Kvotera mera!
Jag inser att jag är en av de få jag känner som seriöst tycker att kvotering kanske ändå kan vara en bra idé, i alla fall tills man har försvagat normen om vit mansdominans. Kvotera in kvinnor, kvotera in utlandsfödda, HBT-personer; kvotera in folk som förut varit försummade på grund av annat än individuella kvalifikationer. Sammanhangen kan ju skifta men jag tänker på allt ifrån företagsledningar till politiska sammanhang. Och skärp till arbetet mot kvinnoförakt, rasism och förakt mot HBT-personer.
"Varför skulle man vilja kvotera in t.ex. kvinnor?" frågar då någon. "Är det inte bättre att ta in den som är bäst?". Naturligtvis tycker jag med att det skulle vara optimalt om man bara tog hänsyn till kvalifikationer hos individer oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning m.m. Men newsflash everyone, det har man aldrig gjort. Så länge vi har haft en civilisation som inte bara gick ut på att ryta högst och slå sig hårdast för bröstet, på den primitiva tiden, så har kvotering skett. Någonstans vann männen över kvinnorna och ansågs, oavsett individuella kvalifikationer, få rätt till att hädanefter uppfylla kvoten 100 % av ledande organ i olika sammanhang. Det var politiskt korrekt att ha 100 % män. Kvinnor som hade kunnat bli utmärkta ledare, men även forskare, skribenter m.m. fick aldrig chansen till det. Snacka om att slösa bort talanger!
Internationella kvinnodagen
Och så är det en dag av sympati med alla kvinnor som blir hindrade från det. Smarta och duktiga kvinnor världen över nekas utbildning och jobb, inte pga bristande kompetens, utan pga kön. Vilket fruktanvärt slöseri med all förmåga, all kreativitet och allt intellekt som går förlorat i köttgrytorna. Kvoteringen i arbetslivet ska inte vara 100 % män. Gud ske lov att vi inte har de reglerna i det här landet fortfarande! Men mycket finns fortfarande att jobba med.
Jag har aldrig gjort något speciellt på kvinnodagen, men om man/kvinna vill kan man/kvinna fara på arrangemanget på Nolia City Konferens kl 17 och se vad det är för något. Jag hade tänkt fara men jag kanske är hemma och städar istället! :-)
Kvinnligt normerande inom hudvård
Men på Apoteket Renen i Piteå är det minsann det omvända som gäller. De hudvårdsprodukter för ansikte som riktas till kvinnor står under kategorin "ansikte" medan de som gäller för män står under "ansikte man". Hm. Kan det helt enkelt bara vara så, att om det ena könet är dominerande som utövare/konsument/aktiva/historiskt flertaliga inom ett visst fält sätts det könet som norm? Är det naturligt? Om så är fallet, är det bra?
Problemet är att det aldrig är roligt för mig som kvinna att ses som mindre kvinnlig om jag t.ex. älskar fotboll (vilket jag inte gör, men som exempel). Jag är ju jag och jag är en kvinna. Inte har de andra kvinnorna, bara för att vi är olika, rätt att definiera mig som mindre kvinnlig. Samtidigt tycker jag att det finns saker att bli mer upprörd över. Det är, fastän det är negativt, faktiskt ganska naturligt att det är så. Det blir svårt att anpassa språket och samhället efter individer i minoritet. Anpassas inte språket efter samhället och inte tvärtom?
Roligt var det i alla fall att se dessa skyltar på Apoteket. Det som ögon, näsa och mun sitter på hos kvinnor heter "ansikte". Männens heter "ansikte man". Haha.
Tjejfejor är normen för hudvårdsgrejor.
Hurra för kvinnliga politiska förebilder!
(Först publicerat 11 mars 2007)
Jag har sett på TV rätt mycket på sistone från sjuklingsoffan hemma i Bersika. Grymt inspirerande att se Kristina Axén Olin (vice partiordförande i Moderaterna) i ett kort föredrag och en intervju på den internationella kvinnodagen. Säga vad man vill om alla hennes åsikter i olika sakfrågor (vilka jag inte alls är insatt i). Hon hade mycket klokt att säga om hennes liv som mamma och politiker, med både äkthet, självkänsla och ödmjukhet.
En annan dam vars argumentationsteknik jag beundrar storligen - det är ibland en ren njutning för mig att höra henne - är Maria Abrahamsson (ledarskribent i Svenska Dagbladet). Hon är en uppmuntran för min dröm om att få vara ett språkrör för det jag tror på i samhället.
Inget ont om kvinnor vilkas enda ambition är att sköta om hemmet, givetvis. Jag är uppväxt hemma med en allestädes närvarande bullmamma som skötte om dagbarn och det vore tråkigt om ingen ville arbeta heltid i hemmet.
Faktum kvarstår, dock: de kvinnor som syns och hörs i samhället är en frisk fläkt för oss andra som vill göra samma sak. Det går inte att understryka tillräckligt hur viktigt det är för oss att ha förebilder som, på ett direkt sätt, genomför förändringar även på ett bredare samhällsplan.
Jag kan tyvärr inte skriva det här utan att förargas över de personer som på olika sätt inte samarbetar med oss, just därför att vi är kvinnor. Deras gensvar kan vara alltifrån förlöjligande till ett klart uttryck för okunskap som ibland tar tar sig uttryck i demonisering/svartmåleri. Demoniseringen är nog svårast av allt att bekämpa - tanken att kvinnor som vill höras och synas skulle drivas av något ont. Kanske en person som bär de tankarna lättast avväpnas med en oväntad vänlig gest, som till exempel en kram? Förnedrande kanske, ja, men förmodligen ganska effektivt.
Maktkampen upplöses i små partiklar
Jag har funderat av och an på det som står i Bibeln om relationen mellan man och kvinna. Framförallt den som går att skönja i Paulus brev. Jag vill så gärna förstå. Vad som är rätt, och vad som är kulturellt betingat. Jag vill destillera ut andemeningen ur sammanhanget. Det går. Och det är framförallt nödvändigt.
Paulus skriver att kvinnan ska underordna sig. Å andra sidan skrev han vid ett tillfälle att vi ska underordna oss varandra i kärlek. Och att mannen ska älska sin hustru så som Kristus älskade kyrkan och utgav sitt liv för den. Tacka Gud för att han plitade ner de raderna också.
Kärleken avväpnar nämligen alla slags försök till självhävdelse. Jesus sa till sina lärjungar i Johannesevangeliet: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” När hans alltför mänskliga följeslagare började tvista om vem av dem som var störst, sa han ”den som är störst bland er ska vara de andras tjänare”. Sedan demonstrerade han sin storhet genom att böja sig ner och tvätta deras smutsiga fötter inför den sista måltiden. Finalen på hans uppdrag var att ge sitt liv för att ta på sig vår skuld, våra brott, våra misslyckanden, vår synd.
Det kan bara inte gå fel om vi verkligen älskar varandra. Jag ställer mig själv en fråga: varför är det ett problem för mig, att jag ska underordna mig någon som älskar och tjänar mig osjälviskt? Vart tog maktkampen vägen? Löstes inte den upp i kärlekens förtärande eld? Vill vi blunda för det, för att vår självhävdelses rädsla är större än den riskabla kärleken? Jag står snopen och svarslös. Är inte problematiken med underordnande ogrundad när kärleken finns med i bilden?
Svaret är ja. Problemen heter själviskhet och misstro.
