Jonas Gardell och debatten om filmningen i Italien
Jag håller inte med Gardell om allt han säger eller skriver. Men jag tycker att det är beklagansvärt att så många kristna sväljer negativa utsagor om honom utan att bemöda sig om att kolla upp hans egen sida av saken.
Gardell berättar om den ansökan som han och hans grupp via SVT gjorde, om att få filma i Vatikanmuséet, Souvernirbutiker på vatikanområdet, Sixtinska kapellet och slutligen i Peterskyrkan. Han tillbakavisar anklagelserna från Roland Poirier Martinsson, journalist på SvD med orden:
"Det var alltså inte först och främst kyrkorummet som vi ville in och filma i utan i museum och marknadsstånd som låg inne i Vatikanen. ... Vi fick först höra att tillståndet beviljats och ett par dagar senare drogs det in med motiveringen att jag personligen inte var önskvärd. Varför skulle vi inte vilja veta varför?
Vatikanens representant motiverade det indragna tillståndet med meningen, enligt vår italienska researcher (översatt från italienska): att 'Gardell säger saker som inte är bra för kyrkan'. Det är ingen antydning från min sida utan ett konstaterande. Vidare har jag aldrig 'antytt' att det indragna tillståndet har med min 'livstil' att göra (vilket jag antar är ditt fördomsfulla sätt att skriva att jag är homosexuell på). Tvärtom har jag tydligt svarat nej varje gång jag fått den frågan från en journalist."
Här får grisarna det bättre
Den orättfärdiga djurindustrin
Jag vet att detta är en moralpredikan som känns obekväm för många, inklusive mig själv. Det är ju jobbigt att reflektera över något som man inte vill veta av, men jag vill gärna dela med mig mina personliga åsikter om djurindustrin. Och med den menar jag inte en fåraherdes flock i något u-land utan verkligen den hypereffektiva industrin som hålls igång med maskiner i väst.
Jag är rädd för att publicera detta med tanke på vilken handlingssvag stackare jag känner mig som. Och så alla som är snabba på att döma och tror att jag är vilseledd och överkänslig. Det är jobbigt att känna sig missförstådd. Men det kan jag ta. Det är egentligen inte så farligt som jag tänker mig. Kanske någon läser detta och får en tankeställare. Hoppas det.
Jag är en allätare, som de flesta västerlänningar. Men när jag var 19-20 år åt jag inga djur som går på ben utan jag åt fisk, ägg och mejeriprodukter förutom kost från växtriket. Jag uteslöt att äta kor, grisar, kycklingar och en del andra djur som jag annars hade blivit uppvuxen med att äta. Varför? Därför att jag ville ta avstånd från sättet som djuren behandlas på i storindustrin. På köpet åt jag inte älg eller ren heller som hade blivit dödade i skogen. Det bara följde med.
Sedan jag började om med att äta kött har jag inte brytt mig om detta särskilt mycket. Men nu har tveksamheten inför djurindustrin väckts igen. När jag ser hur djuren behandlas, så kan jag inte annat än att se att det inte är rätt. Det är en sak att ingå i den naturliga näringskedjan i det vilda, där köttätare dödar varandra för att få mat. Men det är en helt annan sak med den gigantiska globala djurindustrin som vi har skapat. Vi föder upp massor av djur, behandlar dem som råmaterial och dödar dem i maskiner på löpande band. Grisar och kor hade inte varit så abnormt många om inte vi hade massproducerat dem. Fördelen att de är så många är att de håller landskapen mer öppna, men nackdelarna är tyvärr många fler. Djurskyddsföreningar kämpar på och det är bra, men fortfarande är djurhållningen ytterst bristfällig även i Europa och USA. Tyvärr är idyllen med fria betande kor ganska sällsynt. Sveriges Mjölkbönder jobbar just nu aktivt för att ta bort kravet på att de ska få gå och beta och här kan du läsa vidare om hur icke-idylliskt kor, tjurar och kalvar tyvärr har det i Sverige i dag. I går på TV 4-nyheterna handlade det om hur vissa kycklingar skållas levande för att maskinernas knivblad inte skär av dem halsen ordentligt innan dess.
Under gudstjänsten i dag bad vi denna bön tillsammans:
Gud,
med hela din skapelse ropar vi
efter den frihet som Kristus lovat.
Tack för att du låter stumma tala,
rätar krökta ryggar,
och ger oss hälsa och kraft.
Befria oss till kropp och själ
genom din heliga Ande,
nu och alltid och i evighet.
Amen.
Medan jag bad kände jag hur rösten vek sig och ögonen tårades för bilderna jag såg i huvudet kom från videon nedan (varning, om du kollar riskerar du att känna omtanke om andra djur än våra egna husdjur). En del av klippen visades på nyheterna i går som exempel på hur Kronfågel behandlar kycklingar. Det är en video av en typisk Djurens Rätt-vegan. Men även om man inte skriver under på alla argument som t.ex. veganer ger för att bry sig om djuren, så betyder det inte att djurindustrin är rättfärdig och att vi kan strunta i hur djuren behandlas.
Jag delar inte hela den livsåskådning som organisationen Djurens Rätt står för när de säger att djur under inga omständigheter ska kunna nyttjas. Men man behöver inte vara en vegan eller ha någon särskild filosofi om djur och människor för att inse att djurindustrin i det skick den är i dag inte är rättfärdig. Man behöver bara använda sina ögon och sitt hjärta. Djurindustrin skapar olika problem för både människor, djur och natur. För faktum är ju också att vi kan bekämpa många problem i världen med att äta mindre kött. Både miljöproblem och fattigdom. Det känns väldigt tråkigt att många förlöjligar detta. Det är svårt att leva etiskt och naturligt och ändå vara en del av det västerländska samhället. Vi konsumerar så mycket som vi inte har koll på, vi förstör miljön med onödigt bilåkande etc. Men jämfört med att alltid cykla eller gå, eller att leva väldigt snålt på olika sätt är det praktiskt att bara kunna lägga en tofubit i matkorgen istället för mald köttfärs. Det är faktiskt jättelätt att göra det och ändå leva i vårt samhälle.
Som det är nu så kan jag tänka mig att äta djur som jag själv skulle kunna döda. Jag skulle i och för sig inte göra det med glädje utan i så fall om jag kände att köttet var värt dödandet. Jag skulle t.ex. om jag verkligen ville äta kött kunna följa med ut i skogen och skjuta en älg. Det är åtminstone inget hymlande med det. Dessutom har älgen fått leva ett någorlunda lyckligt och naturligt liv i skogen. Jag skulle på samma sätt kunna slå ihjäl en fisk om jag verkligen ville äta den. Men jag känner att det är en annan sak att äta ett djur vars liv och död jag aldrig hade kunnat delta i själv därför att jag tycker att det är så vidrigt. Djurindustrin är på intet sätt ett slags "nödvändigt ont" i vår värld. Det är en industri som vi själva skapat och vi kan sakta avveckla den och vända oss till bättre alternativ. Jag ser inte framför mig att vi kan förändra allt, men vi kan göra något ändå. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något, så sant som det är sagt.
Att börja avveckla mitt stöd av djurindustrin som den ser ut i dag är något som jag kan göra för alla underbara varelser och vår underbara natur. Jag tänker börja med att lära mig mer om vegetarisk kost och prova äta mer sån't gott. Ska nog börja med att se efter i mina vegetariska kokböcker :)
Ja, så här tänker jag och jag vill dela med mig för att fler kan gott reflektera mer över detta och kanske till och med förändra något.
Abort - mord och inga visor?
Hur lätt är det att vara konsekvent i abortdebatten? Många svenskar tycker att ett embryo bara är en cellklump och att abort därför är en mänsklig rättighet för en förälder. Andra tycker att ett människoliv är lika mycket värt oavsett hur intelligent eller utvecklat det är och att abort är samma sak som att mörda en annan människa.
Själv tycker jag inte att abort bara är ett borttagande av en cellklump. Jag kan tänka mig att många som gjort abort också håller med i sin ångerfyllda saknad efter en ofödd son eller dotter i efterhand. Samtidigt är det svårt att vara konsekvent i det verkliga livet. Man kan få välja mellan ont och eventuellt mindre ont, istället för mellan ont och gott. Det kan bli en ytterst svår fråga i en viss livssituation, som många andra frågor i etikens snårskog.
Men om abort är mord under alla omständigheter, utan undantag, då blir ju den logiska följden att abort också straffas på samma sätt som mord. Kan ni tänka er? Eller hur tänker ni kring det?
Att få kärlek för att ge kärlek
Att vara osjälvisk är fullkomligt
Jag sitter och hör på inspelade föreläsningar om etik genom kyrkohistorien. En viktig poäng som fastnat hos mig är att det allra bästa är att göra goda saker och ha bra relationer till andra av osjälviska skäl. Hur lätt är det? Inte alls lätt, men det är i alla fall det bästa.
Om jag bara inriktar mig på mig själv, som jag så många gånger gör, så skickar jag julkort för att få tillbaka uppskattning, men ett riktigt bra motiv borde vara att göra någon glad med julkortet. Eller om jag låter någon annan få ta en bättre sittplats än jag i ett rum, blir jag kanske arg för att personen tar sittplatsen utan att tänka på mig, men det bästa vore om jag är nöjd för att jag har visat omtanke. Jag har erfarenhet både av att handla av själviska motiv och försöka handla av osjälviska motiv. Och jag vet inte, men jag kan liksom märka hur jag blir mer och mer lättretlig, snål och liksom får ett mörkt regnmoln över huvudet om jag är inriktad på min egen vinning.
För att vara osjälvisk är det viktigt med en bra självkänsla
Det som gör det hela komplicerat är att själviska motiv kan ha att göra med en dålig självkänsla. Självkänsla är som många vet en känsla av att man själv är älskad som man är. Det finns kristna som påpekar att bra självkänsla skulle vara något negativt, men det måste tillbakavisas eftersom att självkänsla inte är att förneka Gud. Det är att bejaka sitt människovärde, oavsett om man tror på Gud eller inte. Det för med sig så mycket positivt, oavsett vad som man tänker sig att grunden är, precis som moraliska handlingar gör, oavsett om man har en bra teoretisk grund eller inte. När man har en dålig självkänsla så för det däremot med sig mycket negativt, eftersom att man försöker man fylla dess tomma plats med en aldrig sinande ström av uppmärksamhet, beröm och uppskattning. Och då anses man ofta vara självisk. Dålig självkänsla är en av kärlekens värsta fiender. Hur ska man kunna tro på att man duger som man är? Det räcker inte med att höra det, utan det behöver födas inifrån. Det är en intressant process, det där, men jag vill bara konstatera att självkänslan är en viktig del av ett osjälviskt liv.
För att ha en bra självkänsla är det viktigt att ta emot kärlek
Men självkänsla får man genom att ta emot kärlek. Det är därför jag tror att det är så viktigt att främst föräldrar älskar sina barn, men också att vi är vänliga mot varandra som vänner och i allmänhet. Kärleken föder mer kärlek. Men när inte människor älskar en fullkomligt, så älskar Gud fullkomligt. Därför är tron på Guds kärlek den bästa grunden för att veta att man är älskad, även om andra människor fyller en viktig funktion när de visar vad kärlek är. Gud sviker aldrig. Detta står helt i linje med den bibliska etiken, från Gamla Testamentet och in i nya. Den etiken säger att vi kan och ska älska därför att Gud först har älskat oss. Nya Testamentets budskap är att vi kan älska fullkomligt först när vi tagit emot Guds kärlek i Kristus, som fyller våra hjärtan genom sin heliga Ande.
Att ta emot kärlek är viktigt för att ge kärlek
Man behöver alltså först veta att man är älskad, innan man kan älska andra fritt. Man blir fri att älska på riktigt, eftersom att andras uppskattning inte är det man vill uppnå med ens egna handlingar. Man kan ge utan att motivera det med en önskan om att få. Det kommer i och för sig alltid att vara trevligt och fint att få uppskattning och kärlek av andra, men när man gör goda handlingar ska det inte vara själva meningen med handlingen. Det handlar alltså om att få kärlek för att ge kärlek, inte främst om att ge kärlek för att få kärlek.
Man har alltid möjlighet att forma morgondagen
Sedan tror jag inte att man ska dra slutsatsen att man fungerar automatiskt som en bägare som fylls på av andra och automatiskt läcker ut kärlek när den är full. Man har alltid möjlighet att göra det bästa man kan. Man kan tänka själv på vad som är det goda, och hur man kan uppnå det. Man kan själv forma morgondagen, när det gäller mångt och mycket. Det är aldrig kört för någon.
Konkreta råd
Det här är nog så teoretiskt, så jag försöker avsluta med ett par konkreta råd:
Om du inte vet om att du är älskad, försök att omge dig med personer som är snälla och tänk schyssta tankar om dig själv. Kom också ihåg att du är älskad av Gud, vad som än händer. Det är alltid bra att göra gott mot andra, men det som du behöver tänka på är att det också är viktigt att få kärleksbiten inuti på plats.
Om du vet att du är älskad, grattis! Det är en stor hjälp att kunna göra det bästa som finns: att älska världen och allt och alla i den. Go do it, det är det mest fullkomliga och härliga livet som finns, även om det inte är lätt!
Har det någon betydelse varför allt kom till?
Vad baserar vi våra åsikter på egentligen? Varför tycker vi som vi gör? Jo, vi baserar våra personliga åsikter på vad som populärt kallas vår livsåskådning. Och denna fråga torde vara den rimligaste startpunkten: Varför kom tid, materia och energi till? Det är ju där allt börjar. Kom med på detta spår i tankevärlden en stund ;-)
Det finns ett par vanliga svarsalternativ:
1) Det fanns/finns (minst) ett (övernaturligt) (och evigt) väsen som skapade allt.
2) Det fanns ingen anledning. Allt är bara tillfällighet och slump.
Alternativ ett förhindrar vår godtyckliga makt över människovärdet. Människovärdet blir inte något vi hittat på själva, som alltså kan tas tillbaka av oss själva. Vi har inte makten över det, utan vi förvaltar snarare värdet av allt. Denna uppfattning ger ett mandat att falla tillbaka på när man lägger sig i hur andra lever. Ytterst sett anser jag inte att det är min personliga åsikt, utan grunden ligger i något högre än mig själv.
De flesta väljer att anse att människor har ett okränkbart värde. Men vilka åsikter om människors värde och etik kan man egentligen koppla till alternativ två? Man kunde faktiskt lika gärna tycka att vi inte är värda någonting, just därför att allt ändå bara är en tillfällighet. Det är som med konst, vars värde verkligen ligger i betraktarens ögon och öron. Man måste acceptera att andra har en annan smak, hur konstigt det än kan te sig. Det skulle ju vara ett hemskt översitteri att lagstifta emot Povel Ramels visor. På samma sätt skulle man inte heller, om man ska vara konsekvent, kunna lagstifta mot förtryck av olika slag. Även om just du personligen mår illa av tanken på att våldta ett barn - vem är det som säger att en annan inte får göra det? Varför skulle du försöka påtvinga någon annan dina personliga åsikter? Varför är de mer värda än någon annans? Varför ska man värna om livet då livet i sig är värdelöst och bara tilldelas ett värde i betraktarens ögon? Om en annan betraktare finner det värdelöst - vem är du att lägga dig i? Har du ensamrätt på livet?
Det är meningen att det ska vara obekvämt att reflektera över detta. Det finns inga självklarheter om de inte har någon grund. I alla fall inte om man är intresserad av sanningen.
Fotnot: Vissa försöker få alternativ ett att komma till samma punkt som nummer två eftersom att detta eviga väsen måste ha skapats liksom jorden i sådana fall. De förstår inte skillnaden mellan tanken på ett evigt väsen och tanken på vår jord. Men de är ju så olika till sin definition att deras möjligheter att existera självständigt givetvis är fundamentalt olika, eller hur?
Om abort: att värna om livet och att inte döma
I Maria Schottenius artikel i DN den 27 februari 2007 förfasar hon sig över kristna som är abortmotståndare. Hon tror att det växer fram ett nytt hot i landet, en farlig kristen fundamentalism, därför att det finns ledare inom kristenheten som är emot abort. Och vi andra skulle ju bara haka på.
Ska man gå ut med att känna sig kränkt någon gång så är det vid sådana här tillfällen jag som kristen skulle ta chansen. Tro det eller ej, men jag formulerar mina egna åsikter, precis som de flesta andra som inte är hjärntvättade. Kristen eller inte - vi väljer de källor vi finner tillförlitliga. Det vore ju schysst om Schottenius då kunde se mig för den individ jag är och se mina åsikter som autentiska även om vi tycker olika. Och mina åsikter i abortfrågan skiljer sig utan tvivel märkbart från hennes.
Förmågan att kunna föra livet vidare är obeskrivbart underbar. Kvinnor får bära livet inom sig själva, i form av ett sårbart litet ägg som förenas med en spermie. Föreningen blir ett embryo, ett foster och en människa mogen att andas samma luft som oss andra. Det är något att vara väldigt tacksam för. Det är livets goda ordning att vi som är stora har blivit tilldelade att ta hand om de som är små och sårbara. Någon som finns inne i en kvinnas mage är inte så utvecklad att den kan protestera eller skrika, men det är ett liv - ett liv som ska värnas och tas om hand på bästa sätt ändå.
Livet räknar med att vi ska vara goda och ansvarsfulla. Bara det att vi har den gröna jorden, vi har de söta vattnen, vi har de vackra bergen och alla små blommor och träd, som är så sköra och sårbara och tysta vittnar om detta. Och ännu mer att vi har djuren som lever i all sin artrikedom i sin egen överflödande värld. Hela den här jorden, som inte förändras utan bara är som den är, ligger under människors välvilja. Våra moraliska vägval påverkar naturen, djuren, andra människor och även små foster som ännu inte kunnat uttala ett ord.
Det är mot bakgrund av insikten om vilken dyrbar och skör gåva som lagts i våra händer, som talet i abortdebatten känns så urbota dumt och egofixerat. Det handlar där om individens bestämmanderätt över livet. Visst - men har inte livet blivit oss givet för att vi skulle ta hand om det på bästa sätt? Har vi inte alla ett ansvar att så långt det går att göra denna stora gåva rättvisa? Att jag säger att livet är en gåva handlar inte om att jag tror på Gud Fadern som är skaparen av allt gott. Oavsett vilken tro man bekänner sig till eller hur lite man tycker sig tro, är livet man fått inget annat än en gåva. Varför är det en gåva? Därför att man inte förtjänat det. Och livet har en avsändare - känd eller okänd - för livet kommer någonstans ifrån. Fundera på den ett tag.
Men åter till det stora problemet: polariseringen mellan oss som vill värna om livet och de människor som av en eller annan anledning finner sitt ansvar för tungt att bära. Ofrivilligt gravida som vill slippa föda barn är inga skurkar. Vem vet vad alla de har varit med om? De behöver tonvis av sympati. Om en kvinna går in på en vårdcentral och säger att hon är gravid bör den första prioriteringen vara att lyssna på hur hon har det och samtidigt värna om livet inom henne med största aktsamhet. En abort kan inte vara något annat än olycklig utifrån det sköra livets perspektiv. Samtidigt måste vi förstå och visa medkänsla för yngre tonåringar som, i enlighet med den "uppfostran" som erbjuds i dag, via föräldrar och massmedia, haft haft sex och kondomen spruckit. Vi måste visa medkänsla och gråta med våldtäktsoffer vilkas människovärde blivit fullständigt överkört. Och så vidare.
Det allra bästa vore om folk inte hade sex om de inte hade för avsikt att älska varandra och leva tillsammans - och att de använde dubbla preventivmedel om de inte ville ha barn. Det näst bästa vore om man kunde föda fram alla barn och sedan adoptera bort dem. Det tredje och sämsta alternativet är att ta bort ett barn innan det föds. Men fogat till det ska finnas förlåtelse och förståelse. Nu tänker jag givetvis på våldtäktsoffer i första hand, men även den som själv är offer för sina egna moraliska snedsteg och inte vill möta konsekvenserna.
Handen på hjärtat - vem är beredd att alltid ta konsekvenserna av sina val och aldrig behöva förlåtelse? Hands up. Men samtidigt - livets förvaltande är något vi aldrig får slarva med. Det är livsviktigt och dödsallvarligt på samma gång. Förlåtelsen är ingen bonus som gör att det känns fint utan en nödvändighet. Det är det sätt vi kan lappa ihop en värld som blev trasig ungefär i samma stund som människan, på begäran av den gamle ormen i Edens lustgård, inbillade sig att hon var Gud.
Porr är en lögn om sex
Porrindustrin är ett hopkok av lögner med glamorösa överdrag; sanningen stinker lång väg för den som inte hellre låtsas att det är skön sex på film bara för att själv få nyttja produktionerna, bekvämt insjunken i sin egen föreställningsvärld.
Inget porranvändande är oskyldigt och oviktigt, utan det är själva huvudorsaken till att marknaden kan fortsätta existera. Du är konsumenten. Bolagen riktar sig till dig. Vare sig du blir bjuden på gratisprov (”köttbit på pinne”, t.ex. på internet) eller faktiskt betalar för skräpet, är ditt begär det enda som håller maskineriets kugghjul i rörelse. Industrin är så fruktansvärt utbredd och produktionen så storskalig hela världen över. Jag vågar inte tänka på hur många miljarder dollar den omsätter varje år.
Andelen offer för sexuellt utnyttjande, våldtäkt och missbruk är betydligt högre inom porrbranchen än bland människor i hela samhället. Människorna som får pengar för att ha sex är i allmänhet inte de ovillkorligt älskade barnen med trygghet i sig själva. Jag skulle inte tro att det förvånar dig om du tänker efter. Och hur ska folk kunna veta, om kvinnan som agerar objekt i deras lilla njutningsmedel inte blev sexuellt utnyttjad som flicka, inte är drogberoende eller lider av allvarliga störningar i sin självbild? Nej, just det. De kan inte veta vilka sorgliga livsöden som ligger bakom. Hon är bara en vara i köttmarknaden av ”tits, cunts and ass” och det är så porrbolagen vill ha det.
Jag skäms verkligen över dumheten hos de människor, framförallt de av mitt eget kön, som själva är förespråkare av porrfilm. Porren är en äcklig, stor illusion med idel destruktivitet bakom.
Leva i kärleken...
och sprida den
Det är allt vi har att göra
på denna jord
Allting annat
är ingenting"
Margareta Melin
Rätt Filosofi Saknas Uppenbarligen
Vid första anblicken trodde jag att det var en annons som ville uppmärksamma oss på problemet barnprostitution, eftersom att det brukar målas upp scenarion av den verkligheten för att väcka reaktioner hos läsare. Rubriken består av ett utdrag ur texten, som lyder ”… hon särar på benen och drar ett finger längs det späda…”. De första raderna i novellen återger frågan ”Du vill ju spruta mig i ansiktet, eller hur?” Jag ser framför mig en flicka som är van vid att bli förnedrad och få sin kropp utnyttjad. Detta är en dialog mellan två främlingar som har träffats och ska ha sex. ”’Då vill du väl trycka in den i rumpan på mig?’ fortsätter den unga skönheten i precis samma ton.” Jag läser vidare. Det visar sig att mannen inte vill göra det och svarar ett oförstående ”nä” på hennes frågor. ”Nähä, men då vill du väl göra nåt annat sjukt då?” skrattar hon, varpå han fortfarande svarar nej. Jag hade fel om den typiska barnprostutitionsannonsen. Det visar sig att hon är förtjust över situationen och faktiskt vill ligga med honom. De är bara två främlingar. Hon är i de yngre tonåren. Hans ålder är obestämd, men han kallas ”mannen”. Det visar sig dessutom att flickan bär ett silverkors runt halsen. Hon säger ”Du får inte komma in i mig, men du får komma var du vill”. Gissa var? Mot slutet av novellen står det ”Pysslig är minen när hon först droppar och sedan häller Grön Chartreuse över hans lem. Innan hon särar på kristna och likörsliriga läppar…”
Den här formen av sexuellt umgänge tycker jag inte bör uppmuntras. Flickan borde vänta med att ha sex tills hon träffar någon hon vill dela livet med. Det här handlar tydligen om en kristen som totalt har missat att Gud även bryr sig om hur man sköter om sin sexualitet. Att förtränga den är aldrig sunt, men däremot att acceptera att man har känslor och kunna behärska dem. Sex hör hemma i en varaktig relation mellan man och kvinna som hålls ihop av kärlek, inte beroende enbart av känslor men också lojalitet och trofasthet. (Varför skrev författaren om en kristen tjej som bryter mot de ideal hon egentligen ska tro på som något positivt? Det är enormt sårande för mig som kristen.)
Annonsen var en lustaptitretare som ville påminna om att använda kondom. Slutklämmen i annonsnovellen lyder: ”Sex är lust. Lust är skönt. Vi tror att en värld där man bejakar lusten blir en bättre och skönare värld. Ha alltid en kondom tillgänglig, då kan du hålla lusten levande.” Men jag håller inte med. Fler och fler tröttnar på sexfixeringen i medierna och samhället i övrigt. Att vi låter lusten styra oss dit den vill, till t.ex. one-night stands, tror inte jag leder till en bättre värld. Kärleken hos ett älskande par, som får ett underbart uttryck i sexuellt umgänge, leder inte nödvändigtvis heller till en bättre värld. Vad som däremot gör världen bättre är att vi försöker behandla varandra kärleksfullt genom att ställa upp, bry oss och ge av vår tid och vårt engagemang till både vänner och främlingar, oavsett om vi är av samma sort eller ej.
