På den senaste tiden har jag kommit att tänka på en hel del. Ofta har tanken på att lägga upp det på bloggen flugit förbi också. Men jag har tänkt att jag kanske ska låta tankarna komma på pränt fast inte offenligt. Där blir de ändå ansade till oigenkännlighet. De blir redigerade och putsade för att passa offentlighetens ljus.

I går kväll fick jag ett råd av min älskade Anders som jag tror jag ska ta. Jag ska skriva till Gud. Och är det inte det bästa? Inför Gud behöver jag inte redigera. Tvärtom - Gud vill att jag är så ärlig som möjligt. Och vad kan vara bättre än att sätta det på pränt? Tankar kan flyga omkring, men bokstäverna kanske får mig att se tydligare. Kaos och förvirring hör mörkret till. Struktur och insikt är redskap från Gud.

Jag har fina vänner som fört bönedagbok väldigt länge. Det är nog en enorm fördel att kunna gå tillbaka och se det man har skrivit. Man ser tydligare vad Gud har gjort sedan man skrev. För vi glömmer ofta alla gånger som Gud har förändrat en situation som vi lämnat i Hans händer. Så ett råd jag både vill ta själv och ge vidare är att prova skriva till Gud, speciellt om det känns som en svår situation och du har svårt att koncentrera dig på att be.

… just nu är det verkligen lite si och så, tyvärr. I går kväll när jag hade lagt mig blev jag än en gång påmind om kvällsbönen. Hur sällan jag faktiskt får det till att bli en riktig pratstund med Gud. Men när jag skulle börja be så insåg jag att mina egna ord var otillräckliga. Jag kunde inte be en hel bön till Gud med fritt formulerade ord, och mena dem. Och jag kände en sorg och besvikelse över min svaga relation till Gud. Hade jag verkligen inget att säga?

Efter ett tag kom jag på att jag alltid brukade be ”Gud som haver” innan jag somnade, när jag var liten. Var jag än var. När jag sov borta brukade jag så smidigt som möjligt försöka knäppa händerna under täcket så att ingen skulle se, och be min sedvanliga ”Gud som haver”. Det var en trygghet, och jag visste att Gud brydde sig och tyckte det var viktigt. När jag var nio år kom jag på en egen kort bön, som jag också la till. Den gick: ”Käre Far, tack för denna dag. Gör så att nästa blir av välbehag. Amen.” Jag visste ju att böner skulle låta lite gammaldags, så det här med ”välbehag” passade ju ypperligt. Ganska tidigt gjorde jag ännu ett tillägg, som löd: ”Och förlåt för alla synder jag gjort i dag. Amen.” Ibland kom jag även ihåg att be för alla fattiga, sjuka, ensamma och alla dem ute i mörkret. Det var flera kategorier av eländiga människor som behövde Guds hjälp, så jag ville nämna så många som möjligt. Jag bad troget, ständigt, varje kväll. Jag visste att Gud brydde sig.

Och när jag nu tänker på barnet som bad varje kväll, så kan jag känna en sorg över att jag har nedvärderat hennes tro. Jag har tänkt att det var tveksamt om jag var kristen när jag var liten, för jag förstod ju inte riktigt det där med korset, och jag hade inte varit med om det ena och det andra. Men nu är jag övertygad om att Gud ledde mig när jag var liten också. Han har funnits med hela tiden. När jag var liten var det Gud Fadern som jag tänkte på, när jag tänkte på Gud. Gud Fadern som gick vid min sida och som hörde mina böner. Gud Fadern som bekräftade mitt värde på sitt speciella sätt. Jag ska aldrig mer tänka på min barnatro som mindre värd. Den var enklare än den jag har nu, men den var ovärderlig.

Barnen borde få lära känna Gud tidigt. En tro på en kärleksfull Gud har aldrig skadat något barn. Jesus sa: ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de”. Och en gång ställde han ett barn framför sina lärjungar och sa: ”sannerligen, den som inte blir som detta barn kan inte komma in i Guds rike”. En till sak jag kommer att tänka på är när han prisade Fadern och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du inte uppenbarat detta för de lärda och kloka, utan för dem som är som barn. Ja, så har du bestämt.” Ungefär så.

Barnen har nog mycket att lära oss om Gud. Och i natt kom jag ihåg hur ett litet barn fick det här med bönelivet att funka alldeles utmärkt. Hon bad alltid, regelbundet, hon gjorde det till en vana som hon inte ville vara utan för något i världen. Bönen var hennes trygghet, och genom den växte tron sig stadig i hennes hjärta.

Ibland har jag mycket att säga till Gud spontant och det är härligt. Men jag tror inte att Gud kräver en utmärkt fritt formulerad bön flera gånger om dagen. Jag tror att färdigformulerade böner är till precis lika stor nytta, fast på ett annat sätt. Dem kan jag utantill och när jag ber får orden sjunka in i hjärtat och stärka min tro. Så det är ett tips till alla oss som vill be till Gud men inte alltid vet hur. Ha en färdigformulerad bön som bas. Hm… Det tror jag att vi ska göra nästa gång vi har vår bönegrupp! :)

Nu vinner uttrycket "kristofobi" terräng i den offentliga debatten. I gårdagens Existens på tvåan pratades det om huruvida marginaliseringen av och föraktet mot kristna är ett problem att jämföra med t.ex. homofobi eller islamofobi, eller om vi kristna överdriver.

Programmets vinkling kändes helt okej. Det enda jag reagerade negativt på var att de lyfte fram att en italiensk politiker hade en "kristen värdering" som var att alla flyktingar borde skickas till Nordafrika. Det sa en kille som presenterade ämnet i början av programmet. Yeah right, som om det vore en kristen värdering. Om man blir kritiserad för det är det inte som kristen utan som en med taskig asylpolitik.

Hur som helst. Jag kommer ihåg när en klasskompis på gymnasiet, som var med i Syndikalisterna, föraktade kristna värderingar så till den milda grad att han kallade en dator som gått sönder för en kristen dator. "Kristen" var i hans vokabulär synonymt med "dysfunktionell". Upprepade gånger har jag varit med om föraktfulla uttalanden om kristna. Det är precis som om folk tycker att vi förtjänar det.

Gör vi det? För vad, att vårt namn förknippas med homofobi? För att det förknippas med våld och förtryck? För att det förknippas med exklusivism? För att det förknippas med en mörk människosyn som säger att alla från födseln förtjänar evig ångest, i alla fall i den lutherska traditionen?

En viss del av kritiken tycker jag är befogad, men långt ifrån all kritik. Men det känns ändå dumt att man måste ta till fobi-begreppet när man känner sig kritiserad. Vi kristna vet ju alltför väl att det känns orättvist att t.ex. kallas för homofob om man tycker att det ideala föräldraparet är en biologisk mamma och pappa som älskar varandra. Den berömde K G Hammar intervjuades och tyckte att vi kristna borde bry oss mindre om en eventuell kristofobi än en homofobi, eller en islamofobi, med tanke på att vi ska bry oss mer om andra än oss själva. Intressant tanke som han får ett plus för av mig. Att vi kristna ser efter vårt eget snarare än andras kan nämligen få en motsatt effekt.

Vi kanske borde visa oss större än alla som skriker "fobi!" så fort de blir kritiserade. Å andra sidan kanske vi inte ska protestera mot spelets regler utan kräva att få spela efter dem på samma villkor. Vad tycker ni?

Det är på tvåan, nästa torsdag 23 april kl 20:30. Ska handla om "Kristofobi - förföljelse eller självömkan?"

Saxat från programsidan:

Allt fler kristna upplever att de blir förföljda och hånade för sin tro. Inom FN är kristofobi numera ett begrepp likställt med antisemitism och islamofobi. I Wien finns en organisation som jobbar mot en framväxande kristofobi i Europa. Men hur farligt är det att vara kristen i Sverige? Kritiker menar att det mer handlar om överkänslighet mot kritik, än verklig förföljelse. Medverkar gör bl.a. Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot för KD, och KG Hammar, fd ärkebiskop. Programledare: Eva Renström.

Något att se för Krister Renard, som tycker att Sverige är ett antikristet land. Och visst, nog är det illa att t.ex. sådant här får passera med ett sådant publikt stöd.

Man kan ju inte veta hur programmet kommer att behandla ämnet. Men jag gissar att de kommer att dra slutsatsen, fast outtalat, att det faktiskt mer är självömkan som det handlar om.

Barack Obama vann presidentvalet i USA, ja. Det är ganska spännande att se vad som ska hända. Förväntningarna är skyhöga och jag tror inte att någon människa kan leva upp till att rädda allt själv. Som han sa i sitt segertal så behövs folket för att det ska bli en förändring. De måste vara med om de ska förändra samhället till det bättre. Det blir till nackdel för alla, om vi förväntar oss för mycket av Obama. Besvikelse för oss och för hög press på honom. Obama är en människa med mycket makt, ingen lammunge och ingen frälsare. Hoppas han fixar piedestalen.

Jag är inte förvånad att han vann. Massmedia var verkligen på hans sida. Och hans kampanj har varit bra, det är ett som är säkert. Det är ekonomin han har lyft upp, gång på gång på gång. Han har talat om förändring, om framtidshopp. Jag hoppas verkligen att han gör något bra av sin tid vid makten. Men jag ropar inte hej än. Jag antar att det är därför att jag blir skeptisk när många svenskar och andra för den delen verkar hylla honom utan att veta så mycket. De hakar på folkmassorna som ropar "hosianna", fast de vet bara att han är mörkhyad och populär. Jag vet inte så mycket heller och därför säger jag inte så mycket. Men hoppet i amerikanernas ögon går inte att ta miste på och jag hoppas att jag också får övertygas snart - inte av att höra ord utan av att se handling. Kom igen Obama, visa vad du går för!

Google handlar om att kunna söka på internet men kanske i lika hög grad om reklam.

Jag kommer ihåg när jag satt i datasalen på Strömbacka och någon talade sig varm om Google som var den nya och överlägsna sökmotorn. Jag förstod snabbt varför. Den kändes så smidig och användarvänlig. Och så prioriterades inte reklamträffarna när man sökte på något ord som det gjorde på Altavista. Man glömde snabbt bort de andra sökmotorerna och Google fick inta startsidan i många burkar.

Nu är Google överlägset störst. Men vad ser jag nu om inte just reklam? Anpassad reklam dyker upp i marginalerna utifrån mina sökord och därmed mina intressen. Företag använder Google för att kika på mig och därmed kunna smälla upp skräddarsydd reklam rakt in i mitt liv. Mina vänner Jocke och Kristina var här i söndags och då nämnde konspirations-Jocke just detta. Google betyder kikare men vem kikar på vem egentligen?

Mja, vem vet?