesus, Buddha eller Allah som stöd. Du vet att du behöver vara älskad för den du är, inte för den du eventuellt ska bli. Du är älskad för den du är just nu. Ingen är perfekt men alla duger ju ändå och du är en av alla.
Vi behöver nog bli mer som barn. Jesus sa att vi måste bli som ett barn för att komma in i himmelriket, och samtidigt klagade Jesus väldigt mycket på "förståsigpåarna" av lagen och tron. Jag tror inte att vi ska vara så naiva att vi tror att fariséerna på Jesus tid var värre än de som tror sig veta mer i dag. Fariséerna var säkert väldigt duktiga, men jag tror att vad de saknade var ett öppet hjärta. De hade blivit så förblindade av sina regler att de hade glömt bort kärleken till medmänniskan. Känner du igen dig? Tack och lov finns det hopp för dig med. Jag tror att alla bär med sig en längtan inombords. En naturlig, medfödd längtan efter kärlek och frid. Sanningen ska nog hitta in i ditt hjärta också bara du vågar lyssna.
Men jag skriver speciellt till dig som har låtit andra människors kallhjärtade ideologier och teorier tysta ner ditt hjärta. Har du låtit deras hjärtlöshet bli din hjärtlöshet? Tillåt det inte längre att ske! Låt inte rädsla styra dig längre. Låt dig styras av kärlek. Lyssna till ditt hjärta. Börja nu. Du har bara ett liv och ett hjärta. Bevara ditt hjärta och bevara ditt liv.
Du måste inte tro på något som du inte vill tro på. En äkta tro är vad ditt hjärta vill, varken mer eller mindre. Intellektuella resonemang kan ta dig en bit men inte så långt. Alla har intellektuella resonemang, ateister, agnostiker, kalvinister, buddhister, sunnimuslimer, shiamuslimer, dispensionalister, mormoner, socialdemokrater, vänsterpartister, moderater och listan kan såklart göras några meter lång. Min poäng är att alla har argument och du orkar inte sätta dig in i vem som har rätt. Bara det faktum att det finns så många som är intellektuellt övertygade om olika saker borde ju få dig att ifrågasätta vad din hjärna egentligen klarar av.
Det är så viktigt att lyssna till sitt hjärta. Om du tillhör en religiös eller politisk grupp som vill underminera undividens förmåga att självständigt fatta riktiga beslut, om du ser upp till en ledares tankar och tror att han/hon har tolkningsföreträde, om du helt enkelt följer ett tankesystem och känner dig som en del av det, en levande maskin som rapar upp det du lärt dig, då är det hög tid att stanna upp och tänka efter. Det finns rörelser som säger åt dig att inte följa med strömmen i samhället men de vill å andra sidan att du blint följer med dem. Du som känner igen dig måste våga stå upp för ditt hjärta, för jag tror att det ofta är fler som känner samma sak. Ni kan vara verklighetens ankare. Krossa den tysta acceptansen som förtrycker den enskildes värde.
Tanken att du får komma som du är men bli som en av de andra är självdestruktiv. Tanken att det inte spelar någon roll vad du känner är farlig och en fiende till livet. Du som enskild har ett oändligt värde. Alla dina tankar och känslor är värda att bli hörda. Och du, det spelar mindre roll vad du har för verbal, retorisk eller intellektuell förmåga att formulera dig och argumentera. Det vore allt synd om det vore de egenskaperna som gör att man vet sanningen över alla andra. Men nu är det ju inte så, tack och lov. Det finns stora munnar som behöver tystas ner lite. Och det finns öron som behöver vidgas till att lyssna på andra och förstå mer om hur världen fungerar. Och det finns hjärtan som behöver vara ärliga.
Jag tror att man lär sig allra mest om livet genom kontakten med världen och andra människor. Visst man kan läsa i en bok att judar är samhällets fiende, att staten diskriminerar svenskar och särbehandlar flyktingar, eller att människor med en annan religion är fullt medvetna om att de förnekar "sanningen". Men gå ut och lär känna folk, för bövelen! Då kanske du får verklighetsbaserade åsikter, inte verklighetsfrämmande åsikter! Jag respekterar religiösa skrifter fullt ut och själv tror jag på bibeln, men jag tror att hjärtat måste få vara med i tolkningen. Som sagt, du behöver inte tro något som du känner ett inre motstånd inför. Om det inte är strikt vetenskapligt beprövade fakta som det handlar om förstås.
Och du, du duger precis som du är. Låt ingen få dig att tro något annat. Vare sig de åberopar Jesus, Buddha eller Allah som stöd. Du vet att du behöver vara älskad för den du är, inte för den du eventuellt ska bli. Du är älskad för den du är just nu. Ingen är perfekt men alla duger ju ändå och du är en av alla.Vi behöver nog bli mer som barn. Jesus sa att vi måste bli som ett barn för att komma in i himmelriket, och samtidigt klagade Jesus väldigt mycket på "förståsigpåarna" av lagen och tron. Jag tror inte att vi ska vara så naiva att vi tror att fariséerna på Jesus tid var värre än de som tror sig veta mer i dag. Fariséerna var säkert väldigt duktiga, men jag tror att vad de saknade var ett öppet hjärta. De hade blivit så förblindade av sina regler att de hade glömt bort kärleken till medmänniskan. Känner du igen dig? Tack och lov finns det hopp för dig med. Jag tror att alla bär med sig en längtan inombords. En naturlig, medfödd längtan efter kärlek och frid. Sanningen ska nog hitta in i ditt hjärta också bara du vågar lyssna.
Men jag skriver speciellt till dig som har låtit andra människors kallhjärtade ideologier och teorier tysta ner ditt hjärta. Har du låtit deras hjärtlöshet bli din hjärtlöshet? Tillåt det inte längre att ske! Låt inte rädsla styra dig längre. Låt dig styras av kärlek. Lyssna till ditt hjärta. Börja nu. Du har bara ett liv och ett hjärta. Bevara ditt hjärta och bevara ditt liv.
Hope is a good thing
"The Shawshank Redemption" eller "Nyckeln till frihet" är en av de absolut bästa filmerna som någonsin gjorts. Jag älskar budskapet om hopp och seger över ondska och korruption. Huvudkaraktären Andy Dufresne är så bra och stark, ett riktigt föredöme för andra i sitt lugn, sin mänsklighet, tålmodighet och klokhet. ;-)
"Remember Red, hope is a good thing.
Maybe the best of things.
And no good thing ever dies."
Maybe the best of things.
And no good thing ever dies."
Det är just därför vi går här tillsammans.
Det har gått så mycket tid sedan jag skrev här sist.
Eller ska jag säga, det har gått tankar, känslor, ord och handlingar. Det har gått liv, rörelse och reaktioner. Det som gått är livets myller i en aldrig avstannande färd. De som gått är vi. Och på färden vi gått hoppas jag att jag börjat lära mig något mer om att leva.
Det finns så mycket som skulle kunna göra både dig och mig ledsna. Jag blir ledsen över min otillräcklighet. Min första tanke när jag vaknade i morse var varför jag i hela friden var uppe på internet i natt istället för att försöka somna tidigare så att den här dagen inte behövde tyngas ner av en molande huvudvärk och påverka mina beslut om vad jag skulle orka hitta på i dag.
Visst lät den där otillräckligheten väldigt snäll och oskyldig? Men du tror väl inte för en sekund att mitt liv är fyllt av sådana där harmlösa små misstag? Som om jag på något sätt inte visste av någon värre form av svaghet. Som om jag vore skapt med ett godare hjärta eller som om jag vore starkare än du.
Jag sitter inlindad i ett grönt täcke en söndagmorgon med huvudvärken som en ovälkommen hyresgäst bakom min panna och skriver. Du kan undra varför jag vill att du ska läsa. Jag tror jag vill att just du ska veta att du inte är ensam. Du är inte ensam om att inte alltid kunna. Fast ibland ser jag inte det. Det finns perioder i mitt liv då jag faktiskt känner mig skyddad och rätt ombonad. I de stunderna gör jag ofta misstaget att inbilla mig att de som talar om sin svaghet bara inte vill försöka lyckas tillräckligt. Men jag vaknar alltid upp efteråt.
Så vi går vägen fram. Ibland tar du kraftfyllda glädjeskutt som Pippi Långstrump. Ibland kutar jag som en, tja, egentligen mer som en grävling eller nå't, fast jag försöker kuta för allt jag kan i alla fall. Ibland smyger du på hjärtdunkande helspänn. Ibland har jag dålig hållning där jag går. Ibland kryper vi så att gruset och den torkade leran skrapar och tränger in i våra jeansknän och säger att det är oundvikligt. Ibland faller jag. Då behöver jag någon som ser mig och vill hjälpa mig upp. Någon som söker förstå det som finns bakom de letande ögonen och sträcker ut sin hand. Någon som har varit där. Någon som förstår att det är just därför vi går här tillsammans.
