I Bibeln finns det massor av förutsägelser om framtiden, alltså profetior. Det mesta handlar om Guds plan för dig och mig och alla människor, Gud skapelse. Man kan kalla dem löften. Jesaja ger en av de mest storslagna löftena som handlar om att Gud vill befria oss, ge oss frid och hela oss. Det mesta i den är skriven som om det redan har hänt, vilket är ett sätt att understryka att det är alldeles säkert att det kommer att hända.

Den är skriven ungefär 700 år före Jesus korsfästes.

"Herren blottar sin heliga arm inför alla hedningars ögon,
Och alla jordens ändar får se vår Guds frälsning.

...
Se, min tjänare ska ha framgång,
Han ska bli upphöjd och stor och högt uppsatt.
Som många häpnade över honom,
Därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors,
Och hans gestalt oansenligare än andra människobarns,
Så skall han också väcka förundran hos många folk,
Ja, konungar skall förstummas i förundran över honom.

Ty vad aldrig har varit berättat för dem, det får de se,
och vad de aldrig har hört, det får de erfara.

Men vem trodde vad som predikades för oss,
Och för vem var Herrens arm uppenbar?
Han sköt upp som en inga telning inför honom,
Som ett rotskott ur förtorkad jord.

Han hade ingen gestalt eller fägring.
När vi såg på honom,
Kunde hans utseende ej behaga oss.
Föraktad var han och övergiven av människor,
En smärtornas man och förtrogen med sjukdom.
Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte,
Så föraktad att vi höll honom för intet.

Men det var våra sjukdomar han bar,
Våra smärtor, Dem lade han på sig,
Medan vi höll honom för att vara hemsökt,
tuktad av Gud och pinad.

Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull
Och slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom,
För att vi skulle få frid,
Och genom hans sår blir vi helade.
Vi gick alla vilse som får, var och av oss ville vandra sin egen väg,
Men Herren lät allas vår missgärning drabba honom."

(Jesaja 52:10,13 - 53:6)

Jag hoppas att det syns hur det hänger ihop, det här med att Gud vill vara som en slags livscoach, även om det kan kännas som en platt liknelse, och det som Jesus gjorde på korset, alltså påskens budskap. Påsken handlar om befrielse från skuld genom det Jesus gjorde för oss, och förvandling genom Guds kärlek. Han vill hjälpa oss att verkligen leva.

De flesta har hört att Jesus dog på korset för vår skull. Det är svårt att förstå för många. Men om vi tänker på konsekvenserna som det får här och nu, som jag velat belysa i mina tidigare inlägg, så är det meningen att det ska ge oss frid i hjärtat och frihet från det onda och destruktiva som vi bär på. Och kärlek. Massor av kärlek, så vi kan bli som han.

Jag har velat ta upp på vilket sätt ett godare liv här och nu kan kopplas ihop med påskens budskap. För jag tror att vi behöver lyfta fram att frälsningen också handlar om här och nu för att det ska vara trovärdigt. Tänk bara på vilken profetia Jesus sa hade gått i uppfyllelse, i Kafarnaums synagoga. Handlade den inte om våra liv här och nu?

Att det som Jesus gjorde har betydelse för evigheten är viktigt och sant, tror jag. Utan Jesus skulle jag vara förlorad. Men kristen tro handlar inte bara om sen, efter detta livet. Den handlar om ett nytt liv, som börjar här och nu.

Så när vi äter våra påskgodisar kanske vi kan komma ihåg hur god Gud är. Och när vi ser påskrisets gröna knoppar spricka ut i blad, kan vi komma ihåg hur Gud vill att vi också ska växa. Och när vi kanske är ute i vårvintern, kan vi tänka på hur Gud vill förvandla allt. Och när vi kanske åker skoter, om det ens går nu, kan vi komma ihåg den frihetskänsla som han vill ge oss. Okej, den sista parallellen kanske är för mycket. Men ni fattar.

Gud har öppnat upp för att vi ska kunna vara med honom genom Jesus. Han älskar oss som vi är. Det är grunden för vårt livs förvandling. Men vill vi förvandlas?

Vi behöver säga ja för att det ska hända.

När vi vänder oss till Gud, kanske genom en enkel bön om att vi accepterar det Jesus gjort för oss, så börjar förvandlingen. Det finns ett "redan nu men ännu inte"-tänk i det här. Vi blir verkligen nya människor när vi tar emot Guds förlåtelse genom det Jesus gjorde. Hans Ande börjar bo i oss, för att vägleda oss i det nya livet. Samtidigt kan vi ju vara precis hur dumma som helst ändå. Hur kan det vara så, om nu det här är sant?

Jag vet många kristna inklusive mig själv som tyvärr inte alltid litar på Gud. Men när vi litar på Gud så tror jag att många av oss har väldigt bra historier att berätta. Vi vill ha mer av Gud. Och vi kan kalla oss kristna, inte för att vi har nått målet som är fullkomning, men för att vi vill gå på vägen dit.

Jag är övertygad om att det verkligen är sant som Jesus sa, att det kan flyta strömmar av levande vatten ur ens inre om man tror på honom. Det innebär verkligen ett nytt liv.

Men för att detta ska upplevas behöver vi nog vara nära honom. Han behöver mycket inflytande över ens tid och prioriteringar. Detta sker genom en nära relation med honom här och nu. Jag kan inte nog understryka att fundamentet är att vi verkligen vet att han älskar oss som vi är, för det föder en sådan glädje i ens hjärta att man bara vill följa honom och hans ord när han vill vägleda en i livet. Hans kärlek sviker oss aldrig och den är grunden för vår mognad.

Jag vill inte peka på mig själv som ett perfekt exempel, för det är jag verkligen inte. Men jag kommer ihåg när jag just hade börjat leva nära Jesus. Det var som om hans kärlek bara gjorde att jag ville spricka. Jag kunde inte låta bli att prata om honom. Och jag gjorde många missar, men hans kärlek tog mig verkligen framåt. Allt som betydde något för mig var hans kärlek till mig och alla andra. Andra kristnas prat om krav och måsten kunde ha kvävt den förvandlande kärleken. De lyckades förstöra en del, men Guds kärlek har ändå hållit mig kvar nära honom.

Utan Guds kärlek som grund och drivkraft skulle jag aldrig varit kristen. För visst har jag varit dålig på att ge gensvar till Gud. Det är jag än. Men jag fokuserar inte på mitt gensvar. Fokus flyttas från mig och till Gud och andra. Och det till synes paradoxala är att det stimulerar mitt gensvar, alltså att låta mig formas av Gud. Men jag tror det är så vi människor funkar.

Sen har vi ju de klassiska grejorna. För att lära känna Gud mer, och veta hur han vill forma våra liv, behöver vi läsa Bibeln. Ärlighet är också viktigt. Och att kunna rannsaka sig själv är viktigt. Och så är bönen viktig, om smått och stort, för att ge liv åt relationen med Gud. Den är verkligen personlig, så man kan dela allt. Även väldigt bra att umgås med andra som känner honom, så man kan dela livet och erfarenheter. Det är några saker. Sen finns det ju mycket mer man kan göra för att fördjupa sin relation med Gud. Kommer du på några?

Hoppas jag i förra inlägget väckte lite stimulans åt tanken på vad det innebär att Gud försonade världen med sig själv, när Jesus tog straffet för vår skuld. Det här är stora saker, och jag funderar mycket själv så ta inte mitt sätt att berätta om det som det enda sättet. Jag försöker dessutom berätta jätteenkelt så vem som helst kan hänga med. Kom gärna med feedback.

Men för att ta upp tråden där, så tänker jag att Gud är ingen vi behöver vara rädda för, som pekar finger uppe i höjden. Han är med oss, som en av oss. På slutet blev Jesus till och med ansedd som sämre än oss. Han blev någon som man inte ville kännas vid. Inte ens hans bästa vänner ville låtsas om att de var det, när han blev utlämnad till att korsfästas. Det blev väldigt skämmigt att känna Jesus. Och ändå var han den som hela världen hade blivit skapad genom, för och till.

Men vad gjorde Jesus? Han blev inte arg på dem. Han bad: Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Och han såg med sorgsen kärlek på dem som svek honom.

På det sättet tror jag att Jesus dog på korset för att visa vem Gud är.

Gud är den som älskar så mycket att han vill visa det genom att ge allt, ge sitt liv för oss. Gud vill locka oss närmare genom att visa sin kärlek. Han sträcker ut handen. Och när vi tar hans hand, så vill Gud visa att vi är älskade precis som vi är. Med våra fel och brister och allt. Om vi fylls av denna villkorslösa kärlek, så kan vi älska mycket och bli mer som Gud. Det är också vad Gud gör som en vanlig livscoach inte skulle kunna göra. Han älskar oss helt och fullt, för att lära oss att älska. För att leva i kärleken är det bästa vi kan göra.

Det blir minst ett inlägg till. Och nästa får handla om vad Gud inte kan göra åt oss, utan vad vi kan göra.

I förra inlägget kom jag fram till att Gud vill vara vår livscoach. Känns väldigt vågat att uttrycka det så. Men jag vill påpeka en gång till att det är en liknelse som inte kan motsvara verkligheten. Den är inte menad att nedvärdera Gud, men för att lyfta fram att Gud vill hjälpa oss att verkligen leva.

Vi är långt ifrån några helgon. Men Gud vill göra oss heliga. Och hur gör han? Kommer med en massa regler som vi ska följa och lämnar resten åt oss? Det skulle en profet göra. Eller en vanlig lärare. Men Gud gör något mer. Han börjar med att göra något underligt:

Gud kom som människa till oss, därför att vi människor skulle bli som Gud.

Har du hört den formuleringen förut? Kyrkan i öst har haft den som primärt fokus ända sedan antiken, så det är inget nytt. Redan Jesus undervisning är tydligt inriktad på att vi ska bli fullkomliga och likna Gud, genom att vi ska leva i kärlek.

Steg ett är att Gud tar bort den bråte som ligger ivägen för att vi ska kunna komma nära honom. Det som ligger ivägen är något som är väldigt svårt för den moderna, självständiga människan att tänka sig: Guds starkt passionerade missnöje över det onda och destruktiva som kommer ifrån oss, alltså vad som i kyrkan brukar kallas för synd. Jag tänker t.ex. på vår själviskhet, vår hårdhet, våra fördomar mot varandra m.m. Men om vi tänker efter, egentligen är det inte så svårt att förena Guds missnöje över detta med Guds kärlek. Kärleken är aldrig likgiltig inför något destruktivt.

Men hur tar Gud bort det, när han kommer som människa? Jo, Gud själv lägger skulden för våra brott på Jesus när han dör på korset. Jesus fick ta konsekvensen av våra handlingar. Och Jesus gjorde det helt frivilligt, för att vi skulle få leva. Han gjorde sig till ett offer för det vi hade gjort, i sin självutgivande kärlek. Han gjordes faktiskt till ett med vår synd, när han bar den i sin kropp och tog straffet för den på korset.

Kunde inte Gud bara ha förlåtit oss och låtit sitt missnöje försvinna utan vidare? Jag ska inte begränsa vad Gud kan göra, men allt jag kan säga är att Gud ville göra på det här sättet. Han ville låta Jesus ta straffet för vår skuld. Hur nödvändigt det var vet jag inte, men jag tror inte att han hade gjort det om det inte var väldigt viktigt.

Han gjorde det för att han älskar oss, vill förlåta oss, och kunna försonas med oss helt och fullt. Målet längre fram är att vi ska bli ett med Gud.

Det är ett mysterium, och det här är ett sätt att uttrycka det på. En annan aspekt av korset som jag tycker är viktig är hur det visar Guds kärlek. Det tänkte jag ta upp i nästa inlägg.

En del tar en paus från att skriva i sina bloggar under påsken, för att kunna ägna sig åt kontemplation över påskens budskap. Jag känner att just skrivandet är ett sätt att göra det för mig. Alternativet skulle nog vara att sitta med familjen och mitt påskägg och jäsa i soffan. Jag kontemplerar alltså med tangentbordet under fingrarna.

De delar av påskens budskap som jag kommer att kort reflektera över är försoningen, kärleken, vårt gensvar, det vi kan uppleva här och nu och ett av de underbart formulerade löften som finns i Gamla Testamentet.

Det jag ska skriva om kommer av min egen erfarenhet. Så det är vad jag personligen tror. Det är som en krönika i sex delar. Jag siktar inte på att presentera en komplett och detaljerad bild. Men jag vill presentera påskens budskap på ett sätt som är både bibliskt och relevant här och nu. Bibelhänvisningar kan gärna ges om någon vill ha, men jag låter bli att skriva ut alla här för att det blir rörigt plus att sållandet bland dem riskerar bli ett hopkok av lösryckta verser.

Vill börja med att ställa några frågor: känner du dig allmänt orolig? Känner du dig dålig eller värdelös? Försöker du leva rätt men märker ändå av att det inte blir så bra? Känner du att du inte kan kontrollera ditt dåliga humör? Är du ofta arg? Eller vad vet jag, känner du att livet egentligen är meningslöst? Visste du att de här sakerna vill Gud (ofta sakta men säkert) hjälpa dig med?

Jag drar mig för att säga det, men man skulle kunna kalla det för personlig utveckling med Gud som livscoach.

Och det säger ju sig självt att det är mycket bättre om Gud är det än om en människa är det. På en helt annan nivå, liksom. Den här liknelsen kan inte jämföras med det nya livet som Gud vill ge. Men kanske ge en hint att det handlar om här och nu.

Detta nya liv är en del av påskens budskap. Hur det nu går till tänkte jag vänta med att skriva om tills nästa inlägg, så det här inte blir så långt.