Lydnad - och agilityträning?
Usch, vad jag känner mig som en utsvävad karismatisk kristen nu. Alltså det jag är rädd att mina icke-kristna läsare tror att jag är. Fastän jag såklart inte är det. Jag kan ju alltid tänka på hur jag är rädd att mina karismatiska kristna vänner tänker om mig, så känner jag mig lite mer som KG Hammar. Så där ja, balansen återställd.
Men hur som helst. Jag börjar undra om det är så klokt av mig att använda ett ord som jag vet att 90 % av Sveriges befolkning tolkar annorlunda än jag har tänkt det. Lydnad är ju ett ord som inte används till vardags annat än i agilitysammanhang, eller i väldigt negativa sammanhang. Personligen tänker jag på att någon går på knä med strupen blottad och kanske får ett koppel runt halsen.
EDIT: Kanske bara är mina sjuka associationer, men det bjuder jag på. :)
Credos vision är att göra Jesus, känd, trodd, lydd och älskad. LYDD. Jag smakar på ordet. Vi tänker sällan på något kärleksfullt när vi hör lydnad, lyda och lydd. Och det är viktigt att det gör det, för vår relation med Gud ska vara kärleksfull och mogen. Den ska inte kännas som att vi är bångstyrigt boskap som ska brännmärkas och föras fram i hårdför lydnad, eller att vi är slädhundar som piskas framåt över Kanadas bistra snövidder. Absolut inte, aldrig, no way! Målet i relationen med Gud är frivillig kärlek och inget annat.
Men ordet lydnad kan faktiskt också användas som ett uttryck för kärlek till någon man älskar. T.ex. Gud, om det är så. Ibland är man villig att ge sig själv så pass mycket åt någon man litar på, att det är det enda rätta ordet. Det förutsätter verkligen att den som man lyder inte är någon förtryckare utan snarare någon som älskar och vill hjälpa en på bästa sätt även när man inte lyder likt en hund på agilityträning.
Den fina betydelsen av ordet har jag lärt mig. Det var därför jag valde det. Ville bara förtydliga det.
Lydnad. Har ni hört det i något kyrkligt/kristet/andligt sammanhang? Hur tänker ni kring det ordet? Vad associerar ni det till? Kan det skada någon annans tillit till Gud att använda det när man pratar om en relation med Gud?
Hela den här grejen är lite pinsam att ta upp, men jag postar det ändå mot bättre vetande...
Ingen skillnad på synd och synd
Men jag undrar om inte de gör skillnad på synd och synd. De säger att vi är kallade att följa i Jesus fotspår och det håller jag med om. När jag läser Bibeln kan jag se att målet är att vi ska bli heliga. Vi ska till och med bli som vår himmelske Far, för vi ska vara lika goda mot alla människor oavsett om de är mer eller mindre onda och goda, sa Jesus. Genom hela Bibeln löper en röd tråd av Guds passion för att vi ska bli rena, heliga, vara ljus. Vi ska vara äkta, ärliga och rättskaffens. Vi ska älska Gud och hata synden. Och det är riktigt bra, för synden förstör. Den bryter ner livet och gemenskapen med Gud och människor. Detta ska kyrkan predika.
Däremot undrar jag om någon församlingsföreståndare frågar sina prospektmedlemmar om deras dolda synder innan de går med i en församling. Frågar de om de verkligen har Jesus som Herre på alla områden? Vill de bli av med sin girighet? Är de frånskilda? Vill de sluta se på porr? Vill de sluta smygdricka? Vill de sluta fördöma andra människor? Vill de sluta se ner på andra? Och hur kan de visa att detta stämmer?
Den här bloggposten ska inte alls handla om huruvida utlevd homosexualitet är en synd. För innan jag uttalar mig i frågan vill jag backa upp det bättre. Men de som anser att det hindrar ett medlemsskap gör skillnad på synd och synd. De tycker att synliga synder är värre än osynliga, fastän Gud själv aldrig gör någon sådan distinktion. Hjärtats hårdhet, att vara falsk så man ler mot folk på utsidan men hatar dem på insidan, det är en synd som Gud verkligen avskyr.
Hur många skulle inte åka om församlingen utesluter alla som med orört samvete fortsätter att le falskt mot sin nästa samtidigt som hjärtat är fullt av förakt? Eller varför utesluter ni inte direkt alla som är frånskilda? Det är ju en väldigt konkret och synlig synd. Och kom ihåg att inte ha medlidande under några omständigheter, Bibeln har inte nämnt några undantag. Bara om de återförenas med sin f.d. skulle de få gå med i så fall. Det är en konsekvent bibeltolkning. Snälla, gör inte skillnad på synd och synd. Det vågar jag säga att Gud inte gör.
Som jag ser det finns det tre val:
1) Gör ett noggrannt bibelstudium som pekar på att vissa synder är OK men inte andra.
2) Följ hela Bibelns moral och se till att rensa upp rejält så att fler kategorier av samvetsbedövade syndare blir av med medlemskapet.
2) Eller, ta in alla medlemmar som trots att de inte lever upp till församlingens moraliska standard vill följa Jesus. Det inkluderar äktenskapsbrytare, kallhjärtade, lögnare, fegskitar, girigbukar och homosexuella. Predika sedan vad ett heligt liv innebär för alla.
Jag röstar på det sistnämnda... För jag ber att kyrkan ska bli en enhet som inte utestänger någon, men som predikar ett tydligt budskap om personlig omvändelse. Vi har Guds mandat till att predika det. Vi ska döpa dem i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn och lära dem alla bud som Jesus gett oss. Vi ska hantera alla lika, förmana och tillrättavisa. Men vi ska inte stänga ute vissa syndare och inte andra. Jag tror Gud kan döma oss för den orättvisan... Fundera på det, snälla frikyrkopastorer.
Min åsikt här är inte huggen i sten. Jag fortsätter att fundera och tveka... Så hoppas att den här diskussionen kan fortsätta, för den är viktig.
Hellre ett "va´ i helvete" ute på torget än ett "amen" i kyrkan
Jag "ropade ut" vid ett tillfälle att "Jesus älskar dig". Och underbart var att höra att just då, gick det förbi ett gäng ungdomar som inte kunde låta bli att säga: va´i helvete! För det är någonting inom mig som hellre vill höra ett "va´i helvete" ute på torget än ett "amen" i kyrkan.
Jag håller med till 100 % :)
Årets möte blir den 30 maj på byxtorget kl 11:00. Här finns programmet för hela helgen.
Önskas: ett kyrkomöte som lägger vikten där den ska vara
Redan i höst ska kyrkomötets politiker försöka se till så att också Svenska Kyrkan hänger med och börjar viga samkönade par. Men kyrkan är splittrad i frågan. Delningen går rakt igenom biskopsleden - 9 biskopar av 14 är emot.
Jag får det till att splittringen i grund och botten beror på att vi medlemmar i Svenska Kyrkan har olika bibelsyn. Vi är inte överens om på vilket sätt Bibelns författare ska ha inflytande över kyrkans lära, hur vi ska tolka Bibeln, och vad i Bibeln som är relevant för kyrkan. Eller om vi tror att Bibeln är hård men relevant i en viss fråga, om det ändå kan vara rätt att främst följa sitt samvete i den frågan.
Hur mycket diskuterar kyrkomötet sin bibelsyn? De som blir invalda i detta högsta beslutande organ i Svenska Kyrkan behöver varken ha någon kunskap om Bibeln, eller något förtroende för den. Det är synd, för jag vågar påstå att Bibeln är viktig i alla frågor som rör kyrkan.
Och det är viktigt att man har något slags förtroende för Bibeln om man ska leda en kyrka som alltid baserat sitt liv och sin lära på den. Visst kommer även bibelintresserade människor fram till olika slutsatser men de försöker åtminstone. Att ens säga det känns som att säga att 1 + 1 = 2. Men tyvärr behövs det ju, med tanke på hur kyrkomötet fungerar i nuläget...
I kyrkovalet i höst ska vi rösta fram ett nytt kyrkomöte som ska sitta vid makten i fyra år. Och vi kan rösta fram ett kyrkomöte som verkar för en hjärtlig, människovänlig, varm och sympatisk kyrkogemenskap och som faktiskt bryr sig om vad kyrkans grundare, Jesus, apostlarna, Paulus & c:o, har att säga.
Kolla in POSK och Frimodig Kyrka. Kanske EFS också ska bli en nomineringsgrupp?
Får vi nu ta bort de politiska partierna från Svenska Kyrkans ledning. Det är ett religiöst samfund och ingen statlig organisation.
Världens största religion/kultur
Hetsar mot kristna - hyllas och applåderas
Domprosten Peder Jonsson försökte stoppa Marduks spelning, men hans vädjan till Pierre Törnkvist på Luleå Kommun avslogs. De ansåg att de hade en konstnärlig frihet att offentligt skrika:
The christian serpents can escape or stay
And face the oceans of fire, blood and iron which will sweep them away
An ocean which everything you accomplished will erase
And pull out your venomous fangs from mandkind without a trace
På polisens hemsida står det i klartext om hets mot folkgrupp. Detta borde vara att betrakta som den grövre sortens hets. I sommar kommer detta att pågå på festivaler runtom i landet. Det självklara vore ju att upphäva fridlysningen av metalband som hetsar mot kristna. De ska också kunna fällas för hets mot folkgrupp, om lagen nu ska vara lika för alla. Och då lär det inte bara bli Marduk som får gå.
I kommentarerna till artikeln i Norrbottenskuriren fanns det uttalanden om att det är en frisk fläkt att någon står upp emot de "kristna svenssons" som hindrar folk från att tycka och tänka fritt. Ursäkta? Vi som är personligt kristna i Sverige är en minoritet, vi är inte svenssons. Att Sverige är till namnet och historiskt ett kristet land är sant, men i dag är vi en minoritet. En kommentar uttryckte det bra: "Skönt att någon vågar sätta sig upp mot prästerskapet i Sverige i dag, de känns ju verkligen som en mäktig och farlig organisation som förtrycker folket. Tufft, moget och tidsenligt. Och att utkräva hämnd för oförrätter från kyrkans sida som man bara läst om och som skedde för några hundra år sedan, verkar rimligt."
Marduk hade en T-shirt där det stod "Luleå Stift" och hällde blod på den. Pierre Törnkvist kommenterar: "De såg det nog mest som humor. Det är ett rockband och en t-shirt. Så mycket mer är det inte." Humor för vem? För oss kristna är det inte roligt, och framför allt inte för Peder Jonsson som de sa att de riktade detta till. Lina reagerar klockrent med att räkna ut konsekvenserna om det hade stått t.ex. “RFSL Nord” eller “Ungdom mot rasism” på T-shirten. Självklart hade fler reagerat. Jag lovar att ingen musikrecensent hade ens tänkt tanken på att höja dem till skyarna.
Men så här ser det ut i Sverige i dag: om man i sina låttexter önskar alla kristnas död så kan man fortfarande hyllas och applåderas offentligt i våra respekterade dagstidningar.
Hur ska vi reagera?
Obehagligt avbrott i gudstjänsten
Det som vi alla känner igen i våra liv.
Sedan bad vi för det som hände. Att de sår som pojken fått skulle läkas, och att Gud skulle ta hand om alla som var berörda av situationen. Tänk så många barn som far illa på grund av kärlekslösa föräldrar. Men det är just här som kyrkan kan göra en skillnad. Vi har en tro på en Gud som hjälper oss ur destruktiva mönster mitt i vardagen. Det finns hjälp! Gud vill lära oss hur vi ska vara mot varandra för att inga barn ska behöva lida av fulla eller bråkiga föräldrar. Gud vill befria oss från allt ont. Både det som vi möter hos andra, och det som tynger ner inuti oss. Åh, bara vi kunde bli bättre på att fatta det! Det verkar gå så sakta och trögt för oss... Men fantastiskt nog så lämnar Gud oss inte. Vi vet alltid vart vi kan vända oss, hur långt borta vi än känner oss. Och då finns han där. Det gör han!
En oas mitt i veckan
Anders, Lasse, Ulrika, Jonas, Hanna, jag liggande.
Anders ville helst att jag skulle klippa bort honom men jag hoppas han godkänner denna "censur" ;-)
Jag är med i en liten hemgrupp. Vi träffas en gång i veckan hemma hos någon och fikar, snackar om våra liv och tankar om tro och ber för varann och andra. Det känns verkligen jättemysigt varje gång. Det är EFS som samordnar hemgrupperna med några riktlinjer men annars är det rätt fria tyglar på hur vi gör. Just nu läser vi Efesierbrevet vers för vers och vi hinner prata om kanske tre-fyra verser varje gång, alltså gräver vi ganska djupt. Fast det är inget torrt studium utan det är himla kul. ;-P
Det känns som att man kommer varann så mycket närmare än en vanlig söndagsgudstjänst. På en gudstjänst sitter man ju som bekant och lyssnar mest. I hemgruppen däremot pratar man med varann, man bollar tankar, man har en dialog. I går kväll var vi hemma hos mig och då pratade vi bl.a. om olika saker vi kallar Gud och om våldsamma bibelställen som är svåra att förhålla sig till. Det är så himla bra med oss tycker jag, vi kan prata ganska mycket men fastän åsikterna kan gå isär blir det aldrig någon hård diskussion. Som det ska vara!
Jag är ledare för vår grupp. Jag frågade Anders om han ville vara det tillsammans med mig men han funkar nog mest som moraliskt stöd. Eftersom att jag inte riktigt vet vilka som läser min blogg slänger jag ut en chansning: om du känner att det är något för dig är du jättevälkommen att vara med.
Hörde ni på Karlavagnen i onsdags? Väldigt intressant ämne om Gud håller på att göra comeback i Sverige och i så fall varför. Här hittar ni sidan för att lyssna på det programmet som alltså var onsdag 12 november. Ja, jag lyssnar på Karlavagnen. Jag har för mig att det mest är äldre som gör det. Fast det är hur mysigt som helst. Riktigt bra med ett forum som är direktsänt. Jag ringde faktiskt in en gång när det handlade om tro. Det var ganska nervöst att freestyla snacket i direktsändning men det var en grym kick. Det är inte undra på att vissa måste ta sig en grogg innan de vågar ringa.
I alla fall: det är så kul att prata om tro och andlighet och livets stora frågor och små frågor som ändå betyder mycket. Jag är nästan alltid game för det :-) I alla fall att lyssna.
Från presterande individer till ett hjälplöst kollektiv
Jag har börjat läsa "I Lammets tecken" av Magnus Malm. Den handlar om problemen i dagens kristna kyrka i Sverige och tankar kring vad lösningen är. Jag berörs av Malms klarsynthet. Inte för att jag vet om jag håller med honom om allt, men de paralleller han drar från vårt liv till bibelns berättelser kan vara fantastiskt slående.
Malm skriver om vår olyckliga förmåga att vilja skyla över vår svaghet och brist istället för att nå en lösning genom att erkänna den och söka all hjälp från Gud, och visar sedan att detta är ett upprepande mönster ända sedan Gamla Testamentets tid. Vi omges i dag av falska tröstare som blivit experter på att uppmuntra och stödja denna med skygglappar beklädda förljugenhet. Han skriver att Jeremia på GT:s tid
"tar upp en röd tråd i profeternas förkunnelse genom hela Gamla Testamentet: uppgörelsen med de falska profeterna. Dessa utmärker sig just genom den falska trösten, att till varje pris bekräfta och bejaka människor utan att konfrontera dem med den verkliga sanningen. Denna förkunnelse är inte bara dålig - den är farlig, eftersom den aktivt hindrar människor från omvändelse. Som Hesekiel säger: 'De förde mitt folk vilse genom att de sade 'allt står väl till', och dock stod inte allt väl till, och eftersom de, när folket bygger upp en mur, vitkalkar den.' Med andra ord: när vi bygger upp försvarsmurar kring vårt beteende, och håller fast vid våra synder - då är den falske förkunnaren där och stryker vitglänsande andlighet på försvaret och säger att Gud tar emot dig precis som du är."
Nu måste jag bara pausa en stund för jag vet vilka känslor av rädsla detta kan röra upp. Vad då, tar inte Gud emot mig som jag är? Svar: visst tar Gud emot oss precis som vi är - men han kan inte ta emot oss om vi inte tar emot honom precis som han är. Det verkar som om alla måste få vara precis som de vill - men Gud? Får han vara den han är? Får Gud vara helig? Får han fördöma allt själviskt, förkrympt, föraktfullt, svartnat, kärlekslöst och fult som vi gör, säger och tänker? Får han vara vår hjälp, vår styrka, vårt allt? Det är där skon klämmer för oss. Frågan är inte om Gud tar emot oss, för det gör han i förbundet genom Jesus Kristus kött och blod (och inte för att vi är tillräckligt oskyldiga). Frågan är om vi tar emot Gud.
Jag tror att vi behöver tillåta Gud att vara den han är - och ta emot honom som vår hjälp och lösning. Vi behöver bekänna att mer kompetens och ansträngning inte kommer att få kyrkan att blomstra. Det behöver inte vara något tvångsmässigt buller och bång utan kanske bara stilla tårar i kyrkbänken under en ärlig bekännelse från predikstolen. Dessa beskrivingar är givetvis bara exempel, men det jag försöker säga är att det inte ännu ska vara ett projekt vi drar igång utan snarare ett nedläggande av alla projekt. En kapitulation. Hur det nu riktigt ska gå till behöver tänkas igenom, för det är inte helt lätt för oss prestationsinriktade individer att bli ett behövande kollektiv. Men det är likafullt det vi behöver. Eller tror vi verkligen att Gud blir otålig med oss om vi blir stilla och besinnar att han är Gud? Tror vi att han liksom skickar tillbaka oss ut i verksamheten och projekten och allt vi försöker göra för att få en lösning och tycker att vi ska sluta slösa vår tid?
En uppmaning till bön efter väckelse ska inte vara ännu ett andligt krav på duktighet. Det är inte något Gud vill att vi ska kunna slå oss för bröstet för efteråt. Nej, det ska vara något som ett trasigt och sårat Guds folk kollektivt ber om i all vår nöd, utan att ens tänka tanken att det gör oss det minsta duktiga. Vi behöver bara ärligt och naket söka Gud i vår andliga fattigdom och egentligen inget mer. Det är i sådana situationer som Gud har gripit in så många gånger förr. Jag tror att han kommer att vilja gripa in på ett påtagligt sätt om vi lär oss av historien och kryper till korset och sätter all vår tillit till Gud ännu en gång. Och när Guds Ande får börja leda, vara mer påtagligt verksam och ge liv åt allt, kommer fler människor att dras till Jesus Kristus.
"Jag är en ropande röst i öknen, ännu ett pekfinger på Guds lamm.
Än finns det rum uti bröllopssalen, än bjudes frälsning i Jesu namn."
