Jag har kommit in i värsta bloggruschen, som det kan bli efter två-tre inlägg efter varandra. I dag får ni hålla till godo med en väldigt bra låt som både jag och Anders har på vår topp 50 bästa låtar ever-lista. Den har jag lyssnat en hel del på, på sistone. Jag hörde den nog första gången när vi såg 500 Days of Summer hos Jonas och Hanna i vintras.

Spotify: The Temper Trap - Sweet Disposition

Ja, jag gillar George Michaels låtar. Särskilt låtar som Praying for time och One More Try. Varför får det mig att känna mig som en fyrtioårig, sentimental tant? Det är ändock sant att han är grym på att skriva vacker musik!

För er som har Spotify: George Michael – Praying For Time

Texten är nog inte menad att tas bokstavligt, utan mer som en profetisk dikt om hur det ser ut i världen och att vi borde göra något åt det innan det är för sent. Kan George Michael - bögen som knappast är något stort moraliskt föredöme - skriva en profetisk dikt? Ja, det tycker jag är självklart. Jag lyssnar hellre på honom än på Benny Hinn, mega-kristen-TV-profeten, alla dagar i veckan.

Men tycker någon att Carrie Underwoods version är BÄTTRE? Hon sjunger fantastiskt, men en del av charmen i hans låtar är just soundet. Likafullt tänker jag att det vore fantastiskt att göra en cover och spela den här i kyrkan.

 

Ibland känns det som om man vill ta hela världen i sin famn. Har du känt det någon gång? I så fall vet du hur jag känner det nu. Jag är hög på kärlek... Guds kärlek till mig, till dig och till alla... :)

Nog visste du att Michael Jackson har skrivit helt underbara sånger till och om Gud?

Will you be there är en sådan klassiker. Den är med på Dangerous, det allra första albumet jag någonsin fått i min ägo. Han var min största idol när jag var en sådär åtta, nio år. Fast det blev ganska skämmigt att gilla honom när massmedia började skriva om att han var anklagad för sexuella övergrepp på (ett?) barn. Då backade jag tillbaka och bytte ut honom mot Ace of Base. Men vem är det som står sig i alla tider? Jo, Jacko.

Bortsett från den pompösa uppvisningen av alla gråtande och hänförda flickor och pojkar, OCH hans förkärlek till att dra uppmärksamhet till sitt skrev, så...

Jag börjar om. I det här scenframträdandet sjunger han till Gud. Jag kan bara tänka mig att det kommer från hans hjärta, eftersom att han ska ha varit uppväxt i en strängt kristen familj. Om de inte var Jehovas Vittnen, till och med? Men stackars Michael klarade nog inte pressen... Och jag tycker det är en underbar text. Själva musiken ger jag en sjua av tio.

Jepp, Gud älskar dig med, Jacko ! ! ! !

Moåste daela mae maj! "The Boy with the Thorn in his Side" anno 1985 var den första låten jag någonsin hörde av The Smiths, och den får mig hög än i dag. Den är som en vitamininjektion rakt in i min kroppspulsåder och en av de få låtar jag kan utantill på gitarr. (Effektsförhöjningar har observerats i samband med intagande av teologiska kunskaper via en tjock bok på engelska en lördagkväll.) Tjo!

Jag gillar verkligen den här låten - tyvärr kanske jag måste säga, för den är ju inte så from. Å andra sidan kan man föreställa sig att den utspelar sig inom ramarna för äktenskapet. Han sjunger ju trots allt om en "license for love" och "pray help from above"!

Om jag tyckte att den hade ett alltför dåligt budskap skulle jag nog inte gilla den. Jag skulle åtminstone inte visa det offentligt. Men jag låter den passera. Jag tror att de flesta som läser känner mig så pass bra att de förstår att jag inte godkänner allt vad kulturen kring musiken innebär, även om jag gillar musiken.

*Suck* some heavy sh*t. Talk Talk var ena goingar. En eloge till IKEA som spelade den här låten i varuhuset sist vi var där. Jag älskar 80-talsmusik. Och så sant. Life's what you make it.

Yeah! Vilken styrka den människan har. Här är två versioner av America, en studioversion och den andra live. Man blir inte besviken på hennes leverans på scen. Rösten är precis lika innerlig och stark som alltid. Och så är det ju så grymt tufft med de där bongo-trummorna. Synd bara att filmaren riktade in sig så mycket på den flinta grabben där bak.

Den här låten har en historia för mig... Jag köpte singeln på måfå för ett pund på en second hand-skivaffär i Camden. Sedan lyssnade jag på den på repeat en helg medan jag trampade omkring på den blå heltäckningsmattan i det minimala vardagsrummet.

Jag var på smygpremiären av Batman - The Dark Knight i natt. Jag ger den 4 av 5 turbaner.

Den toppar IMDB:s lista hittills, vilket var intressant att veta innan jag såg den. Tydligen tycker många alltså att den är asbra, så att säga. Jag tycker den var spännande. Aldrig en död stund. Mot slutet slöt jag ögonen för jag var så ohyggligt trött, men det var liksom svårt att sova då filmens action pangade och svischade på duken när den omutlige Batman scannade igenom en skyskrapa för att hitta den obeskrivligt onde Jokern. Den var mörk eftersom att Gotham ju är som en bovarnas boning med knappt någon pålitlig tjänsteman. En ond värld alltså. Men den hittade inte ända in i mitt hjärta eftersom att jag gillar filmer som har lite mer stillhet, sorg och humor också. Den här var riktigt hård. Och för att vara i den här genren var den rysligt bra.


Jokern var det starkaste intrycket. Hans ansikte och röst etsade sig fast. Han var den karismatiske djävulen, vilkens bakgrund var okänd för i filmen berättade han två olika historier om hur hans mungipor sprättats upp. Nu var han dock i ett tillstånd som den klarsynte butlern Alfred antydde med orden: "Some men just want to watch the world burn". Heath Ledger (som jag först såg som hunken i high school-komedin och den hopplösa tjejfilmen 10 Things I Hate About You) spelade honom men han hann aldrig få några lovord av världen för sin skådespelarinsats. Han dog av en överdos av sina preskriberade droger 22 januari i år. Något säger mig att han hämtade inspiration till sin rollfigur Jokern från det mörker han hade inuti som drogerna skulle dämpa. Jag tycker att det är så sorgligt. Mina tankar går till Heath Ledger just nu.

Imogen Heap är bra. Jag förstår inte hur man kan spy ut kommentarer om att hon är ful eller en man när man har en sådan här briljant artist framför nosen. Hon inte bara sjunger och spelar, hon producerar och gör hela alltet själv. Hon designade även omslaget på sitt album. Vänta tills det har gått lite mer än en minut, då rockar hon loss. Det här är inte musik som alla tar till sig direkt, men efter att jag hört den här några gånger har jag den nu på hjärnan. En annan sång av henne som faktiskt inte längre går att bädda in så här lätt är Hide and seek. Den är nog ännu "segare" till en början men otroligt vacker, tycker jag. Otrolig passion i sången. Hon inspirerar mig.