Jag ska här börja skriva mer om kristen universalism. Det finns tre utgångspunkter: kyrkohistorien, Bibeln och filosofi om Guds allsmäktighet, fri vilja etc. Jag ska skriva utifrån alla dessa punkter. Men jag börjar med några inlägg om kyrkohistorien. Aldrig förr har väl kyrkohistoria varit så spännande?

Så fort jag börjar prata om att Jesus är världens frälsare, att allting till slut kommer att ordna sig för hela Guds skapelse, eller att jag tror på vad man skulle kunna kalla en kristen universalism så får jag en känsla av att jag är i en minoritet. Och det är jag ju. Det finns alldeles för många olika kristna samfund världen över med olika teologiska inriktningar. Inget samfund inkluderar kristen universalism som officiell troslära. Så är läget i dag. Att ha en avvikande uppfattning får mig att känna mig udda. Konstig. Suspekt. Avvikande. Heterodox.

Men då påminner jag mig själv om att jag troligen skulle ha tillhört majoriteten av kristna om jag hade levat under de första fem århundradena av vår tideräkning.

Den store kyrkohistorikern prof. Norman Geisler skriver (min översättning):
“Tron på den inneboende förmågan till förbättring i alla rationella varelser, och den begränsade varaktigheten av framtida straff var så generell, till och med i väst, och bland Origenes motståndare, att den verkar totalt oberoende av hans teologiska system.” (Eccles. Hist., 1-212).

Märkligt nog säger de på withallyourmind.net att Geisler talar om kristen universalism när han säger (min översättning):

"Med få undantag (som Origenes) är det svårt att hitta viktiga kyrkofäder under århundradena fram till och genom reformationen, som omfamnade denna oortodoxa lära."

Det är förvirrande. Men det första citatet väger tyngre, eftersom att Geisler uttryckligen förklarar vilken dogm han pratar om. Dessutom anges källhänvisning om man vill kolla upp det själv - och det är viktigt att kunna göra det! I det andra citatet framgår det inte av Geisler vilken oortodox lära som det handlar om. Ingen källhänvisning anges så man kan inte kontrollera vad det egentligen gäller. Om det inte gäller apokatastasis i allmänhet utan någon annan oortodox variant av troslära som Origenes stod för så skulle dock bitarna falla på plats. Det skulle också stämma överens med övriga bitar.

För "The Encyclopedia of Religious Knowledge" (1908) av Schaff-Herzog säger nämligen i volym 12, på sidan 96 (min översättning):

“Under de första fem eller sex århundradena av kristendomen fanns det sex stora teologiska skolor, bland vilka fyra (Alexandria, Antiokia, Caesarea, och Edessa, eller Nisibis) stod för universalism, en (Efesos) accepterade villkorlig odödlighet; en (Kartago eller Rom) lärde ut ändlösa straff för de onda. Andra teologiska skolor omnämns som grundade av universalister, men deras doktriner i det här ämnet känner vi inte till.”

Spännande va? Stay tuned! ;)

Det finns många "-ismer" i världen. Buddhism, hinduism, marxism, feminism, universalism, jainism, ateism, protestantism, katolocism, islamism. Listan kan göras lång. Det jag tror på skulle kunna kallas för kristen universalism. Känns lite trist, tycker jag.

Jag tycker nämligen inte om att stämpla min tro som en "-ism".

Jag tycker att "-ismer" är stela, sterila, splittrande, omänskliga. Jag skulle vilja kalla det jag tror på för det enda sanna evangeliet, de verkligt goda nyheterna, de som handlar om Jesus som världens frälsare. Det evangelium som Paulus predikade, som de första kristna höll fast vid. Den kristna lära som var mest utbredd under de första 500 åren av kyrkans historia, men som maktens män gömde undan för folket i samma veva som inträdet i den mörka medeltiden. Det är den ursprungliga kristna läran som jag tror på.

Men att stämpla olika synsätt som "-ismer" är ett sätt att förenkla.

Därför kan jag acceptera att min tro stämplas som kristen universalism, men hos mig finns ändå en tanke om att det är hela evangeliet, det oförvanskade evangeliet om Jesus Kristus. På en sida som heter Tentmaker Ministries finns en definition av det som kallas kristen universalism. Den tyckte jag var så bra och kortfattad att jag översätter den rakt av:

"Vad är kristen universalism?

Kristen universalism är en tro på den enkla bibliska sanningen att Jesus Kristus är 'Guds lamm, som tar bort världens synd'. Han är den utlovade Messias som Gamla Testamentets profeter förutspådde; Han är världens frälsare, Han är 'den andre Adam', genom Vilken hela mänskligheten ska bli återställd till Guds ursprungliga avbild, Han är den enda vägen till Fadern, Guds enfödde Son, och det finns inte någon annan väg till evigt (aionian) liv förutom genom Honom. Vi tror att Han är kung och domare över universum, och ägare till hela skapelsen, och att Hans syfte för tidsåldrarna (aions) är att lägga allting under sitt herravälde och försona allting med sig själv.

Vi tror att Han, i sin ställföreträdande offerdöd och uppståndelse blev 'Guds lamm som tar bort världens synd'. Som Kristus själv sa: 'När jag blir upphöjd från jorden ska jag dra alla människor till mig själv' (som det var förutsagt i Psalm 22). Hans namn är det enda för vilket varje man, kvinna och barn, från hela mänsklighetens historia ska böja knä och bekänna att Han är Herre. På den dagen ska den förutspådda 'återställelsen av alla ting' träda i kraft, och hans herradömes utbredning och frid ska inte ha något slut.

Den här synen kallas också för 'ultimat försoning' eller 'universell frälsning', vilket skiljer sig väldigt mycket från 'unitariansk' universalism."

Jag tror att Jesus är alla människors frälsare. Man kan även kalla det att jag tror på en form av apokatastasis, vilket på grekiska betyder "alltings återupprättelse". Jag har så mycket att säga om det, och jag vet knappt var jag ska börja. Men jag förväntar mig inte, och jag vill inte heller att någon ska tro det rakt av.

Jag en sak som jag önskar, och det är ödmjukhet och eftertanke. Det kan aldrig slå fel. Jag är mer än medveten om att väldigt få av mina kristna kompisar delar den här tron. Och de som gör det har enligt min erfarenhet knappt någon kunskap i ämnet. De tror för att de hoppas. Det finns nog väldigt många som hoppas, fast flertalet verkar göra det utifrån sina hjärtan och sakna teologiska argument för det. Alltså är det lätt att avfärda den här tron som önsketänkande, om man inte vet särskilt mycket om den. Och jag om någon vet att det är svårt att först kalla något för önsketänkande, för att sedan ändra uppfattning och omfamna det som en sanning. Vår stolthet ligger ivägen för det. Det tar emot att erkänna att vi har haft fel.

Därför behövs det ödmjukhet. Be Gud om ödmjukhet, och en vilja att hitta sanningen som är skarp nog att tränga igenom vår traditions sega hölje. Det är alldeles för lätt att lägga in prestige i det här. Det kan vara svårt att förstå hur man själv eller ens egen församling kan ha missat något.

Visst kan vi vara övertygade om en viss tro. Ödmjukhet betyder inte att tvivla jämt och aldrig tro på något helt och fullt. Det betyder bara helt enkelt att veta att jag tror, men att jag inte säkert vet. Det betyder att vara öppen för att höra olika alternativ och inte vara rädd att ändra uppfattning, därför att man inte behöver försvara sin status. Det kan också betyda att man erkänner att man inte kan vinna en intellektuell argumentation, men att man så gärna vill tro på en sak att man gör det. Också det är en form av ödmjukhet. För den är alltid sammankopplad med ärlighet. Man erkänner helt enkelt att man inte är så stark som man vill verka.

Oj, vad jag känner igen mig själv när jag skriver det här...

Det behövs också ett mod att inte bara följa med strömmen. I en idealsituation skulle vi personligen be Gud om vägledning, med Bibeln i ena handen och en konkordans i den andra. Men det är få av oss som har tid och ork till det. De flesta kan dock välja det näst bästa: att kolla in andra som har gjort det. Vi kan bedöma deras metoder, få reda på deras resultat och reflektera över deras olika slutsatser. Och även om vi inte känner oss kapabla till att själva bedöma vilket alternativ som är mest trovärdigt, så har vi i alla fall vunnit ännu mer ödmjukhet. Bara en sådan sak är guld värd.

Den som lyckas söka efter sanningen på det här sättet gör någonting stort. Framförallt den som är villig att erkänna när han/hon har fel. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att ens stolthet inte får ligga ivägen.

Vissa kanske har svårt att vara öppna för det jag framöver kommer att ta upp, för att det är jag, Sofia, som säger det. Jag är ju inte perfekt på något sätt. Vad har jag att komma med? Men snälla, låt inte det här handla om vem det är som säger vad. Jag är inte bäst på något sätt. Det handlar inte om att sätta mig på en piedestal om det visar sig att det jag säger är trovärdigt. Det är bara en övertygelse som jag har hittat, och jag är inte ens först att hitta den. Det handlar inte om mig. Det handlar inte om dig. Det handlar inte om vem som är smartast eller frommast. Typ. Ni fattar, hoppas jag.

Jag önskar att ni tar med er det in i samtalet på min blogg om just apokatastasisläran. Det vinner vi på allihopa.

Det är något som jag gått och grubblat på sedan i somras. Jag känner att jag måste ut med det, för det känns som om mitt hjärta bara brinner av det. Vet inte varför, men jag kan väl säga att det bara är den jag är. Egentligen är jag ganska evangelistisk av mig. Har ofta haft svårt att hålla tyst om Jesus.

Och jag kan givetvis inte sluta prata om Jesus bara för att jag nu tror att han är världens frälsare. Alla människors frälsare, särskilt för oss som tror. Det tror jag är den sanna Jesus som världen behöver få lära känna.

Ni kristna som är ledsna att jag säger det här för att ni tycker att jag har fel, till er kan jag bara säga att jag förstår er. Ni är i den situation jag var i, innan jag började tro det här. Jag var fullkomligt övertygad om att bara om man överger Bibeln, kan man tro det här. För mig har det visat sig vara tvärtom. Därför vill jag be er om tålamod och ödmjukhet. Snälla, vänta med att bestämma er för att det måste vara på ett visst sätt. Det är i alla fall inte mer än rätt att ni vet mer om det här innan ni fattar ett beslut.

Ni icke-kristna som läser det här, jag vet inte hur mycket ni bryr er. Men jag hoppas att ni ska få tillfälle att, om ni vill, veta mer om det här. Ni som inte kan tro på en Gud som låter människor plågas för evigt, ni är extra välkomna att följa min blogg hädanefter, för jag kommer att ta upp det mer.

Det här är en nyhet om att jag har ändrat uppfattning, och det vill jag nå ut med helt enkelt för att det är sådan jag är. Jag trivs inte med att hålla tyst om vad jag anser är dyrbara sanningar. Så detta är ett första tillkännagivande. Jag har tänkt att inbjuda till diskussion och eftertanke allt eftersom, när jag tar upp anledningarna till att jag har kommit till att tro som jag gör. Jag kommer att ägna en stor del av bloggen till det hädanefter, så jag hoppas få diskutera det med er. Jag kommer att ta upp både Bibeln, kyrkohistorien och allt som hör ämnet till. Men om ni vill säga något om detta redan nu, så skicka mig gärna ett mejl, på sofia.hogdahl[snabel-a]gmail.com.

Det här är väldigt stort för mig. Det innebär en stor glädje att tro på det här samtidigt som jag vet att jag förmodligen kommer att få ovänner på grund av det, sådana som har bestämt sig på förhand för att det är fel. Men även om de flesta kristna jag känner skulle se ner på mig, även om jag inte kommer att höra hemma i någon kyrka, så vet jag i alla fall att jag hör hemma hos den Jesus som har gett mig sin heliga Ande och visat mig sin kärlek. Honom ska jag följa, kosta vad det kosta vill. För det jag har i honom är mer värt än hela världen.

Åh, det ska bli så kul att skriva mer om det här. :)

Men i dag är det valborgsmässoafton, himlen är blå och snart kommer Anders hem. Vi ska fara ut till badhusparken här och kolla på brasan och kanalsimmet. Ska bli trevligt :)

"For of Him, and through Him, and to Him, are all things: to whom be the glory for ever. Amen" (Rom. 11:36).

Är du kristen? Tror du på helvetet som en plåga utan slut? Jag vet inte om jag är så övertygad om det. Det borde förvåna många eftersom att en majoritet av kristna i dag ser den bibeltolkningen som den enda vettiga. Oftast med stor sorg i hjärtat. Så när jag började gräva i det här för en tid sedan trodde jag inte att det fanns kristna med förtroende för bibeln som såg annorlunda på helvetet. Men jag hittade dem faktiskt. Det var nästan för bra för att vara sant, tyckte jag när jag började läsa deras argument med stor skepsis. Men när jag kollade grundtexten i bibeln, läran om Guds straff och belöning i Gamla Testamentet, vad Jesus menade när han talade om det som av någon skum anledning är översatt med ordet "helvetet", hur det var med den här läran i den tidiga kyrkan, Guds karaktär i bibeln och hur allsmäktig och kärleksfull han egentligen är, plus lite annat, då började jag förstå att läran om helvetet faktiskt ber om att få synas i sömmarna.

Martin Luther avslöjade vad vi protestanter nu ser som uppenbara fel i sin teologiska tradition, fastän den traditionen var över 1000 år gammal. Vad hindrar något sådant från att hända igen? Vad hindrar att majoriteten av teologer i vår tid har fel? Har det inte hänt på bibelns tid, på medeltiden och så många gånger förr?

Om du är kristen och inte har prövat läran om helvetet mot bibeln grundligt kan det här vara ett bra ställe att börja på. Det förutsätter i och för sig att man vet vad Universalismen, Kalvinismen och Arminianismen står för. Kalvinism = Ingen människa kan hindra Gud från att frälsa henne, men Gud vill inte att alla ska bli frälsta. Arminianism = Gud vill att alla ska bli frälsta men han hindras av människor att genomföra det. Universalism = Gud vill att alla människor ska bli frälsta och ingen människa kan hindra honom från att göra det han vill. Annars kan du nog få några intressanta saker att fundera på i den här boken. Tyvärr har jag inte hittat något bra material på svenska än.

Nu ska jag gå till köket och sätta in maten i kylskåpet. Den har väl stått i rumstemperatur i fyra timmar nu för att jag har varit så fixerad vid att läsa om det här. Vad är lite bakterier jämfört med universums stora gåta? Men hur som helst känns det typ sämst att förringa sina dagliga göromål för att tänka... :-(

Som ni kanske förstår är inte det här helt frikopplat från dödsfallet av en vän som många nu saknar. Det är i samband med att sådana här tragiska saker händer, som frågan om livet efter detta gör sig påmind. I alla fall för mig.

God natt, alla kära vänner!