"Om det alltså finns tröst genom Kristus,
uppmuntran från kärleken
och gemenskap från Anden,
om det finns ömhet och medkänsla,
gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet.

Lev i samma kärlek,
eniga i tanke och sinnelag,
fria från självhävdelse och fåfänga.
Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.
Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus.

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,
utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.
När han till det yttre hade blivit människa,
gjorde ha sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat
och gett honom det namn som står över alla andra namn,
för att alla knän skall böjas för Jesu namn,
i himlen, på jorden och under jorden,
och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre,
Gud fadern till ära."

- Filipperbrevet 2:1-11

Det är fint detta bibelställe, tänk om vi bara levde efter det. Om vi gjorde det skulle vi ha en himmel på jorden. Skulle gärna vilja predika över detta någon gång för det är så fint. Framför allt den sista biten, att alla knän ska böjas och alla tungor bekänna Jesus, till Gud vår himmelska faders ära. Fundera en stund över vad det kan vara för slags knäböjande och bekännelse som ärar Gud.

Den moderna mainstream-teologin säger att alla ska bekänna att Jesus är Herre, men att många av dem ändå ska spendera evigheten åtskilda från Gud av eget val. Denna teologi säger att det ärar Gud att folk böjer knä och bekänner Jesus medan de fortfarande hatar Gud i sina hjärtan. Men ärar det verkligen Gud fadern? Menar de alltså att det är en handling som Gud gillar? Eller är det inte så att Gud avskyr en bekännelse från läpparna och ett hårt hjärta?

Frågorna får hänga kvar i luften, som ett eko i en tom kyrka.

Det är ju ändå otroligt vad fotbollen betyder för vissa. Den ger ett lyckorus, den ger en känsla av vi mot dem, en känsla av seger (i sina bästa stunder). Inte undra på att vissa vill vältra sig i fotbollens värld, eller i sportens värld för den delen. På det sättet liknar fotbollen nästan en religion för vissa. Den har såklart inga utomvärldsliga inslag. Ingen synd förutom att inte tro på det egna landslaget. Ingen frälsning utom att vinna VM. Ingen dröm om enhet förutom den nationella enheten i glädjen över fotbollssegern. Men den ger ändå tillräckligt mycket för att folk ska bli ganska uppslukade.

I Argentina finns Maradonakyrkan sedan tio år tillbaka där de hyllar Maradona som sin förebild och inspiration i livet. Grundarna tar det tydligen mest på skoj men andra tar det på större allvar. Maradonas anhängare firar till och med jul och nyår till hans ära, fast med glimten i ögat. Verkligen vettigt av Maradona att själv sluta sig till en annan livsåskådning! DN har en artikel om "kyrkan" där Maradona själv ringer ett telefonsamtal till dem under festligheterna och låter meddela:

"- Jag vill tacka er för den kärlek ni ger mig. Låt oss nu sätta vår tro till Gud, den sanna guden. Må Gud vare med oss och giva oss en seger som den som vi fick 1986, säger Maradona i en raspig ledning, som går ut i direktsändning i hela landet. Någon i publiken reagerar: 'Men det är ju DU som är Gud!'"

Se inslaget i DN:s webb-TV

Frågar du mig personligen så kan jag förstå att många olika religioner och livsåskådningar ter sig likvärdiga om man ser till ytan. Man kan säga kolla där, nu hyllar folk till och med Maradona, precis som man hylllar Buddha, Muhammed och Jesus, inget nytt under solen. Men det är något speciellt med Jesus. Han gick inte fram med svärdet i sin hand som Muhammed, han blev ingen fotbollsstjärna som Maradona, han lät meddela, till skillnad från Buddha, att han var mer än en vis människa. Att han var liksom både Gud och människa. Och han hade en etisk undervisning som fascinerar och engagerar än i dag. Framför allt tycker jag om att han ville umgås med dem som samhället ansåg vara "syndare". Och de älskade honom. Han visade dem att de inte var mindre värda än de som ansåg sig vara rättfärdiga. Han sa till och med att det var för syndarnas skull han hade kommit, inte för de rättfärdigas.

Jag har mycket att lära av Jesus. Och Jesus är mer än en förebild för mig, han är min existentiella stöttepelare. Jag tror inte att någon annan pelare håller lika bra. Inte fotboll, inte vetenskap, inte filosofi, inte en känsla av upprymdhet. Vad jag menar med det är att jag sätter mitt hopp till Jesus, inte i ren desperation utan för att jag tycker att han är trovärdig. Det är min tro och mitt hopp att Jesus är världens frälsare, som det heter på gammaldagsiska. För det vore väl synd om denna världen vore allt? Om det fick sluta så olyckligt som det annars skulle göra - en värld av en massa orättvisor och olösta konflikter överallt som bara kanske går under till slut av miljöförstöring? Jag vill göra mitt bästa för att göra världen bättre men jag tror fortfarande inte att alla människor någonsin kommer att vilja bete sig exemplariskt alltid. För det krävs något mer. Det krävs pånyttfödda människor. Och någon som kan föda dem på nytt - Gud ;-)

Alla har vi en existentiell stöttepelare. Vilken är din?

Namnet Jesus aldrig mister
Genom tiderna sin glans
Det om evig kärlek vittnar
Som hos ingen annan fanns

Det till uppgift har att samla
Till Guds ständigt öppna famn
Alla mänskor unga, gamla
Detta underbara namn

Namnet Jesus - himlens hälsning
Det mitt hjärtas kärlek vann
I det namnet fann jag frälsning
Ingen annan frälsa kan

(Beabetning av David Welanders originaltext skriven av Per Juliusson, EFS-missionär i Indien)

"Och I skola hafva tillförsikt..."

Du kanske tillhör en av dem som skulle ha lättare att ta till sig gamla texter om de skulle låta som vi pratar i dag. Fast det finns kanske gamla ord som inte har någon modern form. Till exempel, vad heter "syndare" i en mer modern översättning? Äh, syndare har vi väl hört talas om i tidningar och på TV. Det vet vi väl vad det är. Fartsyndare till exempel. Man pekar finger åt den pinsamme syndaren som blir tagen på bar gärning. Synd och skam. Syndare. De som gör fel. Eller den som frossar i mat, till exempel. Syndigt gott. Eller så är synd lika med lust och sexuell drift som man inte kan hålla tillbaka. Massmedia ger olika betydelser åt uttrycket "syndare". Situationer, smaker och innebörder smyckas med uttrycket "synd".

Jag vill berätta en sak. Jag är en syndare. Sofia är en syndare. Det innebär inte att jag är mindre värd än andra. Jag är precis som alla andra för syndare är alla som inte levt ett perfekt liv. Syndare är man om man behöver förlåtelse för något. Kanske för att man drog en vit lögn för att skydda sig själv. Eller för att man förhastat tänkte att någon var stroppig fastän hon kanske bara inte ville visa vad hon egentligen kände. Det finns inga andra syndare än just de som inte är helt perfekta. Syndare är man om man misslyckats och inte lyckats förtjäna guldstjärnan i himlen för allt man gjort.

Men jag är inte ens nästan perfekt, så när som på några små missar. Om du fick komma in i min hjärna en helt vanlig dag skulle du se hur jag tänker illa om folk, är lat, otacksam, självisk och ytlig. Du skulle se hur jag hycklar, spelar och sviker. Jag har en bok hemma där man får lära sig hur man blir en bättre människa men jag är faktiskt lite irriterad på den. Visst fanns det godbitar där men jag har hittills aldrig blivit förändrad på djupet genom att lyckas göra si eller så enligt en viss ordning eller metod. Det skulle inte finnas mycket hopp för mig om livet gick ut på att vara så bra och stark som möjligt.

En av de mest träffsäkra beskrivningarna av Jesus är att han är "syndares Vän". Det finns olika sidor av Jesus som alla är viktiga. Judarnas konung, Guds son, Messias, Kristus och världens frälsare. Men Jesus, "syndares Vän" får nästan slåss om förstaplatsen. Varför, jo därför att det är så relevant och viktigt för dig och mig att veta här och nu. Vi behöver veta att vi är älskade och accepterade. Vi behöver veta att vi inte behöver kämpa för att dölja våra skavanker. Vi behöver veta att det finns en kärlek som brinner för oss fastän den vet vad vi gjort. Den kärleken är Jesus full av. När ingen annan förstår, när andra dömer dig och du bara vill gömma dig och inte vet vart du ska vända dig, när du inte heller orkar vända dig till Gud, då finns han ändå där.

Fastän det språket i den här dikten kanske är lite väl gammaldags för dig vill jag ändå kopiera in den här nedan. Jag vet att jag skrivit mycket men jag hoppas du orkar läsa den. Hans Hallebo skrev:

Jag vill berätta för dig om en öppen port
och om någon som väntar dig där.
Och fast du har syndat och illa gjort
får du komma precis som du är
med hela din skuld, den börda du bär,
till Jesus, "syndares Vän".

Du frågar: "Men får jag väl komma så?
Jag är fläckad av synd och skam."
Läs Lukas femton och ge akt därpå
hur syndare trängde sig fram.
På samma sätt får också du komma fram
till Jesus, "syndares Vän".

Jag vill berätta för dig om ett dukat bord,
om en yppersta högtidsskrud.
När syndaren blir rättfärdiggjord
står han helig och ren inför Gud.
Hör evangelium, glädjens bud:
Jesus är "syndares Vän".

Korset
där Jesus gav sitt liv
det är min glädje
och min ära

Korset
kärlekens sköna symbol
det är för alltid
sången i mitt liv

(SOL - 95)


Detta är precis det mysterium, som jag på något sätt har fått blivit delaktig i. Sug på varje ord i ovanstående rader. Allt jag vill göra är att upprepa dem och försöka förklara, men helst av allt önskar jag att det inte skulle behövas. Jag kan bara säga att jag har all min glädje i vad Jesus gjort och gör för mig. Jag älskar det han har gjort, sedan jag följde hans ord om att be honom komma in i mitt liv. För alltid, för alltid kommer jag att hålla fast vid det här och aldrig släppa det. Jag kan inte. Han har förvandlat mitt liv för alltid. Han är min skatt.

När jag tänker på korset där Jesus plågades, vet jag bara att det på något sätt var för mig. Det är hans kärlek till mig jag ser. För som det är sagt: det var inte spikarna som höll fast honom där. Det var hans kärlek till oss. Detta är Guds erbjudande: varje människa som vill ta emot Jesus ska aldrig gå under utan ha evigt liv. Detta eviga liv börjar HÄR och NU, tillsammans med Jesus! Det är ett nytt liv med den helige Ande. Ett nytt liv i kärlek, förlåtelse och hopp. En vandring tillsammans med universums kärleksfulle skapare. Ett liv som ger frid, trygghet och visshet om vem man är. Sann frihet inom Guds omsorg.

Jag önskar bara att jag skulle mer och mer ge Gud inflytande i mitt liv. Själv har jag svårt att släppa kontrollen. Det är vad jag behöver mer och mer, för att Gud ska kunna ge mig allt han vill ge. Om jag bara går min egen väg, bestämmer han inte över mig, därför att han gett mig frihet. Den friheten vill han dock att jag ska använda till att vara med honom och göra gott. Att vara kristen är därför en vandring med Gud, som hela tiden fortsätter. Inget sker automatiskt, utan han lockar mig steg för steg att gå med honom.

Människor ifrågasätter ofta Guds existens därför att de ser så mycket ondska här i världen. De har helt förbisett det ansvar under frihet skaparen gav oss redan från första dagen. Han har gett oss livet och allt han ville var att vi skulle vara hans vänner genom att följa hans sanna och goda bud. Vi skulle ta hand om jordens natur och djur. Han har hela tiden talat om att vi ska vara kärleksfulla mot varandra. Det är grunden för hela lagen och budskapen från Guds profeter, som finns i bibeln. "ÄLSKA MIG! ÄLSKA VARANDRA!"

Gud har gjort allt för att visa att han står emot allt ont, utom att ta ifrån oss vår fria vilja alternativt ta bort oss människor (för vem är egentligen så 100 % kärleksfull som Gud faktiskt vill?). Han vill att vi ska kunna välja kärlek av fri vilja och han vill att vi ska leva. Ändå tror människor på något sätt att Gud ska göra på något annat sätt. De förstår inte sitt eget ansvar och sin egen delaktighet i den själviskhet och ondska som förpestar vår värld. De förstår inte att den enda orsak till att vi lever, trots allt vi förstör, är att Gud vill ge oss chansen att inse vår själviskhet, be om förlåtelse och kunna räddas ombord på "förlåtelsens båt", innan stormen kommer. Den stormen är Guds rättvisa, som kommer att göra slut på vår värld där människor lider och göra allting nytt.

Vi som känner Gud i dag, kan se fram emot hans rättvisa därför att vi vet att vi är förlåtna på grund av Jesus verk på korset. Jag tror nämligen att varje människa är skapad för att leva för evigt i en god värld med Gud. Det är Guds tanke med oss och den tänker han fullborda när tiden är inne. Tills dess längtar han bara att få ta trasiga, syndiga och behövande människor ombord på "förlåtelsens båt", där vi är trygga för att hans kärlek bär oss över allt. Till och med över vår egen brist.

Inte först och främst att det låter gulligt, faktiskt. Det har en djupare innebörd: jag älskar honom som kallas "lejonet av Juda stam" i Upp 5:5. Han är mitt hjärtas skatt, Jesus Kristus. Inte för att någon sagt det till mig. Nej, det började med att hans underbara kärlek bara fyllde mitt hjärta så den flödade över, en söndagsmorgon hösten 1999. Har svårt att skriva om det kortfattat, för jag vill försöka beskriva det mer. Sedan dess har jag inte kunnat släppa honom och jag är så glad över det.

I skrivandets stund var det en och en halv vecka se'n jag såg den tecknade versionen av "Häxan och lejonet" av CS Lewis. Hela bokserien om landet Narnia, som "Häxan och lejonet" är en del av, är en analogi av det kristna budskapet. Lejonet heter Aslan och är en till synes frånvarande kung över ett land som har förpestats av en ond häxa. I slutet offrar han sig i en förrädares ställe och låter häxan bli hans plågoande in i döden. När häxan och hennes allierade tror att de har vunnit genom hans död, uppstår han igen och har vunnit tillbaka förrädaren från häxans makt. Så segrar han och häxan blir till stoft under hans stora tassar. Det sägs många bra saker om Aslan, bland annat: "visst är han farlig, men han är god!".