Från magen och hjärtat
Fastän jag måste läsa i snigelfart ibland, för att orden inte verkar fastna hos mig, så är boken i religionspsykologi intressant. Och den är provocerande för att den bryter ner de psykologiska bitarna av min vardagliga tro. Den presenterar forskning som söker svar på frågor som t.ex. hur man får och fortsätter ha en religiös tro och den psykologiska aspekten av bön. Men speciellt provocerande är det att läsa om hur människor far illa pga människofientliga idéer. Usch, det vrider sig i magen på mig när jag läser om kvinnoförtryck och fundamentalistiskt tänkande. Och jag tänker på att rädsla tyvärr kan vara en stark drivkraft till att tro.
Jag tänker på hur det är i vissa sammanhang, t.ex. den gången när ledarskapet sa att alla "kritikandar" skulle drivas ut från besökarna i en viss församling. Då blev de nog rädda att bejaka sina egna känslor och tankar. Eller när folk berättar för andra om sin tro för att de tror att de annars hamnar i ett evigt pinande helvete. Var går gränsen mellan sund och osund tro?
Jag tror att man kan ha en mycket skrämmande syn på människan och världen utan att för den skull må dåligt. Man låter helt enkelt bli att konfronteras med det negativa därför att man är så säker på att man själv har sitt på det torra. Man behöver liksom inte gå under i Armageddon. Eller så är man faktiskt rädd för att man inte har den rätta tron eller är en tillräckligt "levande kristen" själv. Om det vill sig illa kan man bli psykiskt sjuk av detta. Men man trycker undan det skrämmande med "men det är inte meningen att vi ska förstå", eller "Gud är rättvis men jag vet inte hur".
Det är en sak att erkänna att man inte vet vad Gud har i tankarna, men det jag menade ovan är inte bara att göra det. Nej, det är att egentligen veta exakt vad traditionen säger: att alla som inte haft en rätt tro kommer MED RÄTTA att lida helvetets alla kval i evigheters evighet. Men samtidigt vill man inte veta av att se det i vitögat. Det är att försöka sopa sin egentliga tro under mattan. Jag är faktiskt stolt över att jag inte gör det. Var ärlig mot dig själv du också. Pallar du verkligen med att tro på det du gör?
Mina kära kristna vänner, är alla människor så onda att de förtjänar att lida i helvetets plåga utan slut, som straff? Inte bara det, VILL de göra det för att de hatar Gud så mycket? Låter det inte som en sjuk, verklighetsfrämmande människosyn baserad på lögn och rädsla?
Jag frågar inte för att få svar, jag frågar för att väcka tankar. Svaren kan ni behålla. Jag vet att jag inte kan övertyga dem jag riktar frågorna mot genom en vädjan till deras hjärtan. Det är bara bibeln som gäller. Jag vet, för att jag varit där själv. Det började med en existentiell kris och slutade med ett bibelstudium. Och jag fann en sanning om Guds aldrig sinande omsorg och kärlek, om Guds plan om försoning med hela världen, om en Jesus som verkligen är världens frälsare.
Om du verkligen är intresserad av att veta mer om min tro, så kan jag hänvisa till en hel del skriftligt jättebra och läsvärt material som kan vara kul att läsa. Jag är däremot inte så sugen på att diskutera för att försöka ge stöd för någonting som den andra egentligen inte vill tro på. Det är oftast tyvärr ett slöseri med tid. Men väcka funderingar hos dem och så ett frö kan jag ju alltid ;-)
Den här låten berör mig i magen och hjärtat:
Jag tänker på hur det är i vissa sammanhang, t.ex. den gången när ledarskapet sa att alla "kritikandar" skulle drivas ut från besökarna i en viss församling. Då blev de nog rädda att bejaka sina egna känslor och tankar. Eller när folk berättar för andra om sin tro för att de tror att de annars hamnar i ett evigt pinande helvete. Var går gränsen mellan sund och osund tro?
Jag tror att man kan ha en mycket skrämmande syn på människan och världen utan att för den skull må dåligt. Man låter helt enkelt bli att konfronteras med det negativa därför att man är så säker på att man själv har sitt på det torra. Man behöver liksom inte gå under i Armageddon. Eller så är man faktiskt rädd för att man inte har den rätta tron eller är en tillräckligt "levande kristen" själv. Om det vill sig illa kan man bli psykiskt sjuk av detta. Men man trycker undan det skrämmande med "men det är inte meningen att vi ska förstå", eller "Gud är rättvis men jag vet inte hur".
Det är en sak att erkänna att man inte vet vad Gud har i tankarna, men det jag menade ovan är inte bara att göra det. Nej, det är att egentligen veta exakt vad traditionen säger: att alla som inte haft en rätt tro kommer MED RÄTTA att lida helvetets alla kval i evigheters evighet. Men samtidigt vill man inte veta av att se det i vitögat. Det är att försöka sopa sin egentliga tro under mattan. Jag är faktiskt stolt över att jag inte gör det. Var ärlig mot dig själv du också. Pallar du verkligen med att tro på det du gör?
Mina kära kristna vänner, är alla människor så onda att de förtjänar att lida i helvetets plåga utan slut, som straff? Inte bara det, VILL de göra det för att de hatar Gud så mycket? Låter det inte som en sjuk, verklighetsfrämmande människosyn baserad på lögn och rädsla?
Jag frågar inte för att få svar, jag frågar för att väcka tankar. Svaren kan ni behålla. Jag vet att jag inte kan övertyga dem jag riktar frågorna mot genom en vädjan till deras hjärtan. Det är bara bibeln som gäller. Jag vet, för att jag varit där själv. Det började med en existentiell kris och slutade med ett bibelstudium. Och jag fann en sanning om Guds aldrig sinande omsorg och kärlek, om Guds plan om försoning med hela världen, om en Jesus som verkligen är världens frälsare.
Om du verkligen är intresserad av att veta mer om min tro, så kan jag hänvisa till en hel del skriftligt jättebra och läsvärt material som kan vara kul att läsa. Jag är däremot inte så sugen på att diskutera för att försöka ge stöd för någonting som den andra egentligen inte vill tro på. Det är oftast tyvärr ett slöseri med tid. Men väcka funderingar hos dem och så ett frö kan jag ju alltid ;-)
Den här låten berör mig i magen och hjärtat:
If I could tell the world just one thing
It would be, we're all okay
And not to worry
'Cause worry is wasteful and useless
In times like these
I won't be made useless
Won't be idle with despair
I will gather myself around my faith
For light does the darkness most fear
My hands are small, I know
But they're not yours, they are my own
But they're not yours, they are my own
and I am never broken
Poverty stole your golden shoes
But it didn't steal your laughter
And heartache came to visit me
But I knew it wasn't ever after
We'll fight, not out of spite
For someone must stand up for what's right
'Cause where there's a man who has no voice
There ours shall go singing
In the end only kindness matters
I will get down on my knees, and I will pray
We are God's eyes
God's hands
God's heart
Nu ska jag promenixa i väg till Jeanette och Jonas och se slutet av Idol! :-) Ta hand om er!
Den religiösa människan
Det var en forskare vid namn Mirceda Eliade som myntade uttrycket homo religiosus, den religiösa människan. Den är numera en utdöende art. I kid you not. (Jämför med homo sapiens: den tänkande människan.)
Jag läser religionspsykologi och därmed också om "den religiösa människan", som vår kursbok heter. Det kändes först lite som att trampa in på fiendens mark. Jag skulle alltså läsa om vad vetenskapen säger om varför jag är troende och hur och allt sån't där. Men boken började faktiskt med att förklara att religionspsykologin inte bör försöka förklara allt om den religiösa människans upplevelser, föreställningar och beteende. De som studerar religionspsykologi bör vara medvetna om att detta bara är ett sätt i mängden att se på saker. Detta kan alltså inte göra anspråk på att vara det enda perspektivet som behövs för att förstå verkligheten. Fastän jag fortfarande är en gnutta på min vakt gentemot vetenskapens tendens att i sann upplysningsanda göra sig själv till normen för allt godkänt tänkande, blev jag därmed lugnare och mer entusiastisk.
"Är du relli?", kan man fråga någon som man tycker verkar religiös. Jag upplever det som att ordet religiös betecknar något man ser ner på; det är något som gamla tanter är, som inte vet bättre. Att vara religiös är att vara verklighetsfrämmande. Det är något välbekant och kanske mysigt och samtidigt föraktfullt över ordet. Jag har aldrig velat kalla mig religiös just därför att jag uppfattar att ordet inte kan beskriva mig.
Att tro på en religion känns för mig som att man har ett system av dogmer hängande över sig, man tar på sig något utifrån. Man försöker lära sig vad en grupp människor tror, enligt den källa de tror på, och vilja rätta sig efter det. Inte heller det kan beskriva vad jag har. Jag vill faktiskt inte sträva efter att vara "renlärig" enligt någon viss tradition. Jag tycker att det är viktigt att söka sanningen men det är också viktigt att inte blint förlita sig på mänskliga traditioner.
Jag och många av mina kristna vänner i Piteå tar avstånd från vissa katolskt kristna dogmer. Vi gör det till stor del därför att vi har blivit födda in i en protestantisk kristen tradition. Det tar emot att erkänna, men så är det. Det är naturligtvis ingen slump att de flesta av oss har omfamnat protestantismen. Men vi bör naturligtvis aldrig ta för givet att vår egen tradition, eller religion för den delen, är sann därför att omgivningen säger det. Det krävs mod och insikt för att se det här mönstret och våga söka sanningen utan att låta sig hindras av omgivningens gillande eller ogillande.
Hurra för att jag läser religionsvetenskap och inte blir itutad en massa dogmer som jag ska tro på. Den metoden skulle inte få finnas på våra universitet, som ju har krav på sig att uppfylla vissa akademiska kriterier. Självklart är våra böcker skrivna utifrån ett vetenskapligt synsätt och kan därför inte behandla frågan om Gud finns eller inte, till exempel. Dessutom tycker jag att det är viktigt att min tro inte är beroende av skygglappar som ska dölja andra perspektiv på saker och ting. Jag vill känna till och förstå andra perspektiv i största möjliga mån. Det tycker jag är oerhört stimulerande.
Samtidigt är jag en djupt troende människa. Jesus har liksom gjort avtryck mig som jag varken kan eller vill få bort. Jag har haft en stark religiös upplevelse, om jag nu ska använda ett uttryck som de flesta förstår. Denna upplevelse har jag reflekterat över många gånger och undrat vad som egentligen hände. Men jag har alltid kommit fram till samma sak: minnet av den himmelska kärlek som strömmade in i mitt hjärta och flödade över är en upplevelse för god för att bara bortförklaras med psykologi.
Visst tror jag helt och fullt att kristen tro baserar sig på en verklig historisk händelse och det är något jag är stolt över. Jag lyfter gärna fram den intellektuella aspekten av kristen tro också. Och förresten gör sig Guds närvaro känd på olika sätt för olika individer. Man behöver absolut inte uppleva något särskilt för att vara en kristen. Men den här erfarenheten av Guds kärlek betyder oerhört mycket för mig. Förståeligt och fint för vissa, farligt och osäkert för andra. Ärligt, sant och underbart för mig.
